Ögonblicket och evigheten

Äntligen händer det

2011-12-06T17:25:00.002+01:00

Det började efter att sommarjobbet var avslutat i augusti. För första gången kände jag mig tveksam till att bli socionom. Inte bara sådär allmänt fundersam, utan det dök upp stora frågetecken. Så hade jag inte upplevt det förut. Visst hade utbildningen varit lite tungt ibland, men det hade inte varit några större tvivel kring att det var det här jag ville och skulle jobba med. Min tre veckors ledighet efter jobbandet, som jag hade tänkt bestämma mig under, gick snabbt och jag började ändå termin 4. Det var en intressant kurs om ledarskap och jag trivdes bra med att vara kvar och läsa, men jag hade inte slutat grubbla för det. Inledningesvis kollade jag upp diverse alternativ, jag hade en handfull olika förslag.

Den stora frågan var ändå ”vad vill du, Gud?”. Tänk vad du vill om det, men tror man att det finns en god Gud och att denne vill ha med våra liv att göra, är det (borde det i alla fall vara) en naturlig fråga att ställa sig. Arbetet är ju något som kommer att uppta en stor del av ens vakna tid, och forma livet för många år framöver. Det handlar inte om att ta på sig en tvångströja och sluta tänka själv när man frågar efter Guds vilja, utan om att fråga någon som vet mitt bästa och ser mer och längre än mig.

I slutet på ledarskapskursen tänkte jag ungefär ”Jaha, vad händer nu då? Vad gör jag?” Var ute och bad en sväng över det hela. En vecka tidigare hade jag lunchat med två vänner varav den ena var rätt jäktad och ville att allt skulle hända nuuu. Jag skickade henne en artikel om att vänta på Gud som jag hittade på en googlesökning, för det var kring det samtalet hade rört sig. Tyckte den passade perfekt till vad vi hade berört då. Tillbaka till det här tillfället. Kom på campus för att plugga i någon datasal (känns som jag satt halva den kursen i D-husets datasalar). Hade fått svar från min vän och fick för mig att läsa den där artikeln igen. Nu var den plötsligt riktad till mig istället! Märkligt, men precis så upplevde jag det. Utan att ha tänkt att jag på något vis skulle få det till att vara så. Jag bara visste, att jag visste...det är du Gud, som säger något viktigt till mig.

Med den uppmuntran i bagaget fortsatte jag nästa kurs. Jag hade tusen frågor i huvudet. Mest rörde de sig om huruvida jag skulle fortsätta utbildningen eller satsa på att bli dietist. Det där med kost och (o)hälsa är ett ganska nyväckt intresse, men jag förälskade mig fort och har kommit att tycka att det är jättespännande. Har ärligt talat läst mycket mer om sånt, än kurslitteratur, sista halvåret. I huvudet hade jag en plan B: hur jag går tillväga för att bli dietist. I verkligheten läste jag till socionom. Någonstans skedde en förskjutning utan att jag märkte det. När en klasskamrat pratade om sista året på socionomprogrammet kom jag på mig själv med att tänka: ”det där gäller ju inte mig”. Det hade skett omedvetet att plan B blev plan A.

Man kan ju tycka att redan där stod det klart vad som återstod att göra, men icke. Allt det jag hade förknippat med att bli socionom släppte jag inte så lätt. Jag tyckte mig ha någon sorts kall när jag började utbildningen, och att tänka bort socionomdelen från mig gjorde att jag tappade något som jag kommit att identifiera mig starkt med. Ju längre tiden gick, desto mer frustrerad och förvirrad blev jag. Det var nog inget som märktes på skolan, men väl i mitt huvud. Visste inte hur jag skulle kunna ta ett beslut, för just när jag trodde att jag visste och var beredd att agera, blev jag tveksam igen. Vågade inte lita på känslorna, för de svängde från dag till dag. Jag väntade på ledning av något slag och ropade förtvivlat: Gud, var är du? En vän sa så sent som förra veckan: jag får en bild av att du har en massa ”tanketomtar” som hoppar omkring så att du inte ens kan höra Guds röst. Den som är som en stilla susning. Det var så mitt i prick, och en sån rolig beskrivning av det!

Jag har gjort ungefär allt jag kunnat komma på; tänkt så det knakat, tänkt lite till, vägt argument, velat, läst på fakta, mailat studievägledare, gjort en pmi (plus, minus, intressant), frågat vänner om det ena och det andra, bett, låtit andra be för mig...det enda jag kommer på att jag inte gjort är att säga något till någon i klassen. Jag ville få vara ifred från tyckande och tänkande, ville inte ha press på mig från deras sida.

Vi backar tillbaka i tiden igen. Den 11 oktober, närmare bestämt. Det var mycket som hände när vi hade fältarna på besök, en dag som satte igång flera tankeprocesser. Mannen sa nåt i stil med ”tror ni att ni har valt att bli socionom? Knappast, de flesta av er har en bakgrund som format ert val”. Jag gick hem och grät. För vad visste jag inte riktigt då, men det där hade väckt något hos mig. Jag kom senare underfund med en stark pliktkänsla, jag benämnde det själv som ett ”storasyster duktig”-syndrom. Att bli socionom kändes så oerhört viktigt, fint och ädelt. Så pass, att jag knappt lämnade mig själv några andra alternativ. Det skulle ju vara mitt sätt att tjäna Gud. Inget annat skulle vara riktigt lika bra, men någonstans på vägen hade jag tappat glädjen i det hela. Problemen vi har läst om har stått mig upp i halsen. Jag har gruvat mig lika mycket för praktiken som jag sett fram emot den. Inte minst har det blivit 2 kurser ”på nåder”.

Den här måndagens kursstart fick lov att vara en deadline. Jag vägrade fortsätta längre och vara tveksam, det blir jobbigt i längden att inte kunna satsa helhjärtat. Visst har jag gjort bra ifrån mig ändå, men det spelar liksom inte så stor roll om inte hjärtat är med. Jag kan inte ha det så i längden. Helgen har varit lugn, men med blandade känslor av ovisshet och samtidigt trygghet mitt i allt. En barnslig förvissning om att det ordnar sig.

Så sent som måndag morgon visste jag inte vad jag skulle göra. Jag var faktiskt på väg till skolan, men ju närmare jag kom, desto mer ångest fick jag. Det bara vred sig i mig. Då fick det vara nog. Struntade i att gå hela vägen till campus. Tänkte att känner jag fortfarande såhär, då får jag lov att lyssna till det. Jag vek av innan jag kom fram, mycket underlig till mods. Styrde stegen mot en långpromenad längs med älven och trodde jag skulle behöva gå igenom allt i huvudet igen, men det gick inte lång tid, och jag kände mig lättad. Glad. Snön föll och jag kunde njuta för fulla drag av den fina förmiddagen. Rubriken på inlägget kom sig av att mannen senare sammanfattade dagen så: ”Äntligen händer det! Snön kom, och du har bestämt dig.”

Det var några månaders processande sammanfattat, det. Jag behövde få sätta det på pränt, om inte annat för min egen skull. Känner jag mig själv rätt, behöver jag ha något att gå tillbaka till när rädslan för att ha valt fel sätter in. Så var det den där väntan, den som jag tror Gud satte mig i och ville att jag skulle stå ut med. Det är inte bara livet som är en skola, utan också vandringen i tro. Jag har haft beslutsångest så det stått härliga till, men jag är glad att det dröjde. Trots allt. Det för med sig att jag vet att det är ett välgrundat beslut. För den som läser och inte tror på något övernaturligt, bortse från de delarna i texten då, men jag bestämde mig någonstans när jag började skriva att inte be om ursäkt för dem. Mer än såhär, vill säga. Det en så väsenlig del av det hela att allt annat blir en kapad historia.

Jag kommer, som det ser ut, att läsa naturkunskap B, extrajobba, och plugga till högskoleprovet. Behöver nämligen ett bra resultat på det för att ha en rättvis chans att ta mig in på dietist, mina betyg räcker inte riktigt ända fram. Det blir spännande att ge det här ett försök! Det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig på matte (min svagaste del på högskoleprovet) och naturkunskap (som jag inte läst på allvar sedan högstadiet). Slutligen, det är inte omöjligt att jag faller tillbaka på socionomutbildningen framöver, men det får framtiden utvisa. Jag har landat i att engagemanget för andra inte dör i vilket fall, det tar bara andra former.

Jag är rädd för dig

2011-11-05T11:42:00.004+01:00

Har då och då funderat på de fasader vi människor sätter upp mot varann och vad det är som egentligen försiggår under ytan. I somras på jobbet hade jag diverse noteringar i mitt lilla anteckningsblock kring detta. Sånt jag skrev ner när det dök upp i huvudet, för att inte tappa tråden. Ibland är något för viktigt för att man bara ska snudda vid det, och sen glömma.

Vad som fick igång dessa tankar igen var när vi på skolan hade besök av fältarna i stan, dvs socionomer som jobbar uppsökande med ungdomar. Vi pratade om dysfunktionella familjer och om tystnaden som finns runtomkring dessa. Hur där står en "rosa elefant" (=missbruk eller psykisk ohälsa tex) mitt i rummet. Alla vet om att den finns, men ingen låtsas om något. Energin går till att täcka och gömma.

Och visst förstår jag det, att det skyls över. Säg den familj som öppet och ärligt vill erkänna att de inte är riktigt som andra. Att de har problem. Det är så sorgligt, det där. Som en klasskompis sa: "alla familjer är nog normalstörda egentligen". Men varför vill vi till varje pris skydda oss själva? Är vi så rädda för varann? Är det så hemskt att visa sin sårbarhet att man hellre lever förljuget?

För att ta mindre dramatiska exempel; de perioder då jag varit en mindre ambitiös student har en del av den energi jag borde lagt på att läsa gått till att upprätthålla min image som "hyfsat flitig student". För att skydda mig själv och andras bild av mig, såklart. Vem vill bli avslöjad som lat och ovillig? Eller, ni vet, standardfrågan "hur är det?". Inget fel på den, men det följs ofta av ett mycket intetsägande "bra", som egentligen inte säger ett dugg (om det inte råkar vara en nära vän eller en mycket ärlig person man just frågat). Bra, bra, bra, det är typ jämt BRA alldeles oavsett. Svaret bara kommer per automatik.

Återigen. Varför har vi (och jag säger VI, för jag vet att det är ett allmänt fenomen), så svårt för att vara raka, öppna, sanna och äkta? Ibland leker jag med tanken att vara sådär brutalt ärlig när någon frågar. Säga nåt i stil med att jag har komplex, tvivlar på mig själv och mina förmågor, har relationsproblem eller ifrågasätter Gud. Men lika snabbt kommer försvaret. Nej, men vad ska folk tro då? Jag sabbar ju den fina, vackra, välputsade bilden av mig. Luftslottet som jag bygger så att människor ska tro att jag är bättre än jag är. Tänk om de ser att jag inte är perfekt!

Ja, ve och fasa. Tänk om. Det gör mig upprörd, det här. Falskheten, spelet. Ett tag slutade jag fråga folk hur det var för att tyckte att jag ändå inte fick nåt svar, egentligen. Skrattar lite åt mig själv när jag skriver det! Faktiskt så måste man ju fråga andra hur de har de om man bryr sig om dem, sen är det upp till var och en vad de vill svara.

Det är så värdefullt med relationer där man kan gå direkt på sak. Vet du, så här är det i mitt liv just nu. Berätta allt, eller åtminstone mer än man säger till de flesta. Är det inte sådana relationer vi egentligen vill ha? Ofta kan de räknas på ena handens fingrar, för att det bara finns ett fåtal sådana vänner i ens krets. Kännetecknande är att man känner sig trygg, vet att de förstår en och vill mig väl.

Människan verkar ha det någonstans långt inne, suget efter sanning. Det finns skäl till att Jesus sa att "sanningen ska göra er fria". Samtidigt verkar vi så sjukt rädda. För vad? Det här med att vi skådespelar, bygger fasader och luftslott. Tar till små vita lögner, som för övrigt kan vara vilken färg de vill. Blå, röda eller kanske grå? Allt det blir en petitess i jämförelse med det verkliga problemet, för skyddsbeteendet måste ha en orsak. Det är symptom på den verkliga sjukdomen, att vi tycker så mycket om att döma varandra. Nej, ingen vill erkänna det, men dömer gör vi lika fullt. Jag med.

Bibeln är så tydlig på det området:

"Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders." (Matteus 7)

Hårda ord, eller hur? Jag vill gärna få det till att gälla andra, men inte mig. Jag tror att var och en som läser ärligt först och främst måste erkänna sin egen skuld. Det finns dock en viktig skillnad att lägga märke till: den mellan att döma och förmana. Det kan se ut som om det är samma sak på ytan, men inte.

Att moralisera är allmänt fult, ingen vill väl vara en "moralkärring" som säger till andra hur de ska leva. Jag tror det är så för att det som borde ha varit kärleksfulla förmaningar, så ofta har blivit hårt dömande istället. I individualiserade Sverige tycker många att det är dömande att alls säga till andra, men det är inte sant. Man har som ursäkt att man inte vill "lägga sig i", att man inte borde behöva säga till. Jag har genomskådat detta som förtäckt feghet! Det är inte kärleksfullt att se att en annan person på något sätt är fel ute, och sedan inte säga det. Enligt bibeln kan , får och bör vi kan säga till andra om de gör fel, men först efter att själv ha gjort upp med detta i sitt eget liv. Det handlar om att leva som man lär, annars blir man en hycklare.

Hur fult är det inte att konstatera negativa saker bakom ryggen på en person istället för att vara rak och gå till denne direkt? Vi önskar nog alla att folk kom och sa till oss om det var något de störde sig på, men samtidigt är det så mycket svårare att göra det än att prata med någon annan. Det är en hårfin gräns mellan att prata om någon och att skvallra. Det som börjar som ett behov att få prata av sig övergår lätt till att bli rena sågandet av den personen. Det finns något som nästan är roligt i det, men det vill ingen erkänna. Att prata illa om andra får en att känna sig lite bättre själv. Det är så lätt att falla i gropen!

Jag hörde i något sammanhang på skolan att det är viktigt med en viss misstänksamhet för att skydda sig själv. Att det med att vi inte vill öppna för mycket handlar om en sund självbevarelsedrift. Jag förstår det och kan instämma, men det är för att världen är rutten och människor inte endast vill varandra väl. Bara för att saker och ting ser ut på ett visst sätt, betyder det inte att det är så det borde vara! Vi skulle inte behöva vara rädda att den man "blottar sig naken" för ska strö salt i såren.

Avslutar med dessa visa ord från 1 Johannesbrevet 4:18. "Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet."

Huvva heltid

2011-07-14T19:09:00.003+02:00

Obs, rubriken läses med norrbottnisk betoning på huvva. Tyngdpunkten ligger på u och inte a som vi uttalar detta användbara ord i västerbotten ;)

Skämt åsido. Jag är tillbaka efter en period av bloggtorka. Skrivit har jag gjort, det gör jag så gott som varje dag, men mest dagbok och ett och annat påbörjat tankefoster. Hade en skön och välbehövlig ledighet i maj, efter Indien, innan sommarjobbet. Jag hade inget direkt önskemål om hur många procent jag ville jobba, tyckte det skulle bli bra vilket som: mer ledighet eller mer pengar. Det blev mer pengar, d.v.s. mycket tid i sommar spenderas på äldreboendet Tor. Hitintills har jag bara sommarjobbat på deltid, ca 75-80%, men nu är det alltså på heltid.

Har nyläst en bok som handlar om Gud, pengar och ekonomi, där vikten av att arbeta lyfts fram. Det är en välsignelse och inte en förbannelse att behöva jobba och göra rätt för sig. Luther ska ha sagt att arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd. Det man fått jobba för uppskattar man mer. Egentligen kräver mycket av det som verkligen är värdefullt här i livet att vi arbetar för det. Relationer, karaktär, utbildning, träning, en sund kosthållning...you name it. Vill understryka det, så ingen får för sig att jag är emot jobb som sådant.

Men. Som du redan anat har jag en hake. HUR i hela världen är det tänkt att livet ska gå ihop då man arbetar heltid? Det så kallade livspusslet. Jag vet redan nu, halvvägs in på schemat, att jag kommer att använda den här sommaren som exempel på varför jag inte vill jobba heltid överhuvudtaget. Alls, nånsin. Visserligen har man pengar, men knappast nog mycket tid och energi över till annat i livet som också är högst väsentligt. Inte jag, i alla fall. Jag får inte ihop det. Det är så mycket jag vill som får prioriteras bort för att jag inte hinner eller orkar på den tid som finns kvar när arbetstimmarna är gjorda. Jag tycker mig inte vara särskilt lat eller ovillig, det handlar om att det finns fler och minst lika viktiga prioriteringar som pengar och jobb. Sådant som inte riktigt får plats om jag förväntas lägga min huvudsakliga kraft och tid på att lönearbeta. Jag ska ta några exempel som gör mig lätt frusterad:

Jag har de senaste månaderna utvecklat ett intresse för hälsosam kost och slukar vetgirigt information från bloggar, sajter och böcker. Har kommit fram till att folk i Sverige och i västvärlden generellt äter alldeles för mycket socker och snabba kolhydrater, vilket sätter kroppen i obalans. Vanor tar tid att ändra och finns inte tiden så gör man lätt som man alltid har gjort, dvs fortsätter med sina gamla lösningar. Är det undra på det, när man jobbar på heltid? Då krävs enkla måltidslösningar som går fort att ordna, ofta blir det lika med mindre nyttiga. Jag förespråkar naturlig mat, lagad från grunden. Men hur många har tid och ork med det? Nej, det är inte konstigt att välfärdsjukdomarna fortsätter att eskalera. Övervikt, diabetes, hjärt och kärlsjukdomar....alla vill vara hälsosamma, men desto färre har tid att faktiskt vara det. Det kräver medvetenhet, vilja och förstås...tid. Denna bristvara. Hur enkelt är det inte att välja den lätta vägen istället och köpa all hälsovådlig och tillsatssprängd smörja, som går snabbt att laga till? Jag överdriver måhända en aning, för tillsammans har jag och maken lyckats få in handling och matlagningen hyfsat i schemat, men den är ändå inte som jag skulle önska.

Hur ofta ser vi alla dessa veckotidningar riktade till tjejer/kvinnor skrika ut allt om de senaste bantnings- eller träningsmetoderna? Alla genvägarna till ett hälsosammare liv. Jag har så svårt att tro på sånt. Det må vara vad det vill: pulver, kortsiktiga dieter eller supermetoden för att bli slimmad till beachen i sommar. Tumregeln är att det ska gå snabbt och utan större ansträngning, långsiktigheten brukar lysa med sin frånvaro. Så ser det i alla fall ut från framsidorna. Ärligt talat läser jag inte sånt där så ofta, men jag ser rubrikerna när jag handlar. Återigen: det tycks inte finnas tid och ork för att på allvar ta itu med det som är fel. En god kondition kräver arbete och uthållighet, den går inte att bara skapa sig sådär vips, simsalabim!

Alltså. Jag är 23 år nu och har inga barn. Vill få så småningom. Men vem har tid att ta hand om barn och ha en familj? När, var, hur? Helt seriöst. Som det är nu har jag just så pass tid för min man och våra familjer, men jag orkar knappt träffa vänner. Är för trött. Jag vägrar i sten att lämna mina eventuella framtida barn så särskilt mycket på dagis. Själv hade jag förmånen att få vara hemma med mamma och syskonen tills jag började ettan, gick faktiskt inte ens förskola. Om det påverkade min sociala förmåga och kunskapsnivå? Ja, men på så sätt att jag kunde läsa till skillnad från de flesta andra barn, och var en mycket utåtriktad liten tjej (innan mobbning så småningom gjorde mig sluten). Jag tror att barn bara mår bra av att få vara hemma, under förutsättning att de har kompetenta föräldrar förstås. Att göra karriär och ha ett familjeliv samtidigt måste vara riktigt svårt, jag är rädd att det ena prioriteras på bekostnad av det andra.

Jag menar absolut inte att arbete i sig skulle vara roten till allt ont, men jag ifrågasätter skarpt varför vi nödvändigtvis ska spendera så pass mycket tid på att lönearbeta. Det är mängden timmar, utsträckningen, omfattningen jag är kritisk till. Jag tycker det är smått bisarrt: När vi är på väg att halvt om halvt stressa ihjäl oss, när folk går in i väggen, bränner ut sig och är jäktade, jagade och pressade. När vi håller på att bli sjuka, sunkiga och allmänt hängiga för att vi inte äter näringsriktigt och rör oss nog. När många barn inte får vara ens nära så mycket med sina föräldrar som de borde, och föräldrarna knappt tycks hinna med sina barn såsom de skulle önska. När arbetslösheten är hög och en ständigt aktuell fråga på agendan. Ändå, så uppmanas vi, förväntas ha och kräver själva att få ett heltidsjobb? VARFÖR?

Dela en heltid på två, vips har vi dubbelt så många jobb. Man tjänar förstås också hälften så mycket, men definitivt nog för att klara sig och fortfarande ha en bra levnadsstandard. För jag undrar, är det där proppen sitter? Att man "måste" jobba för att kunna ha råd med den livsstil vi blir matade med att man ska ha för att vara nåt? Fatta, till och med enkel standard hos oss i väst är lyxigt för så många människor på andra håll i världen. Om studenter överlever (ja, t.o.m. lever relativt gott) på studiebidrag, extrajobb och eventuellt lån, mår man definitivt bra med en del- eller halvtidslön, det är min övertygelse. Man får inte allt man vill ha rent materiellt, men man får tid för så många andra värden som inte handlar om pengar. Arbetslöshet, folkhälsa och sjukskrivningar skulle nog gå att åtgärda, om man vågade tänka utanför ramarna.

Trekkinghelg

2011-04-26T08:00:00.002+02:00

Helgen som gick var halften av gruppen pa trekking tillsammans med ett gang Indier i blandade aldrar fran Trichy trekkingclub.

For det forsta var jag forsenad till avfarden med minibuss, hade stannat pa internetcafeet val lange och nar jag skulle ta bussen drojde den 40 minuter. Tack och lov hade jag varit forutseende och packat i forvag. Vi akte nagra timmar och spenderade natten pa ett hotell med hyfsad standard bortsett fran en sunkig toa. Kvallsmaten var minst sagt lustig; soppa i sma pasar, brod i tidningspapper och bananblad ocksa annu mer brod. Kolhydratkosten hade bara borjat, visade det sig.

Upp i ottan for vidare fard i gramulet vader. Kan nastan aldrig sova da jag ar pa resande fot sa jag tittade pa landskapet som susade forbi med vackert blanande berg som tornade upp mot horisonten. Solen kom fram lagom till dess att vi anlande till startpunkten. Det tog sin lilla tid innan vi kom igang, forst var det frukost pa staende fot och sen sa tog indierna vaaaldigt gott om tid pa sig. Man bor inte bli forvanad om det drar ut en timma over utsatt tid.

Naturen pa vag upp var mycket vacker, bortsett fran diverse forpackningar och trasiga skor som lag slangt overallt langs med stigen. Tempen lag kring 35 och forst hade vi lite disig sol. Svettigt forstas, men anda behagligt med tanke pa att det hade regnat under natten. Det hade kunnat vara bra mycket varmare. Tankte att de som inte foljde verkligen missade en upplevelse! Till en borjan gick vi pa led i grupp efter backiga stigar, men efterhand drog nagra ifran och gick fortare. Det var hyfsat jobbigt i etapper da stigningen blev brantare och vi fick klattra lite i stenig terrang. Har och var dok det upp apor; mammor med ungar om halsen, stora och sma ocksa en riktigt maffig en som reagerade pa kamerablixten och borjade frasa at oss. Det borjade regna och i takt med att jag blev allt blotare borjade jag tappa modet, det var inte sa kul langre.

Blev besviken da vi kom fram och platsen dar vi skulle overnatta lag i en dal, jag hade ju klattrat for att komma upp pa en topp! Annu mer uppgiven blev jag nar jag sag hur vi skulle sova; i en enkel ladugardsliknande betongbyggnad pa halmmattor. Regnet oste ner utomhus och att bli torr igen var det bara att ge upp, vi fick finna oss i att sitta och kura svettiga och blota trots att vi bytt om. Jag borjade tycka att de som stannat "hemma" gjort ett bra val, suktade efter vad som framstod som rena rama lyxen motfor dessa forhallanden. Allra ackligast var toan med blott betonggolv, en sits du inte vill sitta pa i forsta taget och sma vanner som maskar och spindlar. Det var anda komiskt, jag och Fanny satt och skrattade at situationen! Efter ett tag kunde jag till och med tycka att det var lite mysigt, att fa chips och choklad hojde humoret avsevart. Vi yngre lekte diverse enkla lekar tillsammans, sant som charader och simon says.

Nar vi skulle sova fortsatte indierna att surra, prata, skratta, pladdra...ja, alla synonymer du kommer pa. Anette sa i halvt sarkastisk ton "good night everybody". Varje svensk fattar det underforstadda: var tysta och sov. Inget hande, sa hon forsokte en gang till och efter ytterligare nagra minuter tog Sofia vid och sa samma sak. Antingen brydde dom sig inte eller sa ar dom inte sa finkansliga som vi, sa jag sa "that means that we want silence!".

Natten var det varsta med trippen. Jag hade klatt pa mig mig allt jag hade som var torrt, en sjal, dubbelt lager upptill, 3/4-byxor och shorts fastsatta med sockar for att tacka glipan som var pa benen! Vi svenskar som var med tog varsin extra halmmatta och la over oss for att halla lite kroppsvarme kvar. Vaknade nog varannan timma av att jag fros, lag obekvamt eller horde ljud som hundar i slagsmal, hogljudda timmerstocks-snarkningar och nagra som gick ute och bad "arrogara". Drog en lattnadens suck nar morgonen val kom. Indierna skrattade at oss och undrade om vi verkligen var svenskar som var sa frusna!

Det tog nog 2 timmar innan vi var redo att ga, som sagt behover indierna extra marginal och lite till. Till och med jag som i Sverige ar en tidsoptimist tycker att detta blir segt och ineffektivt. Ledaren hade sagt att vi skulle vara tysta pa vagen upp mot toppen for att ha chans att se djur, men det var ett hopplost projekt att fa det tyst ens en minut trots att vi sa till upprepade ganger. Forst var stigen lerig och snarig, men ju hogre vi kom desto mer gras och stenig terrang.

Forsta hallpunkten var en klipphylla dar utsikten var magnifik, nu fick jag se det jag suktade efter dagen innan! Dar fanns en smal, trang gang som ledde in till en bonegrotta i vaggen som vissa modiga gav sig in i. Forst tankte jag lata bli eftersom jag far lite klaustrofobi, men jag vart for nyfiken for att lata bli sa jag utmanade radslan. Det var lite marginal att rora sig pa till en borjan, sen vidgade sig gangen och i grottan rymdes nagra stycken. Den sag inte mycket ut for varlden, en ficka med lite hinduprydnader langst in. Nar jag kom ut igen efter att ha alat, krypit och kravlat, hade dimman lagt sig over dalen som mjolk. Nar jag gatt nastan till toppen kom solen och skingrade dimman magiskt. Stannade och tittade i forundran, nynnandes pa "o store Gud, nar jag den varld beskadar, som du har skapat med ditt allmaktsord..."

Pa nervagen stannade vi vid en sten for fika och vila. Santhanam drog igang nagra historier, men vi ville garna njuta av tystnaden och utsikten sa vi sa till. Jo, jag gillar ju ocksa tystnad sa han da, och bevisade det pa nervagen genom att prata konstant utan uppehall med 2 indier! Delar av nerfarden var det ljus och solig gronskande sagoskog. Vi rastade i skjulet, solade, packade, at och sedan borjade vi studenter den fortsatta vagen ner i forvag. Jag hamnade sist i ledet for att jag gick och sag mig omkring i lugn ro, tyckte inte det var nan ide att stressa. Sa kom ocksa Sofia och Anette ner en hel timma fore vi andra 5. Benen borjade kannas som spagetti vid det har laget och sista biten tycktes vara andlost lang. Det kan man aven saga om vantan pa att fa fara hemat som tog dryga tva timmar, delvis berodde det pa att en kvinna hade skadat sig. Vi stannade pa en restaurang och at brod, brod och brod i olika skepnader med diverse tillbehor. Trots att ac:n funkade sa bra att vi fros, luktade minibussen omkladningsrum for hockeykillar nar vi kom ut igen! Gissa hur skont det var att fa komma duscha och sova i ett varmt rum efter helgens strapatser?! Man kan behova bli skitig for att uppskatta att vara ren, behova frysa for att gilla varmen och bo enkelt for att inse hur bra man egentligen har det.

Studiebesok och nara-doden-upplevelser

2011-04-21T12:38:00.006+02:00

Jag har varit sist till frukosten ett antal mornar har. Har tyckt det varit sa konstigt, jag har ju stallt vackarn pa 8.30 sa jag ska hinna till 9 och anda sitter alla dar nar jag kommer. Varje morgon. Vad ar det for overhurtiga morgonmanniskor? Sjalv kan jag behova en startstracka pa en timma innan jag riktigt vaknat till. Efter nog manga mornar i den stilen slog det mig att den inofficiella tiden visst var halv 9, inte undra pa att jag slantrat in sent :)

Mandag den 18 var vi pa ett de-addiction center dar vi forst fick en inledande forelasning med information om stallet. Aterigen traffade vi pa en av Sankaris f.d. elever, de finns visst lite overallt. Det bodde bara man dar, eftersom missbruk i princip ar ett uteslutande manligt problem i Indien enligt henne. Pa 10 ar hade de bara haft 3 kvinnor, men jag undrar jag om det inte finns ett morkertal, att kvinnor inte tors komma ut med sina alkoholproblem eftersom det ar sa skambelagt. 99% av alla inlagda kom for alkoholmissbruk, resterande ynka 1% for att de inhalerar thinner, tar cannabis eller tabletter. Totalt hade de 55 platser, varav 15 var oronmarkta for fattiga som regeringen betalade for. Dock tog de in sa manga som upp mot 90 om jag forstod det ratt, eftersom behoven ar stora. Inledningsvis fick de avgiftning, sen terapi individuellt, i grupp och/eller med familjen, och efter 20 dagar skulle de vara sa friska att de skrevs ut med nan typ av mirakelpiller utan biverkningar vilket later lite for bra for att vara sant... Vi fick aven hora pa 2 unga man som berattade om sitt missbruk. Det mesta har i Indien ar mycket spartanskt motfor hemma, sa ocksa hemmet for missbrukare. Sovsalarna var slitna och smutsiga och inneholl i princip inget mer an sang, nattduksbord, flaktar och tvattlinor med ett och annat plagg uppsatt.

Maten ar mestadels god, forutom tva kvallar da vi bara fatt kolhydrater: ris, pasta, potatis, brod, chips och frukt. Annars kan en maltid besta av stark pickles, mort lammkott, krispiga "varma chips" snacks, rodbetor, pitabrod med gronsaksfyllning, kokta gronsaker och melon. Ja, det var en maltidsmeny jag raknade upp! En annan dag har det varit tortillaliknande brod, ris, gronsaksbiff, pasta, friterad linsbiff och en kokosboll till efterratt. Igar var en fantastiskt god middag pa kvallen: en mild soppa pa gronsaksbuljong, pasta, friterad kyckling, kokta gronsaker, sallad med bla jodnotter och morot ocksa sot mango.

Hemlangtan kommer och gar. Jag trivs finfint har, men tycker det ska bli lika bra att komma hem. Nan dag har jag kant mig less och matt pa nya upplevelser, for att nasta dag vara sugen pa mer. Det ar bra att fa distans till allt dar hemma, jag uppskattar det sa mycket mer nu nar jag ser det pa hall. Hur otroligt rent vi har det, vilken hog standard, sa lugnt och tyst till och med i staderna i jamforelse. Inte minst inser jag hur manga fina manniskor jag har runtomkring mig hemma.

En kvall har i veckan fick vi se ett riktigt askvader, hade jag varit liten hade jag blivit dodsforskrackt. Var namligen jatteradd for aska da jag var barn. Hela himlen blinkade och blixtrade, det var som ett jattelikt ljusskadespel! Stod och tittade i forundran, kunde inte lata bli att ha munnen oppen...

Sankari har haft en lektion med oss om barns utsatthet. Det var mycket statistik som ar svar att overhuvudtaget ta in och fatta, sjukt manga barn lider alldeles for mycket. Det ar svart att inte landa i fragan varfor det kan vara sa. "Less than 1% of what the world spent every year on weapons was needed to put every child into school and yet it didn't happen" (state of the world, new internationalist). Vilken galen varld vi lever i...

Jag har varit med om tva nara-doden-upplevelser. Naja, inte riktigt, men nog sa spannande i alla fall! Den ena var nar jag akte buss med Albert till chennai silks for att kolla pa indiska klader. Jag tog gott om tid pa mig som han sagt att jag kunde gora medan han var pa annat hall och utrattade arenden. Sen nar jag var klar slog det mig att vi ju inte hade avtalat nan tid och plats.
Min mobil funkar inte har sa jag kunde inte ringa. Vagen dit hade inte varit sa svar, sa jag tankte att jag nog kunde tillbaka till internetcafeet dar vi startat ifran sjalv. Sagt och gjort, traskade till hallpunkten, en stor kyrka och visste att jag skulle ta vanster dar. Vagen till vanster delade sig dock i tva, sa jag vart valdigt osaker och tog forst vanster igen men angrade mig och gick hoger. Fragade i en kiosk om vagen men han visste inte, en dam i nasta kiosk sa att jag skulle fortsatta rakt fram sa jag hoppades att hon hade ratt. Sag for mitt inre hur jag skulle ga vilse, utan adress "hem", hungrig och torstig mitt under stekheta dan och kollapsa av utmattning. Nu slutade det val, jag var pa ratt spar anda! Albert hade blivit jatteorolig.

Idag var jag pa vag in till internetcafeet med buss nar Santhanam ropade pa mig och sa att jag fick aka moppe med hans van. Kvinnor har sitter inte grensle, utan pa tjej-vis med bada benen pa en sida sa jag satte mig sa, holl i mig i ett handtag och hade fotterna pa en liten platta. Inte sakert for fem ore, och sarskilt inte i denna trafik! Det var med skrackblandad fortjusning jag sag den indiska trafiken pa riktigt nara hall. Vid en bro var det trafikstockning, helt enkelt for att alla kor forst och tanker sedan. Jag fick hjartat i halsgropen nar vi hamnade bakom en buss och han skulle forsok kora om. Ja, det var en upplevelse som det racker att vara med om en gang.

I forrgar var vi pa ett missionssjukhus drivet av en kyrka. Forst fick vi se sjukskoterskeskolan, det varsta var tva bord med burkar dar det lag konserverade foster fran aborter och missfall...helt bisarrt. Mammorna ville inte veta av fostren, sa darfor anvandes de i undervisning. Sen gick vi runt pa sjukhuset, kan saga att det knappast var kliniskt rent. Salarna var spartanska med metallsangar och redskapen sana vi hade har for 30-40 ar sen kanske. Det mesta har ar mer eller mindre smutsigt, huvva vad bakterierna maste frodas. Sofia som skriver om halsosituationen i Indien har borjat bli lite hispig over det! Anda var det ett bra sjukhus vi var pa. Varden var billig for att de fattiga skulle ha rad, men kvaliten pa varden var hog i jamforelse med statligt agda sjukhus. Vi satt ner med en lakare som pratade om sjukhusets historia och mal, integrerat med bibelns manniskosyn.

Igar var vi pa aldreboende, drivet av katolska nunnor. Underbara pensionarer, de var sa otroligt glada over att se oss. Blev alldeles lycklig, sa sota dom var! En farbror kunde engelska och var valdigt social, han sa till Malin "kan du inte ta med mig i resvaskan till Sverige?" En annan gumma var dement sa hon log stort, halsade pa oss, sjong & klappade handerna ocksa halsade hon igen eftersom hon glomt att hon redan halsat. Har bor ju de flesta i flergeneretionsboenden, sa dessa gamlingar var sana som blivit overgivna av sina barn. De tyckte att vi var som deras barn som ville komma och halsa pa.

Sen fick vi se sopberg pa vagen tillbaka, och jag menar berg! Besteg ett, fy anda...det luktade, men inte sa farligt som man kan tro. Dar uppifran bredde ett landskap av skrap ut sig. Bredvid var det ett stalle dar de forberedde ris, det lag over manga kvadratmeter pa betonggrund i en anlaggning dar de gick runt och krattade riset i rader. Ris med lite extra smak av sopor ;)

Nu i helgen vantar trekking, ska bli spannande!
Har lagt ut bilder pa facebook idag, hall till godo :)

Den dolda skatten

2011-04-19T07:22:00.002+02:00

Till och fran har jag kant mig lite trangd under tiden har i Indien. Karln i huset dar vi bor ar ju som jag namnt emot mycket av religion. I nagra dar gick han runt i en troja med alla religioners symboler pa rad och texten "God is too big to fit into one religion". Vissa kvallar tar han tillfallet i akt efter att alla atit och fortfarande sitter kvar vid borden for lite Santhanam-time (som han kallar det). Det innebar att han berattar ett par utbroderade roliga historier med nagot budskap i ca en timma. Innan ett av dessa tillfallena gav en av tjejerna har som gensvar pa trojan att hennes mamma hade en magnet med texten "jag har inget emot Gud, men jag star inte ut med hans fans"

Knappt hann jag reagera innan han satter igang sessionen. En historia gick i stil med att det var en man som skulle soka jobb hos en arbetsformedlare. Forst fick han erbjudandet om att jobba pa systemet dar han skulle fa fri tillgang till alkohol. Nej, det ville han inte. Ok, men vill du jobba pa en bordell da? Jassa, inte det heller. Ja da hade han bara ett alternativ kvar och det var att arbeta som prast. Det tyckte mannen lat intressant, sa han svarade ja, varpa arbetsformedlaren sa: "...men kyrkan ar ju full av horor och onyktra!"

Efterat var jag bara tvungen att bryta min tystnad och prata med honom. Jag markte att han ar mycket skadad av all dubbelmoral han ser, sarskilt lyfte han fram de kristna grannarna som var smasinta, sura och inte gjorde sarskilt mycket gott, men de gick i kyrkan varje sondag. Kom att tanka senare pa inledningen till DC Talks "what if I stumble": The greatest single cause of atheism in the world today is christians, who acknowledge Jesus with their lips, then walk out the door and deny him by their lifestyle. This is what an unbelieving worls simply finds unbelievable. Kunde bara hoppas pa att jag inte kor mitt race sa som han gjorde, ar sa overtygad om min sak att jag inte ser nyanser och lamnar utrymme for andras uppfattningar. Efter lite sjalvrannsakan slog det mig att jag ju gor tvartom, jag haller tillbaka. Det blir en sorts fornekande, jag pastar att tron ar viktig men den far knappt nat utrymme i samtal och diskussioner med dem jag ar har med.

Jag ager en dyrbar skatt men jag later knappt folk fa veta att den existerar, delar knappt med mig. Hor bara hur det later, den ar ju till for alla! Kanske vill andra inte ha den for att de inte tror att dar finns nagot av varde som de behover, men de ska i alla fall fa erbjudandet. Somliga ifragasatter att skatten jag funnit ens existerar. Om jag bara kunde visa en aterspegling av den, ge dem en aning om dess glans! Andra tycker sig ha sa manga skatter redan, sa vad ska de med denna till? Hur ska de kunna forsta att de gar miste om nagot ifall ingen berattar...

En uppmuntrande overraskning vantade for nagra dar sen. Den som ville fick fara pa en paskkonsert pa kvallen, jag tyckte det lat intressant och tog chansen fast ingen annan verkade sugen, till sist blev vi 4 st med Sankari. Da vi var pa vag in i lokalen och fick ett hafte borjade jag ana att detta var nagot valbekant, det visade sig att koren sjong om Jesu dod och uppstandelse i skona stammor! Om man hade bytt ut kladerna och hudfargen pa dem som var dar hade det gott och val kunnat vara ett frikyrkomote i Sverige for nagra tiotal ar sen. Jag kande mig som hemma. Det var anmarkningsvart hur fridfullt det var darinne, jamfort med hindutemplen och larmet fran trafiken utanfor. Vad som gjorde mig annu mer forvanad var att Sankari sag sa glad och engagerad ut, inte minst nar hon satt och nickade instammande under predikan om Guds karlek framford av en stralande glad man. Jag hade forstatt att hon inte riktigt delade sin makes uppfattningar, men inte hade jag listat ut att det var for att hon delar samma tro som mig. Hon visade sig visst ha en dold skatt hon med.

Skrivande, val & nyarsfirande

2011-04-15T18:57:00.000+02:00

Jag har nu valt amne att skriva om, essan kommer handla om familj och aktenskap i Indien. Har last pa om kulturgrammatik (dvs hur kommunikation fungerar i och mellan olika kulturer), kvinnors rattigheter och sa har jag transkriberat forelasningen vi haft om karlek och arrangerade aktenskap. Det har blivit nagra sidor text sa har langt. Det ar ett valdigt intressant omrade att fa fordjupa sig i, med sedvanjor langt ifran vara egna. Av nagon anledning gar det sa mycket lattare att plugga har an hemma, det ar roligare an vanligt. Dels sa har vi ju ganska gott om fritid att gora vad vi vill pa och sen har man inte sa manga masten, sa det ar nat som underlattar mycket for installningen.

Varmen ar uthardlig, men valdigt trottsam. Nar allt kommer omkring foredrar jag nog svalka framfor hetta. Det ska bli sa harligt att komma hem och sova i sin egen skona sang, bredvid alsklingen, utan att vara fuktig av svett varje morgon nar man vaknar. Forhoppningsvis star ocksa varen i full blom den 7:e maj! Tank, den svenska sommaren kommer bli sa sval och skon. Inte ens de hogsta tempraturerna kommer att vara sarskilt varma efter Indien. Aven om jag ar valdigt glad over mojligheten att fa vara har sa raknar samtidigt dagarna tills jag far hem.
I vanliga fall har jag behov att fa vara ensam, det blir annu storre har med alla intryck vi far. Drar mig undan nar det behovs, skriver mycket for att kunna bearbeta allt som hander.

Det var val har i regionen (Tamil Nadu) i onsdags, med mycket poliskontroller infor och med mer liv och vasen an vanligt kringom det, sa darfor var vi rekommenderade att vara hemma och inte rora oss sa mycket i stan. Som vita sticker vi ut valdigt mycket och Santhanam ville inte att vi skulle hamna i trubbel pa nat satt. Det forekommer endel valfusk, folk utnyttjar rosterna for de 30 % som inte rostar. Partierna aven aker runt och mutar folk, de kan fa 100 rupees (ca 15 kr) for att rosta si och sa.

Det kom en tjej som malade hennatatueringar pa oss samma dag. Hon hade tuber med smal pip for att kunna gora detaljerade monster, fargen lades direkt pa armarna i tjocka strangar. Ingen tatuering blev den andra lik, hon improviserade och hade fantasi. Manga gjorde sin i handflatan eller pa ovansidan, men da fargen skulle torka 2 timmar tyckte jag att det var for opraktiskt att bara sitta och vanta och valde armen istallet. Det blev ett fint monster med ett multidjur, mest troligt ar det en pafagel men det skulle ocksa kunna vara en tupp, en sjohast eller en kolibri! De sitter ungefar en vecka, jag skramde Johannes som holl pa tro att jag gjort nat mer permanent, men det ska bra mycket till innan dess ;)

Efter att ha skrivit sa gott som hela dagen fick vi erbjudandet att pa eftermiddagen komma ut i Santhanams tradgard och svalka oss i vad vi trodde var en vattenspridare. Det visade sig vara en stark, tjock vatten-strale som gick ut fran vaggen pa ett skjul! Sonen i huset lekte och busade tillsammans med ett gang smakillar (slakt till familjen) i geggan som blev pa marken. Resten av ganget fran oss stod och tittade skeptiskt, men jag gjorde Jennifer sallskap och skrek, skrattade och hade jattekul! Efter "badet" var nog den forsta gangen har jag kant mig frasch och sval har, det var riktigt skont.

Igar, den 14, var det tamil new year. Nyarsdagen till ara fick vi tjejer bara de saris vi kopt in och fatt uppsydda. Proceduren att ta pa dom tog ca 10 minuter per person, alla vart sa vackra sedan! Finkladda och pyntade med prickar i pannan och blommor i haret for vi in till stan for att se pa firandet. Sankari och Santhanam hade bekanta med balkong, sa vi stod upphojt och tittade ner pa folkmassorna. Manga barn, unga killar och aven en del aldre vinkade till oss som om vi vore kungligheter! Sankari sa att for dem ar vi som barbiedockor. Det var livat, folk skrek, allehanda fordon korde forbi och det kom hogljudd musik ur hogtalare en bit bort. Det var aven kokhett, 3 lager kjolar i 40 graders varme ar inte nadigt. Jag madde nastan illa, och da har ni inte hort det varsta:

Den sa kallade hojdpunkten var nar det kom man (och nan enstaka kvinna) som hade genomborrat kinderna med ett 3 meter langt metallror tjockt som min tumme, pa detta satt en stallning med glitter, blommor och allehanda krimskrams. Helt galet! Nagra av dem dansade ocksa runt sa att de nastan svimmade sen. En del av dem var onyktra for att sta ut med smartan som det innebar att gora stora hal i kinderna, bara elandet och dessutom ga hela vagen fran floden till templet, i varmen, genom folkmassan. Dom hade aven krokar pa brostet och i ryggen med olika dekorationer hangandes i dem. Detta gors for att ara gudarna pa nat satt, vilket spektakel.

Hemma igen fick vi ata nyarsmiddag pa Indiers satt, sittandes pa golvet med maten pa bananblad. Dessutom at vi med handerna som de gor! Det var en upplevelse. Vi studenter firade nyar istallet for de i huset, de hade sa fullt upp med att serva oss att det inte fanns tid for annat.

Vi har aven hunnit ha lektioner dels om glimtar av Indien med oversiktlig fakta om landet, hur det ser ut pa landsbygden och uppbyggnaden av det politiska systemet, sedan kom en advokat idag och pratade om vald mot kvinnor, skilsmassa, manskliga rattigheter och situationen for barn. Visste du att av alla som utsatts for trafficking i varlden kommer hela 49% fran Indien, sa det ar ett stort socialt problem.

Ska forsoka lagga ut bilder till nasta gang vi far pa internetcafe, maste forst lana usb av nagon eftersom jag inte tog med nat sjalv.

Ps, lamna garna en liten kommentar om du kikar in har. Det ar roligt for mig att se vilka som laser!

Senaste nytt

2011-04-09T17:50:00.001+02:00

Onsdag eftermiddag var vi forst till ett stort shoppingcenter fullt av tyger och indiska klader, med mangder av avdelningar. Vi for dit i grupp med overfull lokalbuss dar man fick halla sig i taket! Tidigare har vi till och med sett folk hanga pa utsidan och halla fast sig i bussen. Efter en stund tappade jag bort resten av ganget sa jag fick ga runt sjalv. De andra hade gatt ut och tittat i alla de sma gatuaffarer som finns lite overallt, och jag insag det, men ville inte ut ensam. Jag vet inte om det bara var for att jag var sjalv som jag la marke till det, men oj vad jag blev uttittad! Inte nagra andra an Indier sa langt ogat kunde na och dessutom var jag kladd i vasterlandska klder (om an tackande knan och axlar enligt gallande dresscode). Nu vet jag hur det kanns att vara udda och sticka ut...

Sedan besokte vi rockfort temple som ligger pa en hojd mitt i Trichy eller Tiruchirappalli som stan egentligen heter. Pa vag upp for trapporna i stenbyggnaderna rakade vi pa olika djur; en stackars vacker elefant som stod fastkedjad i ett utrymme for att ge valsignelser, fladdermoss i taket (som forstas fick en skvattradd Sara att skrika av overraskning) och en apa som hoppade pa klipporna. Min kamera hade slut batteri, just lage for det... Utsikten uppifran var hisnande, vi befann oss ratt hogt upp och sag langt, det var lite brant och jag kande svindeln i magen. Solnedgangen var sa vacker, en blodrod sol som skonk i ett hav av dis pa himlen! Alla religiosa hinduistiska figurer fick det dock att krypa lite i mig. Inte bara for att de ar avgudabilder, jag kan ofta kanna sa aven infor bilder pa Jesus for att de ar sa forskonade, sentimentala och sagoaktiga. Det var circa 400 trappsteg, nar vi kom ner sa darrade benen av anstrangningen. Har ju inte tranat nat pa ett tag nu, sa jag kande av det en hel dag efterat!

I forrgar hade vi en forelasning med en professor G. Bala som handlade om self-effectiveness. Jag hade lite svart att satta fingret pa amnets innebord, men definitionen ar ungefar att upptacka och lara kanna sig sjalv for att utvecklas. Han hade mycket klokt att komma med. Under forsta sessionen fick vi svara pa vilket engelskt ord vi tyckte mest om, 3 bra och 3 daliga saker med oss sjalva, samt vad som kommer ha hant med oss till ar 2015. Alla fick ga fram och redovisa en av dessa saker. Andra sessionen blev vi indelade i 3 grupper dar vi skulle gora ett alfabet med nyckelord for selfeffectiveness att lasa upp och jamfora. Nar nagon gett ett extra bra svar skulle vi appladera, ibland pa hans inradan. Anda sa han att det inte fanns ratta och felaktiga svar ;)

Nagra tankvarda ord som professorn namnde under det att han satt bredvid och kommenterade vara svar pa uppgifterna:

Yesterday is history, tomorrow is a mystery.
Yesterday is dead, tomorrow is unborn.

Voice is the index of the soul,
face is the index of the mind.

My freedom ends at the tip of another persons nose.

Act locally, think globally!

Jag funderar pa att skriva essan om familj och aktenskap, blev ordentligt intresserad efter att jag, Malin, Linda & Anette satt ner med Sankari tva timmar och hon berattade om just detta. Har fatt hora lite grundlaggande om hur det fungerar med arrangerade aktenskap, skilsmassa, sexualitet, familj och kastsystem. Skulle garna fordjupa mig i det, annars vill jag nog skriva om nagot som har med religion att gora.

Har sett hakkors lite har och var. Upprorande kan tyckas, men har ar det ju en symbol for solen som funnits langt innan nazisterna anvande den som sin symbol. Ett ypperligt exempel pa hur en del saker inte har med ratt och fel att gora, utan ar beroende av kontext och sammanhang.

Igar var vi pa spastic children society, ett boende for barn med cp-skador. De visade oss vilka redskap som fanns att trana dem med, vi gick runt i klassrum med lite aldre barn som vinkade glatt och fick till sist se mammorna trana formagorna (bade mentala och fysiska) med sina mindre barn. Trots att standarden inte ar vad vi skulle kalla god sa kandes det anda hogst professionellt.

Idag har det varit sightseeingrunda. Forst ut var en lokal marknad med frukt och gronsaker i san mangd att jag nog aldrig ser sa mycket pa en gang igen!

Vidare var vi pa en kyrkogard med liiite annat forfarande an hemma. Har brandes kroppar i rad pa stenbaddar under plattak, dock inte nar vi var med. Tack och lov for det sager jag, hade nog luktat hemskt. Gravarna var det inte sa mycket om, de rikare doda hade fatt fargglada cementblock pa sina gravar och de fattigare hade en omsorgsfullt tillslatad och dekorerad jordhog med ett litet lykthus. Jag skulle ta kort pa tva sota killingar, nar jag fick syn pa vad som lag bredvid...ett kranium! Nar en av mannen dar sag att vi reagerade och tog fram kamerorna log han och gick och hamtade en hog med ben, troligen var det overarmsben, larben och/eller skenben. Lite makabert. Jag minns nar det har var pa tapeten i Sverige (kistor som krossas med gravskopa fore de begravs), ratt lindrigt i jamforelse med att de doda har gravs upp efter 2 manader for att nya ska fa plats.

Pa vag vidare sag vi lastbilsflak med halvdoda kor pa, och sen annu ett med halvdoda grisar. Djurplageri forstas, och nog reagerade vi alltid. Dock tycker jag det manskliga lidandet ar mycket varre...Farden gick till en bro over den uttorkade flodbanken dar manniskor tvattade klader i det lilla vatten som fanns kvar. Inte sarskilt rent egentligen, men man tager vad man haver. Plaggen hangde pa streck och lyste med sina glada farger! Da det ar regnperiod fylls floden med vatten igen.

Vi besokte aven asiens nast storst hindutempel, ranganathaswami. Jag var lite fascinerad av allt exotiskt och spannande dar, men mest var jag beklamd over alla statyer som folk vordade och bad till. Stumma, dova, blinda och absolut livlosa gudar. Och all kommers sen! Vi betalade for att ga in och bade utanfor och inne i templet var det fullt av forsaljare som ville kranga krimskrams. Utifran det kunde jag latt visualisera Jesu ilska i templet (Mark 11:15-17)

De kom till Jerusalem, och han gick till templet. Där drev han ut dem som sålde och köpte. Han välte omkull borden för dem som växlade pengar och stolarna för dem som sålde duvor, och han lät ingen bära något med sig över tempelplatsen. Han undervisade dem och sade: "Står det inte skrivet: Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk? Men ni har gjort det till ett rövarnäste.

Det satt aven tiggare har och var, pa ett stalle flera stycken pa rad. Jag tycker det ar jobbigt att se dem; ga forbi, ignorera, sluta hjartat och forharda sig. Evangeliernas tiggare kommer till liv, det har samhallet ar sa mycket mer likt bibelns varld an Sverige nagonsin.

Vi hors igen pa nagra dar :)

Forsta dagarna i Indien

2011-04-04T13:40:00.007+02:00

For de av er som inte vet ska jag vara i Indien 5 veckor via socionomstudierna. Vi ska aka pa studiebesok pa olika sociala institutioner, ha forelasningar och skriva en essa (motsvarande B-uppsats, men med mindre formalia).

Ar nu inne pa fjarde dan har efter att forst ha flugit komfortabelt med Qatar airways, gatt igenom massa kontroller och sedan akt minibuss i 6 timmar. Det blev drygt ett dygns resande. Flyget var lyxigt med skarmar pa satet framfor sa man kunde se film och vardinnorna var prydligt formella och serverade uppvarmda blota tygservetter med tang! Att komma till Indien var narmast overkligt. Lukten av brant gummi och sotma slog emot oss, det var morkt och mycket varmt och kvavt. Bussen vi akte liknade en hippiebuss fran 70-talet, det var en "luxury bus" for dem. Madde illa av varmen och blev aksjuk av den skumpiga farden. Trafiken ar ett organiserat kaos med ett standigt tutande. Storst gar forst och "ur vagen, har kommer jag" verkar vara de trafikregler som finns och efterfoljs. Holl pa fa en hjartattack bade en och tva ganger da vi var nara att krocka och korde mycket nara bade gaende folk, mopeder och lastbilar!

Vi bor hos ett par som Umea universitet har samarbete med , hon heter Sankari, ar socialarbetare och har doktorsgrad pa universitet har. Forutom oss fjorton studenter (mest fran Umea och Skelleftea) sa bor vardparets slakt i flera generationer dar, samt endel tjanstefolk anstallda for tiden vi ar i Indien. Det ar forstas varmt, mycket varmt. Kring 35-40 grader ar standard. Att svettas ar det bara att vanja sig med! Vi sover i mindre salar med vaningssangar av jarn, under flaktar i taket. Gar ganska bra, jag har sovit gott. Tacke behover man inte overhuvudtaget. Maten har hittills mest varit vegetarisk for att spara vara svenska "babymagar". Den ar kryddig och smaklig, bestaende av ris, gronsaker, olika saser, chipsliknande brod och sota fruktjuicer. Huset har flera vaningar och kan narmast beskrivas som lyxigt enligt indiska matt, under medelmattigt jamfort med svensk standard. Dock blir jag odmjuk nar jag ser hur utbredd fattigdomen ar, vi har passerat manga skjul och lerhus med halmtak och staderna ar allmant slitna och sjaskiga. Skrap kastas pa gatan, tvattar sig gor man i kloakvatten och behoven utrattas i diket om man ar fattig. Svart att fatta innan man ser det med egna ogon, det ar sa annars motfor hemma.

Vi har varit och kopt indiska klader pa en stor affar med mangder av vackra, fargsprakande tyger och dressar. Svenskarnas kladstil bleknar och verkar mycket gra i jamforelse! Servicen var kanske den rorigaste jag varit med om. Nar man skulle titta pa plaggen kom en man och holl i de dressar man valt ut och nar det var dags att prova tog han av overdelarna fran galgen och gav dem tillbaka. Sedan tog en emot betalningen, en andra person gav kvittot, den tredje packade och sa skulle det stamplas innan man till sist fick paketet av ytterligare en. Ja, det ar minsann service sa det racker och blir over. Varmen och trottheten bidrog inte med mitt basta talamod, tyckte mest det var irriterande. Detta krangel beror pa att folk ska ha jobb, Indien ar ju det nast mest folkrika landet i varlden efter Kina. Gar kladd i haremsbyxor, en armlos tunika och tunn sjal over axlarna, det och sari ar standarden for kvinnor. Vi har aven kopt fantastiska tyger till saris som ska sys upp av en skraddare som kom och tog matt pa oss i forrgar.

Igar var vi pa en skola for forskolebarn upp till sexan och sag dem marchera, be och lasa ramsor. Vi korde imse vimse spindel och sma grodorna for och med dem i gengald. De allra minsta barnen fick nallar och leksaker. Sedan for vi till ett av de finare hotellen i stan och badade i poolen for 100 rupees, motsvarande strax over 15 kr. Ja, de flesta andra solade ocksa men jag stod knappt ut i hettan och struntar faktiskt i att bli brun. Det ar lite bissart att vi solar for att fa farg medan indier vill bleka sig for att bli vita.

Idag har vi varit pa women blind center, ett hem dar blinda kvinnor kommer och far bo 2-3 ar for att lara sig att forsorja sig. De knot vaskor av fargad plasttrad, gjorde kuvert, spann trad, bakade, sydde, sjong och spelade. Fantastiskt duktiga, sarskilt med tanke pa att de flesta inte sag nagonting alls. Det stod skrivet pa en vagg: "there is no blindness except blindness of the heart".

Herrn i huset, Mr Santhanam vet jag inte riktigt vad han har for titel. Dock ar han valkand i trakterna och gor mycket gott som att plantera gront, sprida kunskap och starta skolor. En sak ar saker, han tycker om att prata, beratta och vara i centrum. Det handlar mycket om religion, en hjartefraga for honom. De ar inte religiosa i huset, utan mer av humanister som lyfter upp viktiga manskliga varden utan nagon Gud inblandad annat an pa ett diffust och universalistiskt satt. Han har till och med gjort en stor, vacker tradgard pa mark vard 5 miljoner i svenska kronnor, "mother nature garden" med ett litet tempel dar offerbordet bara innehaller sant som har anknytning till naturen. Att varda och ta hand om skapelsen; alla ganger, men jag tillber inte den utan dess skapare.

Far intrycket av att Indien ar valdigt religiost, pa sa vis att man forsoker blidka gudarna och sjalv fa valgang genom tomma ritualer som har liten praktisk betydelse, trots enorma behov bland manniskorna. Detta ar Santhanam mycket emot, och jag kan bara instamma. Som det star i jakobs brev, så är det också med tron: i sig själv, utan gärningar, är den död. Vid grinden till huset star gandhis "the hands that serve are holier than the lips that pray" skrivna. Jag skulle saga att de gar hand i hand, ora et labora (bed och arbeta) som det heter. Genom att be far jag kraft att gora gott och undviker att fastna i sjalviskhet.

Har ocksa funderat over vad han sagt: att eftersom religionen inte atgardat varldproblemen an, kan den inte vara losningen pa dem. Religionen i stort, nej det tror jag inte heller. Jag skulle inte vara kristen om jag trodde att andra trosinriktningar var lika ratt ute. For att fa svar sa racker det faktiskt med att ga till mig sjalv for att se vad tron gor med mig och vad jag vore utan den.

To be continued...

Dikt på rim

2011-03-13T23:12:00.005+01:00

Här kommer den rimmande dikten jag utlovade för ett bra tag sedan, färdig efter en hel del funderande och justerande. Den börjar som ett personligt vittnesbörd, en berättelse om hur jag hittade tron. Sedan mynnar det ut i att bli något som mer liknar en predikan.

Somliga säger att Gud är en illusion.

”Du har växt upp i tron,

på denna falska religion.

Det handlar bara om tradition.”

Visst har jag lyssnat på vad mor och far har sagt,

och gång efter annan tagit det i akt,

men det betyder inte att allt är tillrättalagt.

Jag prövade själv -och fick kontakt.

Mitt i krisen såg jag Gud som min chans,

där fick jag uppleva att han faktiskt fanns.

På ett ögonblick kom frid från någon annanstans

och jag var åter i balans.

Jag ser den händelsen som start

för en process som kom att ta fart.

En längtan att se sanningen klart,

strävan efter vad som är äkta och hållbart.

Sedan dess det hunnit gå ett tag.

Vad tron gjort med mig ser jag,

kan följa spåren fram till idag,

se hur det är liv att lyda Guds lag.

Visst får var och en ifrågasätta,

om den väg jag valt är den rätta.

Men då må jag få berätta,

vad jag omkring mig ser är detta:

De säger livet är att dricka och festa,

bejaka begäret, konsumera det mesta.

Leva ut vad som sinnena fresta,

vara fri att ligga runt och testa.

Jag kan inte annat än tycka,

det är en ytlig jakt på äkta lycka,

De söker glädjen till sig rycka,

men väljer att Guds röst förtrycka.

Den viskar ”håll dig nykter och vaken.

Pengar, prylar och lyx ger bara ett sken.

Det du tror är frihet gör dig bunden.

Vänta, håll ut och spara dig till en.”

Den smala vägen kan vara svår,

men när livet går och år läggs till år,

du ser; vad du gjort rätt består,

medan lustar och impulser förgår.

Det gäller att ha förmåga,

våga ställa sig en avgörande fråga,

om min viljas längtande låga

i förlängningen leder till plåga.

Än om du så älskar det du gör,

är det inte säkert vägen leder dit den bör.

Jag önskar på min röst du hör,

att du tänker efter och ser dig för.

Skulle du på världens ytlighet bli bränd,

någon gång hamna i en återvändsgränd.

Vet; att vända om är inte att bli världsfrånvänd,

det är att verkligheten själv blir känd.

Min morbror trollkarlen

2011-03-09T16:26:00.007+01:00

Ligger hemma sjuk idag och har det ganska gott i lugn och ro. Har passat på läsa första Narnia-boken som maken lånat hem, det krävdes visst en förkylning som tvingade mig till stillhet för att jag skulle ta mig tid.

I slutet av boken (som en "eftertext") står det att Lewis ska ha sagt "barnboken är det bästa stilmedlet om man har något att säga". Han betraktade Narnia-serien som sitt livs verk och lär också ha sagt något i stil med att en bra bok kan du läsa när du är barn lika väl som vuxen. Somliga ogillar det något barnsliga berättarspråket och alla referenser till kristen tro, men jag tycker bara det lyfter en redan intressant och spännande berättelse.

I bokens första halva såg jag inte så mycket symbolik och bakomliggande mening, utan var mest försjunken i historian sådan den utspelade sig. Framåt mitten av berättelsen, när Digory, Polly & co anländer till Narnia och får vara med om själva skapelsen av landet, börjar parallellerna framträda mer tydligt och ett par gånger stannade jag upp inför dem. Att Aslan är en Jesus-gestalt är svårt att missa i vissa passager. Här är några favoritcitat:

"När det stora ögonblicket kom och djuren talade gick han miste om hela innebörden, och det av ett ganska intressant skäl. När lejonet först hade börjat sjunga, för länge sedan då det ännu var helt mörkt, hade han fattat att det var en sång han hörde och han hade tyckt väldigt illa om den. Den kom honom att tänka och känna saker som han inte ville tänka och känna. Sedan, när solen gick upp och han upptäckte att sångaren var ett lejon ("bara ett lejon", som han sade till sig själv), försökte han av alla krafter övertyga sig själv om att det inte sjöng och aldrig hade sjungit - att det bara vrålade som vilket lejon som helst i en zoologisk trädgård i vår värld. Det är klart att lejonet inte sjöng, tänkte han. Jag måste ha inbillat mig det. Jag har låtit mina nerver spela mig ett spratt. Har man nånsin hört talas om ett sjungande lejon? Och ju längre och vackrare lejonet sjöng, dess mer försökte morbror Andrew övertyga sig om att han inte hörde något annat än vrål. Nackdelen med att försöka göra sig dummare än vad man är, det är att man mycket ofta lyckas med det. Morbror Andrew gjorde det. Snart hörde han inget annat än vrål i Aslans sång. Snart skulle han inte kunnat höra något annat även om han hade velat. Och när till sist lejonet talade och sade "Narnia, vakna", hörde han inga ord, bara ett morrande"

Är det inte en bra bild av en människa som hör Guds röst, men förhärdar sig, så säg? Senare i boken vill barnen att Aslan ska tala till morbror Andrew så att han aldrig vill tillbaka till Narnia:

"Men jag kan inte tala om det för den gamle syndaren, och jag kan inte heller trösta honom; han har satt sig själv ur stånd att höra min röst. Om jag talade till honom skulle han bara höra morrande och vrål. O Adams söner, vad ni är skickliga i att försvara er själva mot allt som skulle kunna göra er gott!"

Pojken Digory blir skickad ut på uppdrag av Aslan att hämta en frukt som ska beskydda Narnia från den onda häxan. Det visar sig att häxan ätit en sån här frukt också, därav följande konversation:

"-Åh, jag förstår sade Polly. Jag antar, att eftersom hon tog den med orätt kommer den inte få någon verkan på henne. Jag menar, den kommer väl inte göra henne ung för alltid och sådär?

-Tyvärr, sade Aslan och skakade på huvudet, tyvärr kommer den att göra det. Tingen verkar alltid efter sin natur. Hon har uppnått vad hennes hjärta åtrådde; nu har hon fått outtömlig styrka och ändlösa dagar som en gudinna. Men har man ett ont hjärta så är långa dagar bara ett elände, och hon börjar redan förstå det. Alla får vad de önskar, men de tycker inte alltid om det."

Också mitt sista favoritstycke, när Aslan är på väg att skicka hem barnen:

"Hör på, sade Aslan, det är på tiden att ni far hem. Men först är det två saker att tänka på - en varning och en befallning. Titta här, barn. De tittade och upptäckte en liten håla i gräset som var varm och torr och hade gräsbevuxen botten.

-När ni sist var här, sade Aslan, så var den hålan en damm, och när ni hoppade i den kom ni till en värld där en döende sol lyste över Charns ruiner. Det finns ingen damm längre. Den världen är slut, som om den aldrig hade funnits, Må Adams och Evas släkte ta varning av det.

-Ja Aslan, sade de båda barnen. Men Polly tillade:

-Men vi är väl inte riktigt lika dåliga som den världen, säg Aslan?

-Inte ännu, Evas dotter, sade han. Men ni håller på att bli mer lika den. Det är inte säkert att inte någon ond varelse av ert släkte kommer att finna ut en hemlighet, som är lika fördärvbringande som det ödesdigra ordet, och använda den till att förinta alla levande varelser. Och snart, mycket snart, innan ni har blivit en gammal man och en gammal kvinna, kommer stora stater i er värld att regeras av tyranner, som inte frågar efter mer glädje och rättvisa och barmhärtighet än kejsarinnan Jadis gör. Må er värld akta sig.

/.../ Båda barnen såg upp i lejonets ansikte medan han sa dessa ord. Och plötsligt (de blev aldrig på det klara med riktigt hur det hände) tycktes ansiktet förvandlas till ett hav av böljande guld i vilket de flöt, och en sådan ljuvlighet och kraft svallade omkring dem och över dem och trände in i dem, att de kände att aldrig förr hade de varit riktigt lyckliga eller visa eller goda eller ens levande och vakna. Och minnet av det ögonblicket förblev hos dem under hela deras liv, så att närhelst de kände sig ledsna eller onda eller rädda kom tanken på all den gyllene godheten och en känsla av att den ännu fanns där, alldeles runt något hörn eller bakom någon dörr, och gjorde dem innerst inne säkra på att allt var väl."

Årets present till Elin

2011-03-07T21:23:00.000+01:00

Förra året då syster yster fyllde myndig fick hon en fin liten skuldsanering. I år blev det en ny present med glimten i ögat. Framsidan av hennes kort såg ut såhär, där jag rimmat om vad för sorts grej som väntade henne:

Det råkade handla om min gamla stekpanna! Jag och Johannes hade haft i tankarna att ge den till henne ett tag, eftersom vi har en ny och fin väntande i förrådet och Elins stekpanna är i bra mycket sämre skick än vår begagnade. Så nu när hon fyllde år drog vi till med att låtsas som att det var den enda present hon skulle få. Reaktionen? Hon gapskrattade först och klämde sedan fram ett "Eh...jaa...tack".

Men det var ju som sagt inte allt...

Beställde dessa i sista minuten och då de inte hann komma fick det bli ett sånt här påhitt. Det roliga med det var att hon först inte förstod att hon skulle få skorna på riktigt, utan trodde att det var ännu ett av mina skämt! Återigen skulle det kunna vara så att det var jag som skrattade högst och längst ;)

Normalitet och avvikelse

2011-02-15T13:27:00.003+01:00

Tog denna bild för...oj, fyra år sedan (tänk att det är så länge sen jag gick 3:an på gymnasiet). Den föreställer en liten genväg som jag hade trampat upp. Vår-sommar-höst då det inte är snö så är det en lerstig som går där under, som folk brukar gena på (för att spara typ två sekunder). Det var en vinterdag då den var ordentligt igensnöad, det var lättare att gå runt och slippa bli blöt och snöig. Jag bestämde mig dock för att göra ett litet experiment och plumsade genom snön för att trampa upp den igen, jag ville se om någon följde efter då de såg att de första stegen var tagna. Att det fanns någon som hade gått före. Gissa hur det såg ut nästa dag? Upptrampat som vanligt. En liten enkel vardagsepisod, i all anspråkslöshet. Detta kom att bli sinnebilden för mig att om någon bara vågar ta de första stegen till att göra något lite obekvämt, men bra, så är andra snabba på att gå efter.

Jag upplever ibland hur tanken blir instängd och kvävd för att jag känner trycket att vara (politiskt) korrekt, även om jag har förnuftiga skäl att inte vara det. Hur jag rationaliserar bort det jag egentligen ville säga till förmån för något mer allmänt acceptabelt, för att jag är väl medveten om att det jag egentligen vill få fram är avvikande på ett eller annat sätt. Jag väljer bekvämligheten framför att våga.

Något vi pratade en del om under första terminen på socionomprogrammet var begreppet normalitet och vad det innebär. En sökning på synonymer till normal ger träffar som vanlig, genomsnittlig, typisk, regelrätt, riktig, som alla andra, fullt klok osv. Något vi alla har att förhålla oss till och kanske är rädda att bryta med, för att det ofta har sitt pris att på något sätt vara annars. Samtidigt som många vill vara unika och speciella vill vi på något sätt vara normala också, det fascinerar mig.

Jag har observerat ett tag nu vad folk runtomkring mig har för kläder, dels av ett allmänt intresse för stil, färger och mönster, men också med tanke just på normalitet. Vad jag har konstaterat är att trots att många nog har förhållandevis stora möjligheter att skapa en egen look (både ekomomiskt och med tanke på ett stort utbud) ser folk ändå förvånansvärt likadana ut. Det är rätt mycket svart, grått, brunt, vitt, nedtonat, enfärgat. Standardmodeller. Tonåringar såväl som medelålders och pensionärer kan se ut som kloner av varann när de går i grupp. Inte är det väl några problem med det, om man nu tycker om det. Men jag kan inte låta bli att tänka att det är typiskt jante-Sverige. Att vara en i mängden och inte vilja sticka ut.

Det händer när jag ska välja kläder att jag funderar om jag verkligen kan ha si eller så. Enligt vem? Mig själv eller nån sorts allmänt mått för vad som är normalt?! När jag har nåt annorlunda på mig så är det nästan oundvikligt att få en kommentar om det. Det är ofta smickrande och sagt i all välvilja, men ändå som en indikation att "idag är du udda". Jag kan tycka om de som sticker ut för sakens egen skull, även om det inte är en stil jag inte själv vill ha.

Det här är ju ett exempel som inte spelar så stor roll; kläder, stil och look hit och dit. Det är utsida och jag vill inte fästa alltför stor vikt vid det. Men jag undrar jag, om det inte avspeglar hur det är på insidan också. Med attityder, värderingar och resonemang. Tro, uppfattningar och förhållningssätt. Att vi alla har att förhålla oss till mittfåran på något sätt, antingen vi kör mitt i den, gör några avstickare eller föredrar att gå vid sidan av och trampa upp nya spår. Jag önskade att jag oftare vågade bana väg där det behövs, precis som med snöstigen.

Jag säger inte att normalitet är av ondo, tvärtom kan den vara väldigt bra, om det sätter press på en att agera moraliskt riktigt. Om det kan få en att hålla sig inom gränserna för vad som är bra och gott att göra. Jag skulle aldrig få för mig att propagera för normlöshet, för vi behöver regler att gå efter. Vad jag inte tycker om är när uppfattningen om hur saker "ska" vara kväver, likriktar och blir som en tvångströja, alldeles för trång. Där hela jag inte får plats.

Tyvärr tenderar kyrkan bli en sådan plats ibland också, där man pressas in i en mall. Att vi har vissa uppsatta riktlinjer att förhålla oss efter, som visserligen också de kan uppfattas som tvingande, kommer man inte ifrån. Att behöva börja sig under Guds lag leder i slutänden till frihet, som i sångraden "det är bara i din vilja som min frihet är". Provocerande för en modern individualist, men också innehållandes en enorm möjlighet att blomma ut till något mer än du visste att du hade potential att bli. Däremot skapas denna tvångströja av sådant som bygger på mänskliga påfund utan att det finns egentlig grund för det, som Jesus säger i matteus kapitel 23 om fariseerna som hycklar och hittar på sina egna regler.

Att vara kristen ska innebära att ta en annan väg än den stora massan. Jesus själv sa: gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den. (matteus 7:13)

Religiösa spektakel

2011-01-24T20:40:00.007+01:00

Något annat har jag svårt att säga om att förra påven ska helgonförklaras och att hans blod blir relik. Jag vill på intet sätt förneka allt bra som denne man gjort, och visst kan man se upp till honom, men vilket jippo alltsammans blir! Inte minst för alla som vallfärdar till Rom för detta. En omfattande och sammansatt process som pågått i 4 år innan helgonkongregationen beslutade sig för att helgonförklara honom, de behövde nämligen ett godkänt mirakel först. Kära nån, har de inte viktigare, vettigare saker att ägna sig åt? Se er omkring för Guds skull, en värld i nöd, människor med stora behov, och här sitter de i flera år och arbetar med en petitess. Vilket slöseri med tid! Än värre när en flaska blod ska inslutas i kristall och byggas in i ett kyrkoaltare. Här talar vi religiöst som jag definierar ordet och saker som dessa är anledningen till varför jag tycker så illa om att bli kallad religiös. När folk pratar om religiösa människor brukar det betyda ungefär att såna är vidskepliga och bundna, och apropå katolikernas pryl-och människodyrkan är det inte undra på det. Vill inte vara respektlös, men det kan inte hjälpas att jag tycker det är motbjudande och ett avsteg från kristen tro som den borde vara.

En uppgörelse med ideal

2011-01-10T22:53:00.001+01:00

Detta inlägg om attityder när det gäller kärlek och bröllop har jag skrivit på till och från i över två månader nu. Äntligen får jag anse mig vara färdig. I samband med bröllopsplaneringen hann jag fundera på ett och annat, här får du ta del av somligt som jag reflekterade över.

De flesta jag stötte på blev glada och gratulerade apropå att jag och min man skulle gifta oss, men några tittade också skeptiskt på mig och undrade om vi verkligen visste vad vi gjorde. Det må dom ju få fråga, för äktenskapet är något bindande som man bör tänka igenom både en och två gånger, men det var den negativa attityden vissa kom med innan de ens hört mig svara som störde mig. Vid ett tillfälle blev jag upprörd och sa till personen ifråga att inte ta för givet att det skulle spricka bara för att vi är unga och gifter oss (relativt) snabbt. Tror inte att samma personer hade sagt så mycket om det hade handlat om att vi enbart skulle flytta ihop.

Som kristna är det mer självklart med bröllop och äktenskap än för det stora flertalet i vår ålder. Jag tror att det är Guds vilja att man och kvinna ska lova livslång trohet när de hittat varann och kommit till den punkten då de är säkra på sin relation. För att det är något som ger trygghet och stabilitet, inte binder och kväver (under förutsättning att relationen är rätt, förstås, hur det kan gå annars ser vi alldeles för många sorgliga exempel på).

Lite underligt tycker jag allt att det känns med sambos som levt ihop i typ 10-15 år och redan har barn, hus och allt ihop sen långt tillbaka också gifter de sig som pricken över i:et. Visserligen är det fortfarande väldigt fint att de vill stadfästa sin relation, men de har ju liksom redan haft ett liv som "gifta" i många år bortsett från en liten sak: löftet att dela livet i nöd och lust har saknats. Det är som att giftermålet, när det väl blir av, då hunnit tappa en väsentlig del av sin egentliga betydelse (utöver den rent juridiska delen).

Äktenskap målas nog så ofta ut som en förlegad tvångströja i filmer och annan populärkultur, ändå väljer så många äktenskapsliknande samlevnadsformer men utan att komma till att gifta sig så snart. Är det för att folk i allmänhet vill ha en partner och ett stabilt förhållande, men samtidigt behålla sin "frihet"? Vad är det som gör att man inte ger varandra löftet om livslång trohet tidigare? För många är det ändå ett ideal att gifta sig. Måste man verkligen "testköra" ett antal år först och prova sig fram? Jag tror inte att det behöver vara så, mer att det är tidens anda att tänka på det viset. Hela livet blir lite som ett öppet köp, där man mister sin dyrbara frihet så snart man över tid binder sig fast vid något. Man vill liksom ha ångerrätten kvar.

För oss innebär giftermålet starten på ett liv och en vardag tillsammans, något helt nytt. Slutet på livet som pojkvän-flickvän där vi bara träffas på helgerna. Nu när vi är tillräckligt säkra på att vi vill leva med varandra så kör vi helhjärtat, ger varandra ett löfte om det och har den inställningen att vi gör vårt bästa för att det ska fungera. En viss skillnad mot för att först flytta ihop och se om det fungerar innan man vågar lova något. Vågligt, javisst. Litegrann. Men så tror vi också att vi menade att vara tillsammans och att vi har något mer och större än oss själva att sätta vår tro till.

Jag kan inte annat än tycka att många har en alldeles för lättvindig syn på att bli ihop med någon. Det är min fasta övertygelse att om fler var noga från början med vem de valde, skulle fler relationer också hålla. Att gifta sig skulle vara något mer naturligt. Om det nu är livslång hållbarhet man strävar efter, men det vill jag tro att de flesta gör. När jag hör om folk som blivit tillsammans blir jag ofta glad, men skeptisk för att jag vet hur lätt det är att göra överilade och förhastade saker när man är förälskad. Har skrivit tidigare om vad som är bra att tänka på om man vill lägga en god grund till ett förhållande, läs här.

Kanske bottnar endel i hur kärleken utmålas i filmer och populärmusik. Ofta är det så att antingen dras det ner i smutsen och degraderas till att handla mest om sex, eller så höjs kärleken till skyarna på ett sånt sätt att jag undrar om någon alls (förutom en Gud som är kärleken själv) kan leva upp till idealen. Liksom "du är allt jag någonsin önskat..." Vilken människa kan leva upp till det?! Eller: "I live only for your happiness, from this moment on". Ett viktigt kriterie när vi skulle välja sånger till vigseln var att de skulle vara realistiska. Inte vill då jag att någon ska dyrka mig som om jag vore en felfri Gud, så hemskt. Såklart är det stora känslor i samband med att älska en annan människa, men somliga tar i så de spricker. Det är en sorts överjordiskt, romantiskt ideal, som inte kan annat än göra en besviken på den ofullkomliga människa jag har framför mig. Det är som att populärkulturen pendlar mellan att inte alls tro på kärleken, dvs göra om det till att handla om enbart djuriska instinkter, eller ha så höga förväntningar på den att inte en levande människa klarar av att motsvara de bilder som målas upp.

En grop jag försökte undvika att falla i var förväntningarna om det perfekta bröllopet, den STORA dagen då inget får gå snett. Det ska gärna vara exklusivt, pampigt och välplanerat in i minsta detalj, alternativt unikt och annorlunda. Tror inte män drabbas av detta storhetsvansinne i samma utsträckning som kvinnor. Alla bröllopsmagasin, tydligt inriktade till ett specifikt kön (gissa vilket?!) är väl ett bevis på det. Köpte två såna, sen blev jag lite allergisk mot de rosa, fluffiga, stereotypa tidningarna och ville skippa alla konventionerna i ren protest.

Jag förstår mycket väl de som tar ner det hela på jorden och kör en enkel, vardaglig variant istället. Vi ville ha det festligt, men utan att lägga ner en förmögenhet. Det ska inte behöva bli såhär. Trots att vi nog kom förhållandevis billigt undan med en slutsumma på ca 16 000 tycker jag fortfarande att det är mycket. Inte undra på att folk väntar med att gifta sig eller drar sig för det när huvudfokuset hamnar på alla detaljer runt omkring istället för det som egentligen är viktigt. Det var mer än en gång jag tappade bort att bröllopet egentligen hade att göra med vår relation och vårt löfte till varann och INTE maten, dekorationerna eller min brud-look.

Är det inte lite bisarrt så säg, att multum av tid och resurser läggs ner på EN dag, EN fest, och så lite på att förbereda individualistiska människor på att inte bara leva för sig själva längre? Våran bästa investering inför bröllopet var nog att gå en äktenskapskurs tillsammans. Tänk om bröllopstidningarna kunde handla mer om sådana saker vi lärde oss där!

Himlen

2010-11-12T18:05:00.007+01:00

Satt på bussen rullandes mot solbacken och ica maxi för några dagar sedan, då denna sång om att vara på väg mot ett hägrande, okänt löftesland dök upp i huvudet.

"Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination, bortom det vi kallar tid och rum. Detta mål ger mig mod, ger mig kraft och inspiration att möta de år som väntande ligger framför. I mitt innersta bär jag en bit av ett avlägset land, ett löfte på att jag hör hemma där."

Det finns en del äldre sånger om himlen som jag tycker tenderar att bli nästan väl enkla och naiva, vi talar faktiskt om vad inget öga sett, inget öra hört och ingen människa anat, som det står 1 korinthierbrevet 2:9. Därför föredrar jag sånger och texter där himlen tillåts vara något lite mer gåtfullt, utan att det för den skull blir för diffust och svårt att förstå.

"En gång skall härlighetens morgon randas, då alla jordens dunkla skuggor flyr. Då dimhöljd nejd, i evig klarhet strålar och mörkret är i solljus dag förbytt.

O, ljusa morgon, dig jag längtar skåda. Från jordens nöd och natt jag trår till dig. O, låt en strimma av din glans mig hinna, när mörk och enslig blir min pilgrimsstig.

Ej mera sorg och lidande då finnas, ej någon smärta själens inre tär. Ej längre stormig bölja hotfullt brusar, ej mer vi skiljas från varandra där."

Då skall jag se, vad här i tro jag anat. De sköna ängder, mina drömmars land, där stilla frid och evig sällhet råda och löst jag är från varje jordiskt band."

Något jag konstaterat är att sånger om himlen verkar ha varit mycket mer vanligt förekommande förut, något mer naturligt att sjunga om. Kanske är det samtidens extrema fokus på att vara "här och nu" som gjort att det har tappats bort lite. Hoppet om himlen handlar inte bara om att längta dit till det som ska komma, utan det tappar vi även perspektiv på vad som är viktigt i nuet. Vi behöver se långsiktigt och inte bara på det som är rakt framför ögonen just för stunden om vi ska kunna se klart.

Jag skrev i mitt förra inlägg om döden och den rädsla endel känner inför den. Om man tror att döden är "the end" på existensen, förstår jag faktiskt att man flyr och helst vill slippa tänka på det. Carola sjunger i låten störst av allt "tack att döden är en hoppets bro". Det låter på något vis så bisarrt att kalla döden som medför så mycket sorg, lidande och elände för en "hoppets bro", men ändå är det så storslaget att någonstans kunna tro att det inte är slutet, utan att något bättre väntar. I en annan låt på samma skiva sjunger hon "tack för att vi ser bortom den mörka grav ett himmelskt hem". Jag tror faktiskt att det blir, om än långt ifrån enkelt, så ändå lättare att härda ut både ett och annat med tron på att detta liv inte är allt.

Den här bilden som jag tog när jag och Johannes var ute och cyklade för lite mer än ett år sedan, och stannade upp för att titta på den skymmande himlen tycker jag illustrerar hoppet om det eviga så bra. Jag får säga som Rasmus i Kalle Blomkvist och Rasmus: Tänk vad vackert det skall vara i himlen när den är så vacker på avigsidan!

Om döden

2010-10-26T21:31:00.003+02:00

Så många idéer på vad jag skulle kunna skriva om, så lite tid. Har diverse kluddlappar och listor med bloggämnen som är tänkta att någon gång hamna på pränt här, men det låter sig inte göras i förbifarten. Idag blir det en färdig text som jag fastnade för då jag läste den. Jag håller i samlingar för ett gäng 13-åriga tjejer en gång i veckan på kyrkan och utgår då från konfirmationsmaterialet con dios. Tycker det är riktigt bra, förra veckan använde jag kapitlet om döden med tjejerna i gruppen på onsdagen och med mina jämnåriga vänner nästa kväll, bara lite olika bitar av det. Detta kommer från ledarhandledningen:

"Vi lever i ett samhälle som städat undan sjukdom, lidande och död så vi slipper möta detta så långt som möjligt. De flesta av oss möter dagligen döden i tv-rutan, antingen genom nyheterna - på tillräckligt avstånd för att det ska kännas tryggt - eller på film, också då på behörigt avstånd. Men långt färre har suttit vid en dödsbädd eller sett en död människa. Detta, säger Tommy Hellsten i boken Med människan har gjort vår kultur "dödssjuk".

När döden får vara närvarande i livet, är livet så dramatiskt att det skakar om oss i grunden. Det saknar verkligen inte innehåll och är inte trist. När vi börjar härska över livet genom att välja bara det som känns bekvämt i det, då flyr det ifrån oss. Vi blir tomma och ytliga. Vi börjar längta efter att slå klackarna i taket och få tiden att rulla. Det måste finnas prylar, sex, spänning, hålligång. En människa som nåtts av dödens tilltal blir istället stilla inför livets vidunderliga storhet. Därför gör döden oss friskare. Döden visar oss en form livet i en form som vi inte behärskar. Närheten till döden väcker oss till livet."

Min och Johannes historia

2010-10-11T15:00:00.004+02:00

På sistone har allt mitt skrivande handlat om antingen skolarbete eller något bröllopsrelaterat, till exempel ca 50 handskrivna inbjudningar och inte minst den här texten som jag lagt ut på vår hemsida. Håll till godo med en lång och detaljerad berättelse om hur det kan gå till när kärlek uppstår. Ps: Du bör ha tid att läsa, för det är typ 3 1/2 sidor i ett word-dokument, 12 p times!

Hösten 2007 bodde jag en period hos min vän Amanda, som hade en dator. Vid något tillfälle när jag nyttjade den fick jag för mig att registrera mig på den kristna datingsidan 7:e himlen. Efter att ha sökt på vissa kriterier spanades träffarna in med stort intresse. Ja, jag gjorde till och med upp en lista med de mest intressanta killarna, varpå jag sedan skrev till ett utvalt antal. En av dem hette Johannes Norén, alias Jnorth. Han bodde visst i Luleå där han pluggade maskinteknik och han angav att hans största intressen var teknisk utveckling, motorsport och längdskidåkning. Måttligt spännande tyckte jag, som mer nappade på att han hade brunt hår och blåa ögon, var en 1.84 lång också förstås det faktum att han skrivit att han tyckte äktenskapet var något heligt. Något kort på sig själv hade han inte, men texten var ju rätt intelligent skriven, så var han bara smart spelade utseendet mindre roll.

Jag skrev ett inledande mail med nu försvunnet innehåll, eftersom de sparade konversationerna råkade försvinna när min dator ominstallerade sig själv för ett år sedan. Det enda vi med säkerhet minns är att jag frågade vad Johannes ansåg om sex innan äktenskapet! Ingen fråga som hade ställts om vi istället varit på date öga mot öga, men det var det som var så bra med att lära känna varann såhär, man vågade skriva och undra om det man verkligen ville veta. Så började den konversation som pågick i långsam takt med ungefär ett mail i månaden från och med december -07. Man kan ju tänka sig att intresset skulle ha avtagit hos någon, men icke. Vi tyckte båda att varje mail gav mersmak, något värt att vänta på.

Parallellt med detta gav Johannes vän Turana honom en utmaning: att lägga ut ett foto på sig själv på 7:e himlen, vara aktiv och inloggad och se hur många tjejer som skulle skriva något. Om det blev 10 st vann han, annars skulle Turana ta hem segern. När jag såg detta foto tyckte jag att denna kille med potential bara blev ännu bättre! Dock gick inte vadet så bra för Johannes del, det var ingen som skrev. Tack och lov för det säger Sara i efterhand!

Även jag höll vid det här laget på att börja lära känna Johannes kompis Turana. De kände inte varandra så bra då, utan var bekanta som hälsar på varann ungefär. Jag mjölkade ändå Turana på all möjlig information om vem Johannes egentligen var och hon berättade det hon visste. En dag då jag skulle åka buss hem till mina föräldrar hade jag med mig min laptop med mobilt bredband, detta var ett sånt tillfälle då jag passade på att fråga Turana om den mystiske norrlänningen som visst var blyg, inåtvänd och svåråtkomlig. Dock var det inget som avskräckte mig, för den bild jag fick via mailen var en personlighet jag gärna ville utforska närmare.

Under våren bytte också jag och Johannes msn och började chatta. Så fort det gavs tillfälle loggade någon av oss in för att se om den andre var inloggad. Ingen av oss har varit särskilt aktiva på msn efter den här perioden har vi konstaterat i efterhand! Nu hade jag i alla fall flyttat tillbaka till min syster Hanna, som höll på bli smått vansinnig av storasysters ständiga uppesittande om kvällarna då hon ville sova. Mitt svar när Hanna sa till mig att gå och lägga mig lät: snart...vänta...en liten stund till!

Jag vikarierade då på äldreboendet Tor, där fanns en måttstock mitt emot en spegel som jag ställde in på 1.84 för att liksom föreställa mig hur jag stod bredvid killen med den perfekta längden (jag är 10 cm kortare). Var även och arbetade som vikarie på demensboendet Vidar och hade med mig datorn en natt för att sysselsätta mig då tanterna sov, man var nämligen själv med 9 vårdtagare. Att prata med Johannes från 9 till 2 var ingen fara för min del eftersom jag var på jobbet och ändå behövde hålla mig vaken (ni må tro att denna konversation jag ska berätta om hindrade alla eventuella tendenser till trötthet), men stackars Johannes skulle upp på föreläsning på morronen.

Det var så att jag var med i pingstkyrkans kör och vi skulle till Luleå lördag den 24 maj (det datumet glöms inte i första taget) på kördag. Jag såg min chans att på ett mindre påfluget sätt få träffa Johannes och frågade alltså honom om vi kunde ses då (detta hände alltså under natten på Vidar). Johannes höll mig på sträckbänken och lät till en början lagom brydd. Han sa något om att han ju brukade åka hem till sina föräldrar på helgerna. Stackars Sara blev förstås nedslagen, svävade mellan hopp och förtvivlan och tänkte att han nog inte var lika intresserad av henne som hon var av honom. Sedan gjorde han plötsligt en tvärvändning och kläckte ur sig: "kan du inte komma på fredag istället så vi hinner vara med varann?". Jag hoppade högt i soffan där jag satt, men lyckades vara hyfsat tyst med tanke på de sovande damerna. Sedan slogs jag av tanken att "då måste jag ju sova över hos honom också..."

Sagt och gjort, fredagen den 23:e satt en mycket nervös Sara på bussen till Luleå för att sova över hos en kille hon aldrig träffat. Kompisen Robert trodde nog att jag fått en knäpp och varnade mig. Dock var det så att jag ändå var säker på min sak, det var inte bara ett impulsivt il som det kunde verka. Vid det här laget hade vi hunnit prata så pass mycket över msn att jag var säker på att Johannes måste vara den han ger sig ut för att vara. Vi hade dryftat ett antal andliga frågor där vi var rörande överens och jag hade bett mycket för att detta skulle bli bra. Minns att jag slog ihjäl tiden med att ringa bland annat till min kära vän Lisa, också träffade jag en bekant sedan högstadiet som jag satt med från Skellefteå till Byske.

Johannes har sagt att han nog ändå inte var så nervös, att han kände sig hyfsat lugn. Inte jag. Vi möttes för första gången på busstationen i Luleå och gick in till stan och åt. Sedan skulle han visa mig runt i city (som han för övrigt knappt kände till) och vi skulle gå in i en kyrka och titta. Vi pratade, öppnade dörren...och oops, där pågick en begravning! Pinsamt. Tyckte om att åka buss ut mot porsön där han bodde, eftersom jag då fick sitta bredvid honom. Johannes hade städat så noggrant att det nog aldrig mer händer att han gör det lika ingående. Eller vad sägs om att skura toalettväggen?! Sedan kan du få gissa vad han bjöd mig på för mat...blodpalt!! Själv förstod han inte det roliga i det förrän efteråt då hans pappa Rolf skrattade gott åt sin son. Efter maten tog han en tupplur och jag tittade förnöjt på den fina killen som låg där och passade samtidigt på att sms:a vänner för glatta livet och berätta hur det gått, vilket Johannes insåg och i smyg tyckte var lite oförskämt. Bland annat skrev jag till Lisa och sa ungefär såhär: "Det går jättebra, vi har inte gjort annat än pratat! Nu ligger han och vilar, det bästa är att jag kan titta på honom så mycket jag vill. Lisa, det känns som om det är han eller ingen!" Och så var det faktiskt, en påtaglig känsla av att ha hittat rätt. Ester svarade så här på samma sms: bara du har Gud på din sida så ska det här gå bra. På kvällen spelade vi Mario, ganska skönt att göra något mindre seriöst sådär. Tro nu inte att det hände något under natten, vi låg så långt ifrån varann som det gick att ligga i Johannes lilla etta. Dagen efter följde han mig till kyrkan där kören skulle öva inför kvällens konsert. Innan vi skildes åt fick han en kram som gjorde honom alldeles paff!

Jag berättade för de 20 år äldre körvännerna Evy, Teresa och Annika om vad som hänt och de delade min förtjusning. Dagen gick med diverse sångövningar, god mat och trevligt sällskap. Spanade efter Johannes i publiken på kulturhuset på kvällen då konserten närmade sig, men såg ingen. Efteråt gick jag genom folkvimlet med ögonen öppna...och där satt han! Vad jag minns mest var att han sa "du är så naturlig och vacker, utan en massa smink och smycken", jag tyckte att det var det finaste någon sagt någonsin just då! Sedan kramades vi innan vi skildes åt, Johannes var bekymrad om han hållit kramen för länge (men det sa han förstås inte då). I bilen på väg hem satt jag med mina äldre vänner som fnittrade som tonåringar också hade vi Maja-Britta, 70+ till chaufför, som skakade lite klokt på huvudet sådär. Hade haft kameran med mig, men jag som älskar att ta kort på allt och alla vågade inte besvära Johannes med att fråga, så den enda bild jag har från den dagen är på Evy och Teresa vid havet.

Jag hade sagt till Johannes att han gärna fick höra av sig och komma på besök, men dagarna gick, blev till en vecka, två veckor och inget positivt hände förutom ett sms den 31/5 där han önskade mig en fin dag. På msn sa han till mig att det var väl egentligen ingen idé att vi sågs innan lappis (Lapplandsveckan, kristet läger i Västerbottens inland) för att han skulle vara upptagen med att hugga ved och dra en ledning. Mest var det för att han ville ha tid att fundera och inte ha för bråttom, men det visste jag ju inte då. Jag började tro att han var ointresserad, misströstade och funderade på om jag hade dragit förhastade slutsatser som man lätt kan göra då man börjar bli kär. En kväll hemma hos mamma och pappa i Stryckfors gick jag ut ensam på en lång bönepromenad. Jag klargjorde allt jag kände och sa till Gud: "Nu orkar jag inte hålla på och hoppas mer. Jag vill inte leva i en illusion. Ge mig ett tecken om det ska vara vi, annars lägger jag ner det". Kom hem, hörde med ens sms:signalen från mitt rum. Gissa vem? Jo, just det. Johannes bad om ursäkt för att han inte hört av sig och undrade om han kunde komma!

När dagen var inne for Johannes tidigt från Vistträsk och var framme en timma innan vi skulle ses, så han satt på ok och väntade på att tiden skulle gå medan jag duschade och stressade för att få maten klar i tid. Mina systrar Hanna och Elin var också med och vad tror du händer när han kommit och vi sitter och äter? Jag ser hur de sitter och håller sig för skratt också brister det och de börjar tokskratta, medan Johannes blir röd som en tomat och jag ger dem en mördande blick!! Sedan var vi ut och gick (för att slippa mina systrar, hehe), hälsade på Lisa på scenografiskolan för att se hennes projekt med att göra en anatomiskt korrekt modell i liten skala. Jag hade inte med mig mobilen så jag fick låna Johannes och eftersom jag inte var säker på sifferföljden i Lisas nummer ringde jag fel 3 gånger. Nervositeten gjorde sitt till. Efter att vi bara hunnit säga hej till Lisa fick Johannes plötsligt syn på något och gick iväg, bara sådär. Lisa tittade förvånat efter honom. Det var en teknisk modell som fångat intresset! Visste inte hur länge han tänkt stanna, men det blev så att han sov över.

Dagen efter skjutsade han mig till syskonen Elin och Joels skolavslutning. Vi mötte familjens bekanta Bengt och Carolina i kyrkans kapprum och Carolina som aldrig är rädd för att ta bladet från munnen säger rakt ut: så, det här är din nya pojkvän Sara?! Jag gav henne en ond blick och vi gick därifrån för att sätta oss. Johannes hörde hur Bengt sa till henne "om du inte sagt sådär kanske de hade kunnat bli ihop!" Efter ceremonin i kyrkan var det fotografering, jag har roliga bilder därifrån där jag klistrar på nevösa fejkleenden på varenda bild! Vi for tillbaka till stan sedan och åkte till Bergsbyn och köpte glass. Sedan var det dags för mig att jobba kväll och jag ville så gärna ge honom en kram, men ville att det skulle komma naturligt, man vill ju inte vara för på. När vi inte hamnade i någon bra kramposition så gick jag bara och sa hejdå. Senare visade det sig att vi båda blev ledsna för att det inte blev någon kram.

En eller två dagar senare fyllde Johannes år och det här tyckte jag förstås var ett utmärkt anledning att ringa honom. Hade räknat med att vi skulle prata 5-10 minuter på sin höjd, men det blev 50 minuter! Dessutom bestämde vi att jag skulle komma till Vistträsk, till hans föräldrahem. Dagen kom och vi for till Storforsen utanför Vidsel (där en viss Turana då bodde). Johannes blev irriterad på att jag hade med mig kameran men inte tog några kort, fastän jag aldrig varit vid Storforsen, så han frågade mig om jag inte skulle fota något? Jag ville ju förstås, men inte vågade jag gå loss som jag brukar när jag hade honom med mig. Lite bilder blev det i alla fall. Sedan hälsade vi på Turana, som mycket väl visste vad som pågick mellan oss. Vid ett tillfälle då vi pratade om mat kläckte hon ut sig ”tur att Sara kan laga mat i alla fall”, detta med anledning av att Johannes tidigare skrivit på msn och frågat henne om hur man kokar ris. Vi låtsades som om vi inget hörde.

Vidare till Lapplandsveckan, mot slutet av juni. Jag är där hela veckan (egentligen 9 dagar med den inledande ungdomshelgen) och väntar på att en viss person ska dyka upp. Umgås bland annat med Turana och lär känna min blivande nära vän bättre. I min dagbok från de här dagarna har jag skrivit: ”Turis tycker nog att jag är ganska olik JN (hans initialer, han avslutade alltid sina mail så) i sättet att vara, men faktum är att det är få personer jag kan vara så mycket mig själv med som Johannes. Åh vad det ska bli roligt att få dela samvaron här på Lappis”. Sedan så kom då Johannes, onsdag kväll. Torsdag for vi in till Lycksele och gick på djurparken. Jag delade alla mina intryck från lägret med honom, positiva som negativa och kände att där fanns en förståelse jag knappt upplevt med någon annan. Fredag satt vi på en stor sten tillsammans och där och då pratade vi om hur vi kände för varandra och han frågade tillsist om han fick hålla min hand. Sedan satt vi fast i varann resten av lägret ;)

Innan jag avslutar berättelsen vill jag också berätta något spännande som hände ganska snart efteråt. Vi var hos min farmor och farfar i Järvtjärn för första gången då Johannes sa: här har jag varit förut. Inte i fysisk mening, förstås, men han hade drömt att han varit i deras kök, innan det blev verklighet. Pappa berättade också efter att vi blivit ihop att han i våras (alltså -08) känt en röst inom sig som sa ”Johannes är hans namn”, flera gånger. Utan att på något vis glorifiera det hela så vill jag säga att vi tror verkligen att Gud har lett oss samman, det har gått som en röd tråd genom hela vårat förhållande. Där finns en visshet som växt med tiden, likadan som den jag kände från början, ”han är det”. Nu när vi ska få gifta oss så känns det så stort att få ge varandra löftena om trohet för livet, det är något som berör det innersta av ens väsen att hitta och förenas med sin andra hälft.

Kontantlöst samhälle?

2010-09-24T12:41:00.003+02:00

Det verkar som om kontanterna är på väg bort, för gott. Allt fler betalningar görs med kort och bankfolk, handelskedjor och restauranger arbetar målmedvetet med att helt ta bort kontanter för att förhindra brottslighet. Läs mer om det i artikeln från Blekinge läns tidning. Troligen kommer betalkorten med chip så småningom ersättas med chip i kroppen, se till exempel videon från Baja Beach Club i Barcelona, där klubbens gäster betalar via ett chip i armen. Hittade även en högst intressant och rätt otäck vetenskaplig artikel om hur långt tekniken hunnit när det gäller microchip. Som det också står där, så har bibeln för länge sedan förutsagt att det kommer uppstå ett nytt ekonomiskt system i den yttersta tiden enligt uppenbarelseboken 13:16-17 "och det tvingar alla, små och stora, rika och fattiga, fria och slavar, att ta emot ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen kan köpa eller sälja utom den som har märket". Detta är förknippat med ett kontrollsamhälle och en superstat som kommer styras av en ledare, bibelns antikrist. På tidningen flammors hemsida finns en hel del teorier om detta och hur det kan komma att gå till, under rubriken "Europa". Onekligen ser händelserna i världen ut att peka åt samma håll - ett uppfyllande av många profetior.

Kärt besvär

2010-09-14T12:33:00.000+02:00

Det här är ett inlägg jag burit på en längre tid, men inte kommit mig för att skriva förrän nu. Bara tanken på att jag ska ge råd till andra har blivit som en samvetsvakt för mig. Det vill säga, när jag vetat att jag förr eller senare kommer rekommendera alla de som läser min blogg att handla såhär, måste jag göra det själv och inte bara stanna vid att det är fina ideal. Mest handlar det om de uppoffringar man gör för folk runt omkring sig, hur man gör det och om det är värt mödan.

Jag har så länge jag minns varit den av syskonen som främst fått gå ärenden åt mamma. Eftersom vi bott lite i skymundan på landet hela min uppväxt så var det ett gyllene tillfälle för henne att be mig om tjänster när jag började högstadiet i Byske (jämför våran bys 7 invånare = min familj och inga fler, med Byskes ca 1700 så förstår du!). Jag tänkte att mina yngre syskon så småningom skulle få axla ansvaret när de blev äldre, men då jag flyttade till stan blev det ju genast mer intressant att spana in utbudet där istället. Oftast handlade det om att köpa grejer hon behövde, inte så sällan till extrapris eller att posta brev och hämta paket, då de inte själva hade möjlighet. En och annan gång var jag bitter att det ALLTID var JAG som skulle göra sånt här, och det var inte bara ett utslag av den barnsliga tron att man jämt blir orättvist behandlad.

Än idag är det ofta mig mamma frågar om hon behöver ha något eller vill att jag ska lämna grejer till någon, mest för att hon vet jag att oftast säger ok och gör det utan tjafs. Fortfarande kan jag sucka då jag blir tillfrågad, mest för att jag får ytterligare en sak på listan över saker jag borde göra. Jag har ändå börjat se på det lite annars. Istället för att klaga och gnälla, säga eller tänka "måste jag av alla?", så försöker jag se det såhär: om jag kan ställa upp och göra det här för dig då du behöver mig, så ska jag göra så gott jag kan och vara glad över att få hjälpa dig.

Jag kommer också att tänka på några äldre personer, ingen av dom är i livet nu. Hur glad jag är att jag bjöd upp grannfrun en stund när hon var utlåst i vintras och väntade på sin man som skulle komma med nyckeln senare. Att när jag sista gången åkte bil med den annars föraktade och utstötta mannen som jämt ringde och besökte mina föräldrar, inte såg ner på honom som jag brukade, utan bemötte honom med värme och glädje. Den gången som kom att bli den sista jag träffade den gamle ungkarlen som år efter år suttit vid familjens köksbord på en kopp kaffe och gofika, så fick han den enda kram jag gett honom. Inte minst tänker jag farmor och farfar, hur oerhört värdefullt det är i efterhand med alla tillfällen som togs tillvara på. Att jag tog med gitarren och spelade för dem den där gången jag hälsade på, vilket båda uppskattade mycket, eller att de fick egentillverkade presenter jag nog ville behålla själv, men ändå bestämde mig för att ge bort.

Så kan jag fortsätta, men det får inte bli någon skrytlista. Det går lika gärna att vända på steken och rada upp exempel på händelser där jag ångrar hur jag agerat. Där själviskhet, falskspel, ovilja, feghet och så vidare fått ta över. Jag vill peka på vilken belöning det ger att kämpa den goda kampen. Visst är det lite besvärligt att sträva efter att leva med en inställning som innebär att man offrar sig för andras bästa, men ändå: Det är så värt det i efterhand. Det, om något, är ett liv värt att levas. Egentligen handlar det om en praktisk tillämpning av regeln vi alla känner till, men ibland har så svårt att praktisera; allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.

Hösttankar

2010-09-02T18:19:00.009+02:00

Tänk att hösten behagade komma innan jag var klar med sommaren. Det känns som om tiden sprang ifrån mig. Jag som skulle hinna bada, fara på utflykter, umgås med människor jag tycker om, samtala om allt mellan himmel och jord, njuta av varma soliga dagar ute i det gröna, stanna uppe sena ljusa kvällar, äta gott, få glömma tid och rum och bara njuta av att finnas till. Ha det sådär härligt och idylliskt skönt, få uppleva det jag tycker är essensen av sommaren. Visst fick jag några såna tillfällen mellan alla jobbpassen, riktiga guldkorn att suga på som karameller såhär i efterhand. Tittar på bilderna jag tagit, minns, gläds, längtar tillbaka.

Det blev mycket arbete. Tro nu inte att det bara var ett nödvändigt måste, även om jag trånar efter de lediga sommarlovens bekymmerslöshet. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte varit ovillig mellan varven, men det är så bra att få kämpa mot sin egen bekvämlighet. Att öva sig i att inte bara göra det som ska göras för att man måste, utan att dessutom göra det villigt och glatt. Gå in i sina uppgifter med liv och lust fastän oviljan tränger sig på och vill ta överhanden. Pappa uttryckte det ungefär som följer: Alla vardagliga sysslor ska ändå utföras, och de upptar en ganska så stor del av ens liv. Man får försöka göra det så trevligt som det går, istället för att ständigt streta emot och klaga.

Ändå är det som att det inte kan hjälpas att jag, nu när skolan börjat om, mest funderar på vad jag gör på campus redan. För det var ju nyss juni och hela sommaren låg framför som ett oskrivet blad. Likafullt känns det som hände då hemskt avlägset. Jag tror jag gått vilse i tiden och vägrar finna mig tillrätta någonstans alls. Blir lite rädd att livet rinner iväg, utan att jag är i fas med tiden.

För varje klunga av gula löv eller vissnade blommor som jag ser hugger det till lite av vemod. Likaså när flyttfåglarna drar söderut. Det är så sorgligt när det blir konkret att något härligt går mot sitt slut för den här gången. Vill liksom förneka och förtränga det. "Fram skrider året i sin gång, nu gulna lund och lid. Farväl med all din lust och sång, du korta sommartid."

I sommarpsalmen "en vänlig grönskas rika dräkt" finns två verser som nästan aldrig sjungs. Kanske är det för att vi inte vill ta deras budskap till oss under försommaren då allt grönskar och väcks till liv, men nu när sommaren är slut och mörkret sakta brer ut sig landar orden fint som tröst mitt i den nedbrytelseprocess som pågår i naturen .

"Allt kött är hö, allt flyktar här och snart förvissnar gräsen. Hos dig allena Herre är ett oförgängligt väsen. Min ande giv, det nya liv som aldrig skall förblomma, fast äng och fält står tomma.

Då må förblekna sommarns glans och vissna allt fåfängligt. Min vän är min och jag hans, vårt band är oförgängligt. I paradis han huld och vis mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera."

Lyssna och läs

2010-08-25T10:08:00.011+02:00

Det första jag rekommenderar idag är programserien "vägen genom bibeln", en genomgång av bibeln från pärm till pärm i halvtimmeslånga avsnitt. Jag har precis dammat av mitt fodral med hela serien på mp3 och lyssnar på det samtidigt som jag pysslar. Läs mer och lyssna online här!

Andra tipset är ikons augusti-blogg. Nasrin delar med sig av vad som rör sig i hennes huvud genom långa inlägg med ett spännande kort skrivsätt, det är intensivt och känsloladdat. Dessutom tycker jag att hon är modig som vågar dela med sig så sårbart, ärligt och intimt på nätet. Trots att jag aldrig träffat henne känns det lite som om hon vore min nära vän när jag följer med i vad det är hon vill säga till Gud. Särskilt berörd blev jag när hon skriver om hur åsidosatta och utsatta många barn och unga faktiskt är i dagens Sverige, var kommer barnen in? Det handlar bland annat om det bisarra i abort, om när jämlikhetssträvande går för långt, hur föräldrar sätter karriären före sina egna barn och vad det gör med dem samt hur skräckslagna politiker är inför hemundervisning.

Tillägg 13/9: Nasrins artikel om att stå upp för intimiteten

Ytlighetens illusion

2010-08-23T12:21:00.005+02:00

När jag gick tvåan på gymnasiet var klassen med i ett årligt projekt som heter tankens trädgård, där vi fick skriva dikter på temat värt/ovärt som sedan hade chansen att bli publicerade i en diktbok gemensam för alla Skellefteås tvåor. Den här om ytlighet (som jag också namngav den till) kom med:

"Granskning uppifrån och ner,

är det bara ytan du ser?

Känner du mig tillräckligt väl,

jag har faktiskt en själ.

Ytliga människa, ge mig en chans.

Det är som om mitt inre inte fanns.

Fula göre sig icke besvär,

men säg mig då vad skönhet är.

Hur orkar du leva som du gör?

Ditt sätt att vara, mig stör.

Kom igen när du dig lärt:

våga gå på djupet är mycket värt."

Jag minns att jag fick idén efter att ha mött en bekant på stan, det var precis som det står i första versen. De andra två verserna baserar sig mest på upplevelserna av den ytlighet jag mötte och levde i under mellan och högstadiet, där man skulle vara snygg för att få vara med. Ju snyggare, desto högre status.

Nyss hörde jag en vers som stämmer väl överens med min egen dikt, men vem som skrivit den vet jag inte. Det var i alla fall en man som fick höra den apropå valet av partner.

"Döm ej efter ytan, sök ej där ditt ideal,

ty dess fägring är förgänglig, också ångrar du ditt val.

Nej, sök hellre hjärtats skatter och vad som på djupet bor,

säkert skall du också finna vad du ej på förhand tror."

Det är något med dikter och texter på rim som tilltalar mig alldeles extra. Kanske är det utmaningen i att få till det utan att det blir krystat, eller hur orden flödar när man lyckats. Håller på en lite längre dikt nu, som kommer på bloggen någon gång framöver.

Från tvivel till tro

2010-08-21T12:47:00.014+02:00

Det var en vecka sedan. En rätt vanlig jobbdag på äldreboendet. Jag gick och funderade, som jag ibland gör, var Gud finns mitt i allt lidande jag ser. Den här dagen ledde det fram till att jag började tvivla på Guds existens. Så blir det ibland, men jag ser inga större problem med att ifrågasätta. Det kan vara obekvämt, men min devis är att det som är sant håller att testas.

Samtidigt, utan att de har någon aning om vad som rör sig i mitt huvud, så pratar och skämtar alla om kvällens vikariefest. Hur mycket som ska drickas, hur fulla vissa ska bli, hur de som ska dricka och jobba dagen efter ska må, om de ska orka osv. Och det var typ det enda de pratade om! För mig som inte dricker och aldrig sett någon vettig anledning att börja, gav det mig bara ytterligare vatten på kvarnen: så tomt. Att festandet blir livet, grejen, det man går och längtar efter. Trots allt bestämde jag mig för att titta förbi en stund på festen. Om inte annat för umgänget, för att det kunde vara roligt att träffa sina arbetskamrater utanför jobbet för en gångs skull (även om jag hade föredragit nyktert umgänge).

Kommer hem och slöar vid datorn ett tag. Läser bloggar som vanligt och fastnar vid den här. Jag slås av kontrasten till det jag nyss berättat om (och då var inte storyn om Olof publicerad, en berättelse så vacker att jag grät när jag läste den senare). Till och med om det vore så att Gud inte fanns, så innehåller det jag läser om i den här bloggen så mycket mer som är äkta, så mycket mer som tycks vara värt att leva för. Det är som att jag ser hur det glimmar av liv mellan raderna.

Kvällen kommer. Till en början har jag rätt trevligt, men ju mer alkoholen hamnar i centrum desto mer obekväm känner jag mig. Jag kan nästan förstå de som dricker för att inte hamna vid sidan om, för onekligen känner man sig udda när man sitter i ett gäng och alla andra har en flaska/burk i handen. Det kan jag dock stå ut med, jag tror att främsta anledningen till att de partyn jag varit på kan räknas på ena handens fingrar mest handlar om att jag tycker det är ett jobbigt, tillgjort sätt att umgås på. Stämningen är lite som en uppblåst ballong som spricker om någon skulle ta fram en nål (dvs säga något som inte passar in i sammanhanget). Sedan är det förstås också så att det inte är så ofta jag får chansen, men efter varje gång jag varit på en sådan tillställning känner jag egentligen inte missar något. Jag går därifrån och känner mig ledsen över att deras roliga inte var roligare än såhär.

Däremot önskar jag (och fasar ibland inför) att mina fredags och lördags-kvällar skulle innehålla mer äventyr i stil med det pannkakskyrkan gör. För ärligt talat är mina helger ofta rätt så lugna. Som att jag levde i en egen liten avskild mysvärld. Visserligen är den väldigt trevlig, men där missar jag också ropen från de människor som jag kunde gjort något viktigt för om jag bara hade vågat ta steget ut. I det här ligger en del av den frustration jag känner inför kyrkan och inte minst inför min egen inneboende feghet. Att det så ofta blir ombonat, tryggt och hemtrevligt, när det egentligen är så att Gud kallar oss att ta av oss finskorna och gå ut i smutsen, gyttjan, mörkret och älska de människor vi hittar där...

Och tänka sig. Nog är det förunderligt vad som blir av mina tvivel. Att varje gång jag på allvar funderar på att lämna Gud händer något som vänder på perspektiven, som får mig att öppna ögonen och se hur rik jag ändå är. Vilka skatter jag äger i tron. Inte minst leder det hela till en förnyad inspiration och en nyväckt vilja.

Historiens vingslag

2010-08-09T10:47:00.010+02:00

Jag tycker om historia. Kungar, krig och årtal bryr jag mig måttligt om, däremot är jag mycket intresserad av hur människors vardagsliv kunde se ut för några årtionden sedan, men kanske ännu hellre ett par generationer tillbaka i tiden. Hur olika livsöden gestaltade sig, få ta del av vilka medgångar och motgångar de hade, hur man tyckte och tänkte i en svunnen tid. Önska att det vore som då eller vara glad att leva i nutiden. Inte minst tycker jag det är spännande med allt runtomkring; kläder, prylar, inredning, byggnader, reklam o.s.v.

En del av min fascination för människors livshistorier ligger också i att se vad det var de la ner sina liv, sin tid och sin energi på och vad som finns kvar av det när de är borta, liksom för att undersöka om där finns något tidlöst varaktigt. Jag kan bara inte tro att all vår strävan är till enbart för oss själva och vår omgivning här och nu, att det mesta av det vi arbetat för sedan bara blir nedbrutet av tidens tand och faller i glömska om några generationer. Därför kan man säga att jag är på spaning i mänsklighetens arkiv för att se vad tidigare levda liv berättar för mig om det förgängliga och det eviga.

Har varit hemma med familjen i helgen och igår när det var mulet fastnade vi framför denna dokumentär om en afrikamissionär och hans familj. En både vacker och sorglig berättelse, med ljusa minnen och mörka fläckar.

Dessutom har mamma visat mig gamla släktfoton och dokument hon fått av morfar, vart och ett med sin historia:

Ransoneringskort från 1:a och 2:a världskriget längst ner, från vänster morfars intyg från en tyskakurs, längdhoppsdiplom och hans dopbevis, sedan har vi morfars mors id-kort och skolbetyg, längst till höger meny och häfte från morfars fars 50-årsdag. Riktigt roligt att så mycket finns sparat!

Livets besynnerliga vägar

2010-08-05T23:35:00.000+02:00

Hade jag fått vad jag aldrig fick

så hade det gått som det aldrig gick.

Hade jag mött den jag aldrig mötte

och hade jag skött vad jag aldrig skötte

och hade jag känt vad jag aldrig kände

så hade åtskilligt hänt som nu aldrig hände.

Ja, hade jag gått dit jag aldrig går

så hade jag stått där jag inte står.

("Monolog för envar", Alf Henriksson)

Mycket fascinerande dikt. Visserligen är det förflutna stelnat och förbi, men är inte detta spännande tankar, så säg? Hur hade det varit nu om det blivit som det aldrig blev? Tanken gör nästan en kullerbytta. Det första som slår mig när jag läser den är de killar jag ville ha (och i synnerhet en som dikten stämmer så bra på), men aldrig fick. När det begav sig var det känslomässig katastrof för varje en som på ett eller annat sätt gick mig förbi, nu kan jag konstatera "tack gode Gud" att jag inte fick min vilja igenom. Inget ont om någon av dem, somliga är goda vänner idag, andra har jag ingen kontakt med, men ingen av dem hade jag passat riktigt bra ihop med när jag ser det i backspegeln.

Tänk om alla motgångar jag varit med om aldrig drabbat mig. Vissa saker vill jag helst inte behöva vara med om igen, och hade jag fått välja hade jag gärna sluppit dessa händelser och tunga perioder i livet. Ändå är det så att i efterhand är jag glad för det allt det goda som kom ur det till synes meningslösa. För att det bland annat gjort mig medveten på nya sätt, ödmjuk och eftertänksam. Vissa egenskaper tror jag bara kommer genom att man gått igenom prövningar.

Det står i ordspråksboken 3:12 "Ty Herren tuktar den han älskar och agar den son han har kär". Kanske ett sådant bibelord vi kan få för oss att låtsas som om det inte existerade, ett sånt där som man vid första anblicken skulle vilja ta bort från sin egen korrekta klipp-och-klistra-bibel. Hur går det ihop med att Gud är kärlek? Nåväl, jag tror inte det handlar om att Gud slår oss, men att han tillåter att vi går igenom lidande och prövningar för att han vet i förväg att det kommer något gott ur det. Lönen är värd mödan så att säga. Somliga händelser verkar dock vara så meningslösa att Gud blir grym om det skulle vara så att han prövade oss genom dem. Nä, jag tror inte att allt har en mening. Vi gör mycket dumt som är emot Guds vilja och jag tror också på onda andemakter som styr, lika väl som goda, beroende på vad vi människor lämnar utrymme för i våra liv och hjärtan.

I 1917 års översättning av bibeln står det såhär i romarbrevet 8:28 (nyare översättningar formulerar det inte lika vasst) "För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa". Det du! Allt blir inte som det är tänkt på en gång, för att det är en välda massa faktorer som spelar in, men om jag strävar efter att älska Gud kan jag ha min trygghet i att han kommer se till så att mitt livs omständigheter i slutändan ändå leder till det bästa sett ur ett helhetsperspektiv.

Tips

2010-07-26T17:21:00.005+02:00

Sitter framför datorn och försöker blogga, men kommer liksom ingenstans idag fastän jag vill. Lyckas inte få någon vidare struktur på de tankar som cirkulerar i mitt huvud. Då passar det finfint att istället länka vidare till ikons juniblogg, med många spännande och tänkvärda inlägg. Läs, fundera, agera!

Böner att be med i

2010-07-16T21:28:00.000+02:00

"Må Gud välsigna mig obehag inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer så att jag får leva på djupet av mitt hjärta.

Må Gud välsigna mig med vrede över orättvisor, förtryck och utsugning så att jag kan verka för rättvisa, frihet och fred.

Må Gud välsigna mig med tårar att fälla över alla dem som drabbas av lidande, övergivenhet, hunger och krig, så att jag kan sträcka ut handen och trösta dem och förvandla deras smärta till glädje.

Må Gud välsigna mig med tillräckligt mycket dåraktighet för att jag ska kunna tro att jag kan få betyda något för världen, så att jag kan göra det andra hävdar är omöjligt."

Jag ber om tillräckligt mycket sol för att mitt liv ska vara ljust och om tillräckligt mycket regn för att jag ska kunna uppskatta solen.

Jag ber om tillräckligt mycket lycka för att jag ska bevara livslusten och om tillräckligt mycket sorg för att även små glädjeämnen ska verka stora.

Jag ber om tillräckligt många vinster för att få det jag behöver och om tillräckligt många förluster för att jag ska uppskatta allt jag har.

Jag ber om tillräckligt många välkomnanden för att jag ska klara av det slutgiltiga avskedet.

Avslöjande

2010-07-15T14:42:00.002+02:00

Vår kärlek (eller brist på kärlek) visar sig i...

-Hur vi tar emot dåliga nyheter om medmänniskor (och till er som är kristna skulle jag vilja säga: hur du tar emot en dålig nyhet om en annan kristen)
-Hur vi beter oss när vi tror att ingen ser oss
-Hur vi behandlar de människor som vi lever med i vardagen, som är en självklar del av vårat liv
-Hur vi agerar mot de som inte är som vi, de som sticker ut och gör sådant som avviker från normerna

En regnig solskenshistoria...

2010-07-08T16:44:00.028+02:00

...eller berättelsen om min och Johannes förlovning!

Till att börja med har jag väntat och längtat efter denna dag i ett år i alla fall. Jag säger inte att Johannes varit ovillig, men dock inte lika ivrig som mig (på gott och ont). Nåväl, vi var ute i mycket god tid med att beställa ringar, för att vara säkra på att ha dem till våran tvåårsdag söndag den 4/7 och jag hämtade dem ca en och en halv vecka innan. Det visade sig emellertid att Johannes ring var för liten och jag hade inte möjlighet att beställa en ny förrän på tisdagen samma vecka. Kvinnan på Guldfynd sa att det skulle ta 3-5 arbetsdagar. Under fredagen jobbade jag och kollade mobilen titt som tätt i hopp om ett missat samtal från Guldfynd, men icke. Nåja, vi hade ju fortfarande Johannes lilla ring i behåll, så det skulle väl bara vara att köra ändå.

Kom hem från jobbet jättetrött och virrig och skulle försöka packa inför att åka till Vistträsk (hans hemby) över helgen. Fokuserade mest på kläder hit och dit, så till den grad att det visade sig att jag glömt något viktigt...nä, inte ringarna tack och lov, men väl kameran. Jaha, jaha. Pessimisten i mig vart störtsur. Mamma blev räddaren i nöden då hon, pappa och 2 av mina småsyskon kom på lördagen för att gratta. Fick låna en kamera utan minneskort med AA-batterier (har man litium-batteri blir man bortskämd med att kunna fota länge innan strömmen tar slut). Men väl en kamera, så jag var nog så nöjd.

Vi fick en ask bröllopschoklad, mycket humoristiskt! Båda har nämligen bestämt sig för att äta minsta möjliga godis. Johannes har tidigare skämtat om att Daniel och Viktoria dyker upp överallt vare sig man vill eller inte, så sant som det var sagt ;) Sedan är ju förlovningen något som förebådar bröllop, även om det kommit bort lite när allt för många dröjer länge med att gifta sig, så det var ändå passande.

Notera händerna och våra miner!

Jag måste också nämna den andra presenten jag fick. Minns ett tillfälle då jag var liten och satt i farmors knä och fingrade på ett halsband hon hade. Farmor frågade då om jag ville ha det. Visst tyckte jag att det var fint, men det var ju hennes, så jag sa nej. Just det här halsbandet är verkligen farmor upp i dagen, något som hon haft på sig mycket. (Läs om min farmor och hennes begravning här). Nu fick jag detta halsband och det blev verkligen som en present från henne i efterhand, så talande och passande för tillfället med hjärtat och duvan:

Söndagen kom och bjöd på kvav värme och gråmulet väder! Vi for på möte under förmiddan och hade halvt om halvt gett upp våra planer på en cykelutflykt. På hemvägen såg vi dock en 10-12 cyklister, konstigt med tanke på vädret tyckte jag. Då bestämde vi oss för att kan dom, kan vi. Sagt och gjort, vi packade ryggsäckarna och gav oss iväg på en 2-milafärd klädda i shorts. Typiskt oss att förena nytta med nöje på det här viset och få träning på köpet! Såhär blöt var jag bak i ryggen när vi närmade oss målet:

Vid Fällforsen "iscensatte" vi vår förlovning. Posade, log och tog bilder tills jag var nöjd. Såhär såg det ut:

Johannes fotade här och gav mig en spontan puss!

Sentimentala Sara är mitt namn. Minen är så mitt i prick!

Sedan var det dags för Johannes att ta av ringen igen för att han inte skulle få blodstopp i fingret. Bilden blev lite överexponerad på grund av kamerans starka blixt, så om ni undrar vad fyrkanten på hans ben är för nåt, så kan jag tala om att det är en macka. Smöret användes som glidmedel!

Vi fick lov att ta på oss långbyxor på grund av knotten, sen vände vi och trampade hemåt. Det hade börjat regna lite lätt, men vi tog inte så stor notis om det. Lite åskmuller hördes någonstans i fjärran. Efter att ha cyklat en sträcka tittade vi mot höger där ett berg var så höljt i något att det var alldeles vitt...åh nej, ett ordentligt regnväder på väg! Det kändes som i en typisk naturkatastrof-film där hjältarna får fly för livet för att inte gå under. Och visst kom regnet, med så stora piskande droppar att vi först trodde det var hagel. Det tog inte lång tid innan vi var dyngblöta. Glasögonen blev värdelösa, prickiga och London-immiga, så de åkte av med följden att allt såg ut som ett luddigt drömlandskap. Man kan ju tro att vi vid det här laget var lika sura inuti som utanpå, men vi kunde inte annat än skratta och tralla på en mycket passande vers ur "O store Gud":

"När jag hör åskans röst i stormen brusa och blixtens klingor springa fram ur skyn, när regnets kalla friska skurar susa och löftets båge glänser för min syn. Då brister själen ut i lovsångsljud, o store Gud, o store Gud!"

När vi kommit halvvägs och det slutat regna stannade vi för att byta om igen för att slippa åka på en dunderförkylning. Ryggen och rumpan som var blöta av svett på ditvägen var det enda som var torrt nu! Gjorde några raska manövrar och hoppades innerligt att ingen bil skulle köra förbi och se mig stå där i knallrosa trosor och krångla av jeansen med joggingskorna på. När vi äntligen kommit hem och ätit, duschat och bytt om, vet ni vad: då kom solen fram!! Är det inte lustigt ironiskt så säg. Strålande vackert väder helt plötsligt:

Kolla hur molnen bakom berget sticker upp som små toppar, är det månne en molnfabrik där bakom?!

Såhär i skrivande stund, 5 dagar senare är jag hes som en kråka. Så pass att jag är hemma från jobbet, kan ju inte kommunicera normalt! Det låter som om jag är i målbrottet gånger 10 ungefär. Törs lova att grunden till det lades i söndags, sen har jag byggt på med träning och bad här i veckan. Inte blev det som jag hade tänkt mig med just någonting, men nog så bra i alla fall. Jag fick den bästa, mest passande fästmannen jag kunde fått och även en historia att berätta, då kan man inte vara missnöjd när allt kommer omkring!

Att avvänja en shop-o-holic

2010-06-30T23:47:00.001+02:00

Min inställning till shopping, prylar och konsumtion är något jag fått jobba med på sistone. Jag har gått från att ganska oreflekterat köpa det mesta som fallit mig in att jag vill ha, till att känna avsmak inför shoppingens alla impulsiva habegär. Har kommit att bli less på alla ursäkter man drar för sig själv för att kunna köpa ytterligare en överflödig pryl med gott samvete. Visst kan man unna sig saker man inte behöver ibland, men när vi samlar saker på lager i våra förråd för att huset är så fullt med prylar att vi inte rymmer allt och vi ändå fortsätter att köpa mer och nytt, då folk renoverar husen bara för att de blev less på sin gamla (visserligen fullt funktionsdugliga) inredning...hallå, något är fel! När man inser att åtskilliga människor i andra delar av världen lever i en verklighet präglad av fattigdom blir det inte okej att göra såhär. Ändå är det så att när jag ska ge några smulor från "den rike mannens bord" till exempelvis olika hjälpande organisationer då blir jag plötsligt snål och ifrågasätter om pengarna verkligen kommer dit de är tänkta att gå. Tänk om jag kunde fråga mig vad jag stöder varje gång jag gladeligen köper något jag inte behöver istället.

Ett led i den här processen har varit att vistas hos min pojkvän och hans föräldrar. De är av den sorten som lagar prylar när de går sönder istället för att slänga och köpa nytt. Som verkligen använder sina grejer så länge det går, till exempel kläder. Johannes väl lappade träningsbyxor och hans joggingskor som har mycket god luftkonditionering (dvs stora revor över främre delen av foten trots försök att limma dem) men som likaväl används är ett praktexempel. Detta har stört mig, men med tiden kommit att bli något jag istället beundrar. Kan dock tillägga att Johannes fick nya byxor i födelsedagspresent och att jag insisterar på att det är dags att köpa sig ett par nya skor!

Min älskade har också varit till stor hjälp mer direkt. Jag var på stan med honom för ett tag sedan. Skulle bara gå in på hm en snabbis och köpa hårnålar medan han väntade utanför. Halvvägs in i butiken såg jag alla skrikande rea-skyltar och kände hur köpsuget vaknade till liv. Ville titta, leta, prova, köpa, ha. Gick ut igen och upplyste Johannes om att det inte skulle gå så fort som jag trott och förklarade varför. Reaktionen blev inte den jag väntat mig från min vanligtvis så förstående och överseende pojkvän. "Varför det?" sa han, "du har ju garderoben full med kläder!" Jag tror inte jag sa något, blev nog mest paff. Något ironiskt härmade han sedan mig såsom jag gott hade kunnat låta: "Ska bara ha en sommarblus" och andetaget senare: "Du har ju hur många blusar som helst, du använder inte ens alla!". Skämdes lite för att han hade rätt och jag visste det mycket väl, men ändå blev jag förnärmad och var sur de närmsta minutrarna. Sedan tyckte jag det var mycket bra att han stoppat mitt il, var nöjd hela eftermiddagen och berömde honom för att han sagt ifrån!

Idag har jag varit i Umeå med 2 vänner. De åkte dit med shopping i sikte medan jag hade tänkt göra mitt för att handla minsta möjliga. Har medvetet undvikit att gå på stan till och från för att slippa bli frestad, den här gången tog jag med mig begränsat med pengar. Det gjorde att jag behövde stanna upp och tänka till varje gång köpimpulserna kom. Plötsligt blev jag väldigt medveten om varje ingivelse att handla något, och jag kan säga att de kom ganska tätt. Kom dock hem och var nöjd över att jag inte handlat för mer än 20 kr, bortsett från mat och bensinpengar. Likafullt loggar jag in på nelly för att kolla deras rea men först är sidan nere och sedan när jag väl kommer in visar det sig att man måste vara medlem för att komma åt rean. Det blev som en knäpp på näsan, så väl tajmad att jag måste tro att det var mer än en slump.

Jag ber Gud om att få bli mer sann och ser hur jag steg för steg genom olika händelser leds i rätt riktning, mot ett liv som är mer äkta. Att se just de här problemen är inget medvetet val från min sida, snarare något jag mer eller mindre motvilligt behövt vakna upp inför och jobba på att förändra. Att det hänt liksom utanför mig och min vilja gör mig övertygad om att den store mästaren jobbar med mig, formar mig som krukmakaren jobbar med leran tills han fått sitt kärl så som han vill ha det.

Källor i öknen

2010-06-26T16:28:00.005+02:00

Har en gammal andaktsbok som heter så, gissar att den är från förra sekelskiftet någon gång. Boken gör sannerligen skäl för sitt namn, det är sällan jag läser den utan att få något till livs. Har den alltid liggandes framme och bläddrar upp dagens datum lite nu och då. Där finns ett djup, och en skärpa som gör att sidorna är fulla av liv trots alla år de har på nacken. Jag tror att jag uppskattar texterna mest för att författarinnan inte väjer för kamp, lidande och nöd, utan visar på en väg att vandra mitt i sådana omständigheter.

"Han vet, vartill det ska tjäna, just det som bekymrar dig nu, och omsorgen bär han allena, o säg, varför ängslas då du?

Han vet, vartill det ska tjäna, det där och det där och det där! Så vila med tröst vid det ena: han vet, vad av nöden mig är.

Han vet vartill det ska tjäna, som nu syns planlöst för dig. Han vet ju att feja och rena det guld han bereder åt sig.

Han vet vartill det ska tjäna, ditt hemliga tryckande tvång. Så lita på honom allena, du får det ock veta en gång."

En liten twist

2010-06-24T18:16:00.004+02:00

Tycker du att det här är suspekt och provocerande? Jag med. Visst kan vi i västvärlden skryta med att ha kommit bra mycket längre än så i våran kvinnosyn...eller? Vad säger vi om bilder liknande dessa då? Utfläkta på reklampelare och i skyltfönster, upptrycka i våra ansikten, svåra att missa vare sig vi vill se dem eller inte. Jag vet nog faktiskt inte vilket jag tycker är värre. Underexponera eller överexponera kvinnokroppen, minsta eller mesta möjliga tyg. En slank de hit, en slank de dit och än for de ner i diket!

Ordens makt

2010-06-11T13:10:00.002+02:00

Nog kan man tycka att det man säger varken gör så stor skillnad hit eller dit, men då underskattar man sig själv och språkets betydelse.

Under terminen har vi fått höra gång på gång om social konstruktivism, d.v.s. hur vi skapar verkligheten genom språket. Enligt detta sätt att se det finns det ingen objektiv social verklighet, utan det är vi själva som konstruerar sociala fenomen och ger dem innebörd, egenskaper och värde för att vi ska kunna förstå och hantera omvärlden. Det finns inga sanningar eller rätt sätt att se på saker och ting utan allt varierar beroende på tid och plats.

Jag både protesterar och hurrar på samma gång. Protester för att jag tror att det visst finns en verklighet större än oss själva. För att jag är övertygad om att vissa värden faktiskt är eviga och bestående oavsett tid och plats. Däremot hurrar jag åt att den stora betydelsen av våra ord och vårt språk lyfts fram, för onekligen är vi alla medskapare av verkligheten (om än inte de enda skaparna).

I efesierbrevet 4:29 står det: "öppna inte munnen för ofruktbart prat utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på"

Vilken utmaning! Hur mycket säger man inte som man gott kunde låta bli att säga och hur mycket låter vi bli att säga som borde bli sagt? Genom våra ord kan vi bygga upp eller bryta ner, vara till välsignelse eller förbannelse, göra en människas dag eller förstöra den. Ja, i ordspråksboken 18:21 sägs det till och med att tungan har makt över liv och död och att de som kan tygla den får njuta dess frukt. Jesus sa såhär: "Men jag säger er att för varje onyttigt ord som människorna yttrar ska de få svara för på domens dag. Efter dina ord ska du frias och efter dina ord ska du fällas." (Matt 12:36-37). På vilket sätt väljer du att använda dina ord och ditt språk?

Dagens outfit

2010-05-29T12:45:00.003+02:00

Guds rustning:
- Frälsningens hjälm
- Rättfärdighetens pansar
- Sanningen som bälte
- Trons sköld
- Andens svärd (Guds ord)
- Skor: villigheten att gå ut med budskapet om fred

(Efesierbrevet 6:14-17)

Tillit

2010-05-28T21:51:00.002+02:00

Var och åt på en pizzeria här i stan. Hade gjort min beställning och av ren vana tagit fram plånboken för att betala när mannen i kassan säger: det tar vi efter maten. Satte mig ner och väntade. Bredvid mig satt några som ätit färdigt och var på väg att gå. "Ja just ja" sa en, "vi ska ju betala för oss också" varpå de båda andra sa att oj, det hade de glömt bort om det inte varit för att den här mannen kommit på det. Något riskabelt system eller hur? I princip hade de ju bara kunnat gå ut genom dörren utan att betala. Jag tycker om att de på pizzerian vågar lita på sina kunder på det här sättet!

Hörde också en historia för ett tag sedan om vad som hände efter en spelning med Torkel Selin. Han stod och sålde skivor för full rulle och blev fikasugen, så han sa bara till en man i kön "kan du ta över här så länge?". Det funkade finfint sa han som berättade detta för mig.

Visst får man lite hopp om livet när somliga vågar förutsätta folks ärlighet istället för den ständiga misstro vi annars möts av?

Gud, vetenskapen & moralen

2010-05-28T19:00:00.001+02:00

Rekommenderar två sevärda debatter: Moral med eller utan Gud samt Tro och vetenskap och här ett blogginlägg om Darwin (!) och Einsteins uttalanden kring Gud.

Det hänger på håret

2010-05-28T16:31:00.004+02:00

För ett par decennier sedan kunde man bli utesluten från en församling om man klippte håret kort. Det är att gå över gränsen, och med dagens mått mätt ganska bisarrt. Men är det inte ironiskt att i princip varenda kvinna som är 40 plus idag ska envisas med att klippa håret kort, kortare, kortast?! Jag har sett ett antal kvinnor i församlingen som jag tyckte var så fina i längre hår också klipper de sig en efter en....I don't get it. Inte kan det då handla om utseendet i första hand, för de allra flesta ser yngre ut i längre hår. Inte kan det handla om kvinnlighet, somliga med mer maskulina drag blir förvillande lika karlar. Är det för att det är praktiskt och lättskött månntro? De få äldre damer (65 plus) jag stött på som haft långt hår har varit väldigt vackra, jag tycker längre hår är en prydnad på kvinnor oavsett ålder.

Dumheter

2010-05-22T13:06:00.004+02:00

Via Adams blogg blev jag medveten om den nya reklamfilmen där kändisar simulerar sex med varandra för att visa på vikten av att använda kondom.

Den gör mig arg, jag kan gå i taket av såna här saker. Sex blir så äckligt när det bara handlar om kåthet och att tillfredsställa sina lustar, utan någon ömsesidig kärlek inblandad. Kvinnorna och männen blir objekt, ungefär som vilken livlös pryl som helst.

"Det är svårt att hitta en bättre sak att ställa upp på" säger en de medverkande. Eller hur?!! Har du hemskt dålig fantasi? Ska jag sätta en lång lista i händerna på dig med saker som garanterat gör mer nytta?

Sen står det också "vi är väldigt nöjda med att filmen inte är moralistisk". Nä, det är den där otäcka moralen som spökar igen. Kom inte här och påstå att det finns några rätt och fel, jag gör vad jag vill och känner för, ungefär. Men gränslöshet är heller inte frihet, det binder minst lika mycket som hårt hållna moraliska normer.

Vägar till ett alternativt liv

2010-05-20T20:53:00.003+02:00

Jag älskade Shane Claibornes Den oemotståndliga revolutionen, en av mina absoluta favoritböcker. Oerhört inspirerande och hoppingivande bok att läsa, den får mig att tro på en annorlunda värld.

"Vi lever i en värld som inte uppskattar det lilla. Vi lever i en värld som bara vill att allt ska bli större och större...men mitt i allt det storslagna anar många av oss att Gud håller på att göra något nytt, någonting i liten skala och i det tysta. Detta som Jesus kallade Guds rike växer fram världen runt på de mest oväntade ställen, en stilla viskning mitt i kaos. Små människor med stora drömmar börjar tänka sig en ny värld. Små rörelser av gemenskaper med helt vanliga radikala vill göra små saker med stor kärlek"

Kunde inte låta bli att köpa den nya boken Bli det du ber och jag bara stormgillar citat som detta:

"Något av det mest radikala vi gör är att vi älskar de människor vi lever med, dag efter dag, trots alla misstag. En grupp vi hälsade på hade tryckt upp t-shirtar där det stod: alla vill göra revolution, men ingen vill diska. Det var en ständig påminnelse om att revolutionen måste börja med små kärlekshandlingar. Vi som hyser en stor kärlek både till den världsvida kyrkan och våra egna kristna sammanhang måste utfärda en varning: om du lierar dig med Guds folk kommer du att bli sårad. Den heliga anden gör det möjligt för oss - eller tvingar oss till och med - att dela livet med andra, leva tillsammans, göra varandras smutsiga jobb, vara gästfria, skapa fred, dela med oss av våra pengar, ta hand om varandras barn, bilda kooperativ och tjäna vår nästa. Men om du gör allt detta tillsammans med trasiga människor (och det finns ingen annan sort) kommer ni att såra varandra. Du kommer att bli sviken på det ena eller andra sättet och du kommer själv att svika, trots alla goda föresatser och stora förhoppningar. /.../ Sanningen är den att Gud inte förhärligas när vi försöker leva som perfekta människor. En gemenskap som strävar efter perfektion rensar alltid ut dem som inte är perfekta - tills det inte blir några kvar. Jesus förhärligades när han älskade den som skulle skada honom. På samma sätt förhärligas vi, så att Gud förhärligas, när vi fortsätter att älska varandra efter att vi gjort varandra illa. Gud förhärligas när vi fortsätter att ta skitjobben och till och med gör dem åt människor som behandlar oss som skit."

Vårflodsveckor, blomstertid

2010-05-13T13:41:00.004+02:00

Så heter den LP med Artur Eriksson som just nu rullar i min spelare. Visor och romanser, sånger och psalmer om våren och sommaren. Jag har en förkärlek till sån här poetisk, lite gammaldags musik, gärna med orkesterkomp, piano och körsång till. Tycker om de tankar som står som en kommentar i omslaget:

"Vårflodsveckor, blomstertid. För oss nordbor är det känsloladdade ord. Hur många gånger vi än under vårt jordeliv får uppleva våren och sommaren är det alltid lika nytt, lika efterlängtat, lika förtvivlat sorgesamt när det ligger bakom. De stämningar våren ger oss är förstås outsägliga och ändå måste vi skriva om det, besjunga det, forma det i ord och toner så gott det nu går och så nära vi förmår komma. Den brottning i naturens värld vi upplever denna årstid berör oss djupt. /.../ Vi känner hur vår personlighet är ett med denna natur. Vi är liv av dess liv, oro av dess sprängande smärta, förhoppning av dess nyfödda kraft! /.../ Och hela vår värld är som en kosmisk harpa; från kvidandet av minsta kryp i mullen till vibrationerna av ljusets strålar. Och vi känner: här är den värld Gud gett oss. I den ska vi leva. I den ska vi lida, sörja, fröjdas, hoppas. Här ska vi leka och arbeta, födas, älska och dö. Smärtan av att vara till som Karin Boye format i sin dikt känns som djupast när det är vår. Lyckan att vänta hör till vårens lust. Men till sist, se på markens blommor och rymdens fåglar! Det är Herren Jesus själv som manar oss att gå ut och läsa naturens bilderbok. Lev i den tillit som skapar världen. Lev i den hemlighetsfulla skapelseglädje som går likt en väldig ström genom vårens och sommarens mysterium."

Vardagsanekdot

2010-05-12T15:34:00.005+02:00

Lämnade in tre par skor på lagning för ett tag sen och var på väg för att hämta dem idag. Funderade över hur mycket det skulle kunna bli, om det egentligen var dyrt eller billigt. Gjorde upp ett antal scenarion i huvudet, där det rörde sig om allt från under 100 upp till 1000. Till saken hör att jag hade tagit med mig ytterligare ett par skor att lämna in, men bara ifall det visade sig vara överkomligt pris. Kom fram till att 300 var rimligt att betala för skorna jag skulle hämta, inte mer. Gick in på Bertils skoservice och han tog fram mina reparerade skor. Ja, säger han, nu är det såhär att räckte inte med att limma den här skon, jag behövde laga ett hål också och det är ganska dyrt, men jag kan ju inte lämna ut en trasig sko till dig. I mitt huvud hinner det ryka det minst en femhundring, innan han säger i nästa andetag: men jag är snäll, du får det en hundring billigare...då ska vi se vad det blir här...310...men vi säger 300! Och jag går därifrån och skrattar för mig själv över det lilla lustiga sammanträffandet.

Huvudet på spiken, Clara!

2010-05-10T21:50:00.005+02:00

En av mina bloggfavoriter, underbaraclara, skriver så bra att jag bara måste återge det lite kort. Det handlar om hur hennes skräckvision av vuxenlivet är att jobba heltid, jämt vara trött och redan på onsdag längta till fredag, ha fyra veckors semester och stressa för att hinna umgås med barnen. Jag jublar över att det är fler än jag som vill leva annorlunda och törs ifrågasätta prestationskraven och förväntningarna på att man ska hinna allt samtidigt. Jag vill inte heller jobba heltid med småbarn eller leva över mina tillgångar genom att ta dyra lån. En god vän till mig sa för några år sen att han förespråkade kortare arbetstider och jag tyckte nog att det verkade slött då, men det var innan vuxenlivets stress och press gjort entre i mitt liv. När Clara säger "Jag tänker aldrig jobba 9-5 om jag kan slippa. Det är inte för att jag är lat eller utan ambitioner. Det är för att jag är klok. Jag är ärlig mot mig själv med vad jag orkar" så kan jag bara instämma. Fram för lugnare liv där folk slipper gå i väggen.

Upp och ner-vända vär(l)den

2010-04-21T13:39:00.004+02:00

Hittade en artikel på Dagen om en amerikansk konstnär som vill visa hur Jesus såg ut. Jag vet inte om det jag, tror egentligen inte ikoner och religiösa bilder har särskilt stor sanningshalt. Så här står det i Jesaja, i en profetia om den kommande messias:

"Som många häpnade över honom, därför att hans utseende var vanställt mer än andra människors och hans gestalt oansenligare än andra människobarns" (52:14)

"Han hade ingen gestalt eller fägring, när vi såg på honom kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom. Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet." (53:2-3)

Så typiskt människan att göra sig en bild av en snygg-Jesus, för ful kan han ju inte vara. Precis som människorna på Jesus tid förväntade sig att befriaren skulle komma med makt, med härar, ståt och prakt. Han skulle vara en storslagen kung, en riktig hjälte, också kommer han i all enkelhet istället och segrar genom att lida och dö, vilken paradox! Och ta sen bara en sån sak som att det var den tidens religiösa som vände sig emot honom, istället umgicks han med outsiders, oansedda, utstötta människor med låg status. Jag tycker det är enormt fascinerande hur Guds sätt att agera så totalt vänder upp och ner på det människan tror är stort och beundransvärt.

I den kända julpsalmen Bereden väg för Herran finns en strof som går såhär: "Giv, akt det helga riket, är ej av denna värld. Ej av dess vise funnet, ej av dess hjältar vunnet." och bläddrar man en sida till i Jesaja kan man läsa detta i kapitel 55: "Se, mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar säger Herren."

Behöver du en hjälte?

2010-04-16T17:35:00.007+02:00

"Det är synd om folk som behöver hjältar" var det en fiktiv person i en bok som konstaterade. Då tror jag bestämt att det är synd om oss alla. När folket slutar tro på Gud, tror de på något annat istället. Människorna verkar behöva något att prisa och se upp till, varför annars alla dessa idoler, artister, idrottare och filmstjärnor som höjs till skyarna?

I tidningen Dagen fanns för ett tag sen ett reportage där Michael Jacksons hemhjälp berättade om hur det varit att jobba åt honom. Hon konstaterar vilket pris den person får betala som världen vill dyrka och säger i nästa andetag "Vi är menade att tillbe Gud, inte hans skapelser"

Har stött på somliga tagit lite illa vid sig när det är mer livat i kyrkan. Sträckta händer, bön och lovsång...ja, det är nästan så det drar åt det sekteriska hållet. Eller? Det kanske är lättare att ta till sig ett stillsamt möte i svenska kyrkan-anda, lättare att förhålla sig passivt till. Jag har inget emot stillhet, tvärtom, men om vi tror på en levande Gud, ja då borde våra gudstjänster minsann vara levande också. Kan man bemöta idoler, artister, idrottare och filmstjärnor som om de vore mänsklighetens frälsare, hur mycket mer ska vi då inte upphöja han som faktiskt ÄR det på riktigt och har skapat alltsammans?!

Kampen om viljan

2010-04-15T00:03:00.001+02:00

Den otåliga människan (bland annat en som heter Sara) vill ofta se resultat här och nu, idag, på en gång, men mycket viktigt här i livet tycks vara långtidsprojekt som kräver uthållighet för att lyckas. Att leva ut sina impulser och göra vad man har lust med är kul för stunden, men brukar kunna straffa sig sedan. Att däremot investera tid och energi i att göra som man vet att man borde även när det inte känns bra, vinner i längden. Så är det med t.ex. träning, studier, relationer och även i trons värld. Det du sår idag får du skörda imorron. Nog om det, nu ska leva som jag lär och gå och lägga mig! Det är aldrig fel tidpunkt att göra det rätta.

Vem springer du med?

2010-04-05T21:59:00.003+02:00

En krönika skriven av en student vid namn Märta Söderberg, från salts tidning. Har kommit tillbaka till den då och då, texten berör mig så starkt. Innerligheten hon ger uttryck för får hjärtat att bulta och sår en djup längtan efter mer.

"Jag är en vagabond. Min destination är en kärleksrelation som bara Gud vet verkligheten av. Ju mer jag får av Jesus, desto mer saknar jag honom. Han har lämnat mig sårad i kärlek på det vackraste, mest underbara sättet. Nu finns bara en längtan i mig att få hällas ut, som olja ur en flaska, tills varje droppe är tömd. Det finns en person. Ibland ser jag hur han ler, jag känner hur han andas, jag hör hur han ber för mig. Jag hör hur han nämner mitt namn inför Fadern. Jesus. Han har gjort något med min själ som ord inte kan beskriva. Det finns ingen väg tillbaka. Kanske är det just hur mycket han vill ha mig som gör mig så knäsvag. Kanske är det hur han hedrat mig som gör att orden från hans mun är mitt beroende. Jag kan inte nöja med med att kunna det kristna språket, jag måste ha levande Gud, i mig, genom mig - varje dag. "Vilka springer du med?" Det är en fråga som har skakat om mig. Jesus såg mig i ögonen och sa: "Märta, jag vill visa dig vilka du ska springa ditt lopp med. Spring med dem som helt gav sitt liv för att få del av min härlighet. Se dig inte omkring i dagens Sverige och låt inte människor få definiera vad ett böneliv kan vara. Sträck dig ut på okänd mark. Jag ska komma till dig." Hans ord lämnade mig med frågor som bor inom mig: Hur mycket, Jesus? Hur mycket kan jag få ge dig? Hur djupt kan vi gå tillsammans? Hur väl kan jag känna din röst? Hur mycket härlighet, Jesus, på denna sida av evigheten? Hur mycket enhet, dig och mig emellan Jesus, på denna sida? Jag vill leva ett nobelt liv, övertygad om att vi var gjorda för att leva passionerade liv. Övertygad om att jag var gjord bara för min skapare. Så jag ger frågan vidare till dig: Vilka springer du med? Vilka låter du definiera vad som är ett normalt liv med Jesus? Låt Jesus ge dig en dröm för ditt liv med honom. Kanske är det bortom vad du och jag kan ana?!"

Moralpanik

2010-04-05T17:37:00.008+02:00

Någonstans i kurslittaturen läste jag ett stycke i stil med följande: Scenariot var en ung tjej som blev kär för typ 60-70 år sedan. Författaren konstaterar krasst att på den tiden fick den stackars flickan gå där med rödblossande kinder och kväva sin lust, för då skulle man minsann vänta med sex till äktenskapet.

Är det inte hemskt, så säg? Oerhört förfärligt att behöva hålla sig.

Jag är övertygad om att unga far mer illa av vuxnas och ungdomsmottagningars uppmuntran att ligga fritt "så länge båda vill och ni skyddar er" än att behöva utöva en periods avhållsamhet. Jag förstår att man vill komma ifrån dömandet och synen på sexualiteten som något fult och skamligt, men då den nya normen är normlöshet, då könssjukdomarna sprider sig som pesten och abortstatistiken är hög har vi verkligen hamnat i det andra diket. Här en debattartikel på temat.

När USA:s smittskyddsinstitut berättar om vad man ska tänka på för att minska risken att smittas mot det sexuellt överförbara viruset hpv låter det såhär: "people can also lower their chanses of getting hpv by being in a faithful relationship with one partner, limiting their number of sexpartners and choosing a partner who has had no or few prior sex partners". Snabbt är det någon som säger att dessa fakta är hemsk gammalmodig moralism.

Trots allt verkar det sexuellt "frigjorda" samhället ha sina tabun: att lägga in värderingar och förespråka avhållsamhet!

Lidande

2010-03-28T22:41:00.008+02:00

Är det något som får mig att tvivla på Gud så är det lidande. Det går bra så länge det befinner sig på avstånd, självcentrerad som man är. Först när lidandet kommer nära en själv, framför ögonen, kryper in under skinnet på en, då vaknar man och reagerar. Ropar ut i vad som ibland känns som vakuum. Finns du där, Gud? Kan du göra något?

Å ena sidan är det hopp som här, älskar denna lovsång:

"Gör under mitt ibland oss, låt helande få ske. Vi ber att läkedomens ande ska lära oss att be. Kom och hela trasiga hjärtan, läk Gud, såren ur vår själ.

Låt läkedomen flöda, din kärlek helar sår. Låt helig eld få glöda, torka varje tår. Så att alla se att du än idag gör under.

All min otro har begränsat, gjort det svårt att säga jag tror. Men nu ber jag om ett hjärta som vet om att du är stor. Sudda ut den trasiga bilden. Visa för mitt inre vem du är"

Å andra sidan är det förtvivlan som i den här starka sången.

Om den dagen kommer då jag inte längre kan tro på Gud, kommer jag att sörja länge och väl. Det skulle vara min allra bästa vän, mitt hopp i livet, grunden jag byggt mitt liv på, en stor del av min identitet som var borta. Bara sådär. Det är som Anders Piltz skriver så bra: utan Gud är livet en dag som slutar i natt.

"Det finns ett kraftigt argument för Gud: lidandet. Lidandet är en gåta för alla, också för de troende, i synnerhet när fullkomligt oskyldiga får lida. Men utan tro på Gud blir det oändligt mycket mer absurt. Då försvinner också det sista hoppet om rättvisa, om kompensation på något annat sätt i Guds hemlighetsfulla plan."

Konstruktiv kritik?

2010-03-22T22:14:00.000+01:00

Det slår mig att jag egentligen inte vet så mycket om vem som läser det jag skriver här, bortsett från några vänner som vågar säga det och kommenterar ibland. Kan inte låta bli att undra om jag blir en nagel i ögat på folk med alla kritiska funderingar och ifrågasättanden? Delvis är det meningen, en av anledningarna till att jag skriver är för att jag vill få de som läser bloggen att stanna upp och tänka till genom att vrida och vända på det många betraktar som självklart och givet. Men ska det tjäna någonting till hänger det på att man kan ta det till sig och göra något av det. Jag hoppas min avsikt att inspirera till positiv förändring också syns någonstans mellan raderna så att det blir, just det, konstruktiv kritik.

Elins födelsedagspresent

2010-03-07T22:12:00.002+01:00

Det kan hända att det var jag som hade allra roligast åt mina vitsigheter :) Egentligen var det först bara på skoj som jag pratade om att stryka min kära systers skulder till hennes födelsedag, men pappa övertalade mig om att det faktiskt var en bra idé och samtidigt sedelärande. Grunden är ett scrapbookingark som i stort sett såg ut som på bilden. Sedan har jag klippt till kanterna, skissat upp tunna blyertsstreck och skrivit med kalligrafipennor. Inte så svårt, mer tålamodskrävande. Bakgrunden är det marmorbord jag jobbade på.

Modets mysterier

2010-03-06T11:50:00.000+01:00

"Fashion is an form of intolerance so ugly that we have to alter it every sixth month" var det någon som sa, men jag minns inte vem och vars jag läste det.

Jag undrar vad vårat enorma utbud av kläder, skönhetsprodukter och inredning kostar för människor i andra delar av världen? Vars tillverkas allt och under vilka villkor? För någonstans ifrån kommer ju alla billiga slit-och-släng-kläder a la gina tricot & hm, oceanen av likadana skönhetsprodukter i tusen olika utföranden och ikeamöblerna. Allt det där som vi bara måste ha, det nya och uppdaterade. Vad är det egentligen vi stöder med vårat ändlösa konsumerande? Är det någon som orkar bry sig eller vill vi bara kunna fortsätta välja och vraka?

Jag vet inte riktigt, men jag anar att svaren på dessa frågor skulle kunna ändra min livsstil drastiskt.

Vad svenskar pratar om under veckan

2010-03-05T20:54:00.006+01:00

Måndag: hur helgen har varit
Tisdag: suckar över att det är så många dagar kvar till nästa helg
Onsdag: mer uppmuntrande, konstaterande av att halva veckan gått
Torsdag: officiell nedräkning till helgen
Fredag: "Det ska bli skönt med helg"

Ja, tänka sig. Det måste vara hemskt förfärligt att behöva jobba och gå skola, tur att vi har de alldeles fantastiska helgerna att leva för.

Ifrågasättande

2010-02-16T13:32:00.005+01:00

Som av en tillfällighet läste jag i inledningen till en doktorsavhandling vi fick titta på i skolan en text hämtad ur Sofia Karlssons stjärnor över Asahikawa: "Det är så mycket som vi tror vi är, men som vi bara fått, av nånting gammalt, som vi tror är vårt"

Hur mycket av det jag och du säger, tänker, tycker och tror är bara ett eko av vad "alla andra" säger, tänker, tycker och tror? Vad har vi egentligen prövat själva innan vi tar det för rätt, sant och riktigt? Tillåter vi oss att utan protest pressas i färdiga former, ramar och mallar? Vi tror att vi är fria, men frågan är om vi inte är ganska bundna i de rådande normerna. Säkert följer många med strömmen för att bli omtyckta och accepterade, för vem vill inte vara det? Men säg, är det värt det om det blir på bekostnad av det vi egentligen önskade att vi vågade tro på och leva för?

Läget

2010-02-11T15:51:00.008+01:00

Tiden då jag jobbade inom äldreomsorgen känns hemskt avlägsen, trots att det bara var några veckor sedan jag började plugga. Funderar på varför jag har en sån distans till det helt plötsligt? Kanske för att jag varit inställd på studier så länge att jag nästan levt i det innan jag varit där i verkligheten. Det känns alldeles självklart att vara på Campus, samtidigt som övergången inte varit helt enkel.

Sedan två och ett halvt år tillbaka är jag van vid att på jobbet så jobbar man och när man kommer hem är man ledig. Det tankesättet dröjer sig kvar än och jag har haft svårt att riktigt komma igång med att läsa fastän jag vill. Det gäller att diciplinera sig själv och det är lättare sagt än gjort när det finns så mycket annat som slåss om uppmärksamheten.

I tisdags då jag skulle tentaplugga öppnade jag inte ens en bok. Gjorde inte några onödiga saker direkt, men väl en massa annat än just att läsa. Städa, träffa folk, gå på stan, läsa tidningar, prata i telefon...Tisdag kväll var jag mest bara arg på min dåliga karaktär. Nu närmar sig första tentan och jag försöker hålla nervositeten på en armlängds avstånd. Har gjort små lappar med begrepp och frågor på framsidan, svar på baksidan som ska nötas tills de sitter. Imorron gäller det. Det blir hemskt spännande.

Skräpmat och äkta vara

2010-02-07T16:06:00.011+01:00

Nu tänker jag ta bladet från munnen och tala ut utan att linda in det jag vill säga i 10 varv bomull för att ingen ska ta illa vid sig. Jag blir förfärligt less ibland på att det ska vara så svårt att tala klarspråk.

Mainstreamunderhållning som melodifestivalen och let's dance får mig mest att må illa. Särskilt upprörd blir jag över kristna som ägnar fredag och lördagkvällar åt att sitta i tv-soffan för att de faktiskt tycker om ytligheterna. Allvarligt, finns det ingen urskiljningsförmåga?

Snacka om att den här typen av underhållning är ett billigt substitut, en usel ersättning till den verkliga, djupa, äkta glädjen. Det är som att tro att kemiska Fun light är detsamma som hemkokt saft eller att snabbmatsförpackningar från icas frysdisk är lika goda som riktig mat med äkta råvaror.

Idag på söndagsmötet hade vi besök av Randy Lopshire från USA. Det var en frisk fläkt! Han pratade mycket om förnyelse. En sak fastnade speciellt, det var när han varnade för att bli "berusad" på världens underhållning. Varför? Jo, det orsakar andlig slöhet, ljumhet. Det vi tar in påverkas vi av. Åter igen kan vi jämföra det med mat, äter vi onyttigt mår vi därefter.

"Stilla min törst med det levande vatten, varav ej världen det ringaste vet. Var mig en skinande eldstod om natten, var mig en molnstod när dagen är het.

Var mig ett värn emot synden och flärden, var mig ett fäste där trygg jag kan bo. Låt mig ej söka min lycka i världen, låt mig ej söka i världen min ro.

Du är den flödande salighetsbrunnen, du är den levande källan för mig. Du är min glädje, av dig blev jag funnen. Allt jag behöver det har jag i dig"

(Lina Sandell)

Konsumtionshets

2010-01-12T20:02:00.009+01:00

Inte nog med allt vi köper inför julen, sen ska det shoppas långt in i januari också...det är ju rea!

Underbaraclaras jultidning inleddes med en utmärkt analys av tokerierna:
"Att jobba i butik under mellandagsrean är som att befinna sig mitt i krishärd. Människor rusar runt i panik och tar oöverlagda beslut. Saker ramlar i golvet och slängs huller om buller i förvirringen. Ja, hela december bär faktiskt känslan av världens undergång. Folk shoppar julklappar som om livet hängde på det! Hur många ångestridna ansikten möter man inte? Någon letar desperat efter en klapp till svärfar. En present måste han ju få, vad som helst blir bra. Trots att han ingenting vill ha och dessutom redan har allt. På julafton lugnar det ner sig och man tycker att konsumtionshungern borde vara stillad. Men se, där misstar man sig. Redan på annandagen drar rean igång och då shoppar folk etter värre. Och hur många s.k. fynd har jag själv inte gjort bara för att det råkar vara halva priset på något jag absolut inte vill ha?"

Ibland är det så jag funderar om inte ett liv fattigt på pengar och prylar ändå vore ett rikare liv? Detta oändliga köpande gör mig alldeles trött. Här har vi ett avskräckande exempel. Hur många saker har man inte dragit hem bara för att man drabbades av tillfälligt ha-begär? Sånt man egentligen inte alls behöver eller kommer att använda. När vi hävdar våran rätt att köpa vad vi vill för våra pengar, så undrar jag om det inte råkar vara så att vi egentligen vet att vi handlar fel, men måste försvara oss för att kunna fortsätta som vi gör, vältra oss i lyx. För det är ju onekligen bekvämt. Tänk egentligen vilken nytta vårat överflöd skulle kunna göra för bättre behövande om vi bara ville. Men proppen sitter hårt, mycket vill ha mer.

Nu när jag ska bli student måste jag banta ner mina utgifter så långt det är möjligt. Vill helst inte ta studielån, tycker inte om att leva på pengar som jag egentligen inte har. Ska det funka behöver jag alltså spendera minsta möjliga. Det blir spännande, ser det som en utmaning. När jag har jobbat har det liksom varit helt ok att köpa vilken mat jag vill och diverse mer eller mindre nödvändiga saker, har ju haft en inkomst. Men nu...ja, jag är faktiskt riktigt nöjd över att måsta sätta stopp för slösaktigheten. För har jag inte press på mig är det risk att det aldrig blir av att leva att leva mer ekonomiskt och eftertänksamt.

Vad säger det om vårat konsumerande när det kan konstateras att vi slänger var tredje matkasse?

Titta också på det här intressanta och fascinerande klippet från Gomorron Sverige om en man som gjort sig av med sina ägodelar och ger sig iväg mot det okända. Programledaren verkar uppenbart provocerad av hans annorlunda val. Jag tycker det är både lite galet och samtidigt väldigt inspirerande. Det ger mig hopp om att kunna leva ett lite enklare liv.

"Allvar"

2010-01-07T22:43:00.009+01:00

Har en skiva överdragen på datorn som heter "Århundradets förkunnare i tal och sång". Just det här utdraget ur en predikan av en man vid namn Manfred Björkqvist fastnade jag för. Fastän den har x antal år på nacken och språket är lite ålderdomligt, skulle det lika gärna kunna vara en nutidsbeskrivning. Jag får för mig att ytligheten är ännu mer utbredd nu än den var för några tiotal år sedan, så kanske att det som sas då är än mer aktuellt idag? Läs och begrunda:

"Ju ytligare människa är, desto mindre allvar har hon själv och desto mindre förstår hon också en annan, djupare lagd människa. Ty det ligger mycken sanning i den satsen: så djup som jag själv är, så djupt förstår jag en annan"

"...men ödmjuk måste jag vara. Självsäkra människor gå tyvärr ofta en annan väg. De bortförklara eller förenkla vad de icke förstår. Ja hela tider, hela rörelser, kunna vara i färd med att förgrova eller bortförklara det djupare människolivet istället för att taga det på allvar och ödmjukt söka försöka förstå det. En ytlig tids anda kan sålunda för otaliga människor försvåra tillgången till livets innersta rum, genom att uppställa en stympad eller förytligad människobild såsom den normala, hela människan och säga: sådan är människan, sådan måste hon vara, allt annat är overkligheter, icke att taga på allvar...i vår tid har man kanske svårast att taga själsdjupet på allvar, innerligheten. Det inre livets omätliga värld ter sig snarast som ett skuggornas rike, och dock har det varit de stores hemland. Taga vi icke själens innerlighetsliv på allvar, då platta vi ut verkligheten till yta. Då skola vi inte heller beklaga oss över att vi själva bli ytliga, rotlösa och hemlösa varelser. Vår räddning såsom människor ligger i en ny syn på den inre världens verklighet och en starkare känning med den makt som där styr till vårt bästa. Vi måste åter komma till att inifrån möta denna makt, lika enkelt och starkt som vi möta den yttre världen. Lika väl som vi har en umgängelse med människor i arbete och affärer, lika väl skulle vi ha en umgängelse med den makt som inifrån kan leda hela vårt liv till seger, ty det är inifrån som världen styres. Ju mera vi leva på ytan, desto mer skall vår värld likna ett skepp utan styrman och roder."

Nytt år, nya möjligheter

2010-01-01T00:59:00.000+01:00

"Det gamla förgånget är, se allting har blivit nytt..." Egentligen är det ju tid för förnyelse och förändring när helst det behövs, men det blir så konkret vid årsskiften att vi lämnar det som varit bakom oss och går mot något nytt och ännu okänt. Ett nytt år är som ett rent och oskrivet blad.

Jag har satt upp några mål för 2010, nyårslöften om man så vill. På det stora hela handlar det om att jag ska må bättre. Fick en släng av inspiration för nån dag sedan och satte igång att plita ner det i mitt liv som jag vill se en förändring i. Känslan som drabbade mig sedan det var gjort var i stil med att "det här kommer aldrig att gå".

I Norran stod det såhär idag: "De flesta nyårslöften är som snögubbar, de sjunker ihop till våren och är borta till sommaren. Ack, vad hjälper stolta föresatser mot den vanmakt som kommer med vanans makt? Fast tänk om vanan inget skulle förmå, vad skulle hända med nyårslöften då? Vad trist det vore om de skulle försvinna i eftertankens kranka blekhet, istället för att återuppstå i beslutsamhetens friska hy år efter annat. Ja hellre göra det till en vana att snubbla längs vägen då och då, än att sitta still i alla lägen. Så hurra för alla er som vågar löften ge, även om ett och annat aldrig kommer att ske."

Min lista fick fortsätta med en motivationsdel att läsa när jag tappar sugen och tror att det är kört. Trots att jag mycket väl vet varför jag borde göra varje sak jag har skrivit ner, har jag tydligt och klart berättat för mig själv vilka anledningarna är. För även om man vet att något är bra att göra, så inte gör man det automatiskt för det. Stegen från att tänka tanken och att verkligen utföra det man vill kan vara många och långa.

Nu till det jag vill få sagt, vad vårat största misstag är när vi ska börja med något nyttigt. När vi misslyckas och faller tror vi att det automatiskt är kört, när det i själva verket är när jag börjar tro på att det är kört som jag verkligen misslyckas. Hänger ni med? Att misslyckas i sig är inte så farligt, det är vad jag gör sedan som spelar störst roll. Den här delen i Calle Östs halleluja-sång har hjälpt mig många gånger:

"Om du faller efter vägen, det ju mänskligt är,
res dig upp ty ordet säger det gudomligt är.
Om du faller en gång till, res dig upp, ligg aldrig still."

Man måste tro på det lilla, på varje steg i rätt riktning. Det är inte allt eller inget, utan allt som blir av är bättre än inget.

Julklappsrim

2009-12-25T18:21:00.000+01:00

Jag trodde nog att jag var för gammal för att ligga vaken kvällen innan julafton, men icke. Sist jag firade jul med familjen var -06, så det här året kändes det lite extra speciellt med det stundande firandet. När jag inte kunde sova efter att ha legat och vridit mig av och an, tände jag istället lampan och skrev klart de rim jag påbörjat under kvällen. Vissa har jag klurat ut, andra kom av bara farten. Gissa vad som ligger i klapparna!

White christmas

2009-12-22T14:20:00.017+01:00

I dreaming of a white christmas

just like the ones I used to know

where the treetops glisten...

I dreaming of a white christmas

with every christmascard I write

may your days be merry and bright

and may all your christmases be white.

Sveriges julevangelium 2009?

2009-12-22T12:28:00.003+01:00

Vid den tiden utfärdade folkhälsominister Maria Larsson en förordning om att hela landet skulle vaccineras. Det var den första massvacineringen och den hölls när Reinfeldt var ståthållare i Sverige. Alla gick då för att vaccinera sig, var och en till sin vårdcentral. Josef, som genom sin härkomst tillhörde vårdval Stockholm hade obegränsad valfrihet och begav sig från sin egen stadsdel upp till norrförort, till Filippas stad Täby, för att vaccinera sig tillsammans med Maria, sin trolovade som väntade barn (och därmed tillhörde en så kallad riskgrupp)

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att vaccineras, och hon tog sin spruta, den första dosen. Hon lindade sin arm och lade sig ner för att krubba (äta) eftersom det inte fanns plats för dem inne i väntrummet.

I samma trakt låg några astmatiker ute och vaktade sitt vaccin om natten. Då plötsligt stod en ängel från vårdguiden framför dem och landstingets hela härlighet lyste om dem. De greps av stor förfäran, men ängeln sa till dem: var inte rädda. Jag har bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en ny leverans pandemrix anlänt åt er i detta land. Plötsligt var där en stor himmelsk här som prisade alliansen och tackade för att de var det utvalda folket.

Drivkraft

2009-12-21T14:36:00.004+01:00

Daniel Viklund sa såhär i en predikan som heter drabbad av Guds eld:
"Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av all din kraft och allt ditt förstånd", då blir det inte mycket kvar..."men måste det vara så mycket och så överdrivet, du är så fanatisk liksom". Jag ser ingen annan utväg! Om hela hjärtat, hela själen, all kraft och allt förstånd ska vara en kärleksförklaring till min Gud, då blir det ju ingenting kvar. Att älska nästan som sig själv blir en följd av detta.

De där orden har blivit sådana som följt mig sedan jag hörde dem. Vissa saker man hör är revolutionerande, så pass att de från och med då ändrar och utmanar ens tidigare sätt att tänka och se på saker. När jag för första gången hörde Daniels predikan gick jag och bar på en stor längtan och hunger efter mer av Gud. Jag upplevde att många i församlingarna nöjde sig med så lite och var övertygad om att ifall Gud finns och är verklig så måste det finnas mer än såhär att hämta. Två år senare kan jag konstatera; det finns mer!

Jag ser mycket som är ljummet, mycket som är halvhjärtat, också hos mig själv. Jag ser alla mina egna ansträngningar, det går ibland, ibland inte. En gammal sångfras dimper ner i huvudet "min kraft kan sina ut, men hans tar aldrig slut". Och det är så! Man kan bokstavligt talat bli drabbad av Guds eld och det är en underbar upplevelse! Du går där torr, tom, likgiltig och omotiverad, ber om förändring, om kraft och påfyllning och känner hur lågan tänds i ditt inre. Glöden. Passionen. Det som var dött får liv igen. Den innerliga glädjen och den stora lyckan i att få leva för något större, något mer än jag, mig och mitt. Jag vill uppmuntra dig som läser att söka efter detta. Jag känner inte till något bättre sätt att bli motiverad och få mål och mening med sitt liv. Tänk bara att få gå genom vardagen och känna såhär:

"Det är värt vilket pris som helst
att få se en slocknad blick
lysa upp på nytt.
Få se ett leende tändas
hos den som tycktes ha glömt att le.
Få se tillit vakna på nytt
hos den som inte längre trodde
på något eller någon"

Jesus och miljön

2009-12-16T14:55:00.010+01:00

Idag fick jag senaste numret av fl ammor med posten. Det är sällan någon rolig läsning, snarare lite ångestladdat. På sätt och vis vill man inte att det ska stämma, så att man kan fortsätta som om inget hade hänt. Men det är nyttigt att vakna upp ur välfärdssömnen man så lätt faller in i. Det kommer inte att gå bättre för den här världen, den går mot sin undergång...och nej, jag är inte sekterist. Inte pessimist heller.

Vem vill inte tro att vi lyckas vända på klimatkrisen, på ekonomin? Jag räcker gärna upp handen och önskar att jag kunde ställa mig i optimisternas och framgångsprofeternas led. Visst är klimatmötet i Köpenhamn fantastiskt bra, att man faktiskt försöker åtgärda något av det som gått snett. Önskar dem lycka till, för det kan de behöva. Jag tror tyvärr att det är för sent. Vi som har det gott ställt skulle egentligen behöva lägga om hela våran livsstil för att det möjligen ska gå, och det har vi blivit alldeles för bekväma för. Sedan hjälper inte politiska beslut mot de naturkrafter som redan är igång.

Med det menar jag inte att man ska strunta blankt i miljön, gör man det kan man ju inte bry sig särskilt hårt om att den blir förstörd. Liksom: jorden går under, det är kört hur som helst...det spelar ingen roll vad jag gör och inte. Jag bryr mig, som troende har jag respekt inför naturen, Guds skapelse, och vill skydda och bevara den så gott det går. Kanske kan det hjälpa att hålla kriserna borta ett tag till. Här en bra krönika på temat. Men det håller inte för alltid. I bibeln står nämligen en hel del om naturen i samband med den yttersta tiden, innan Jesus ska komma igen. Hur gärna jag än vill att det ska sluta väl, så handlar det ofrånkomligen om att vi är på katastrofkurs...dock, för den som tror på Jesus är inte hoppet ute.

Överraskning!

2009-12-12T18:26:00.014+01:00

Vem gillar inte positiva överraskningar? Att få något man blir glad av när man inte anade eller förväntade sig det. En extra bonus sådär. Jag är vän med en som är mästare på att överraska, och han gör det sannerligen finurligt och kärleksfullt. Det är spännande att tro på Gud! Man vet aldrig riktigt vad som väntar runt hörnet...

I Jesaja 55:8 står det såhär:
"Se mina tankar är inte era tankar och era vägar är inte mina vägar säger Herren"

Man ber om olika saker, för situationer och personer. I sitt huvud har man en bild av hur det ska gå till när Gud griper in. Tiden kan gå och det verkar inte hända så mycket och inte utvecklar sig saker och ting riktigt som man vill heller. Så händer det bara, att plötsligt ser du att bönerna besvarats, men inte på det sätt du förväntat dig. Det är mycket bättre och smartare än vad man själv trodde/ville/kände/tänkte/tyckte. Inte alltid, men nog så ofta. Därför att våra tankar är inte Guds tankar, och människans väg är inte Guds. Vi ser situationer och händelser ur ett mycket litet, begränsat perspektiv. Här pratar vi alltså om universums skapare som har koll på alla mina hårstrån! (Luk 12:7) Inte undra på att han är kapabel att göra saker och ting annorlunda än vi tror vi kan förutse.

Det handlar ibland om uppmuntran. Som idag. De senaste dagarna har jag gått och funderat över frågor med diffusa och otydliga svar. Kan jag verkligen tro på Gud när omständigheterna ser ut som de gör? Mitt i lidande och nöd, i en kritisk omgivning som inte tror på och alls räknar med det övernaturliga? Igår tyckte jag omåttligt synd om mig själv hela dagen.

Så i alla fall, idag var jag och Belen på pingstkyrkans Second Hand (som har flyttat till en ny, stor, fin lokal). Efter att ha botaniserat bland hyllor med lampor, tyger, porslin och prydnadssaker i mängd hittar jag in till bokavdelningen längst bort i butiken. Den kristna litteraturen står en aning otillgängligt, längst in, vänt mot väggen. Lägger huvet på sne och börjar undersöka titlarna. Men det roliga börjar när Belen kommer. Först hittar hon en bok jag väldans gärna velat ha, Einar Ekbergs amerikarepertoar. Den som jag tänkt köpa till nypris, men nu får för 10 kr. Förstås blir jag glad. Så börjar vi båda ivrigt leta vidare. Vi hittar flera gamla böcker från förra sekelskiftet med fina omslag och vackra illustrationer. Ännu flera med unkna utsidor. Men innehåller glimmar och sjuder av liv. Jag öppnar flera böcker och läser, helt på måfå. Riktigt random. Och för varje bok jag öppnar så står det något alldeles speciellt, något som var precis det jag behövde höra för tillfället! Det händer utan förvarning, blir bara gladare för varje text jag läser. Köpte böckerna. Försöker hitta nu vad det var jag läste som var så fantastiskt, men jag finner det inte igen...det är istället nya saker som kommer till mig. Inte hela svar, men tillräckligt för att jag ska vilja fortsätta vidare och upptäcka mer.

Andra gånger handlar det om tillrättavisning. Jag har en kalender med ord för dagen, den är lite som min lärare och följeslagare. En dag förra veckan var jag mycket irriterad på en person i min närhet. Gick för mig själv och räknade upp hennes brister och fel, allt jag kunde hitta. Jag var sur och gnällig. I samband med det ska jag se efter vad dagens kloka ord vill säga mig också står det som följer: "Det är bättre att söka efter en lösning än en syndabock"

Sånt här kan jag tveka inför att lägga ut på nätet. I matteus 7:6 står det "Ge inte det som är heligt åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De trampar ner dem och vänder sig om och sliter sönder er" När jag tänker på att vem som helst kan läsa om mina personliga upplevelser och erfarenheter av
tron blir jag faktiskt förskräckt, för jag vet inte om det är till för att delas med alla. Samtidigt är det ingen privatsak:
"Inte kan den staden döljas, vilken ligger på ett berg. Inte kan den tron fördöljas, varav livet har sin färg.
Ack, har Kristus endast blivit för ditt hjärta riktigt stor, se då måste du bekänna inför världen vad du tror" (Har du mod att följa Jesus, Lina Sandell)

Nåväl, pröva det jag skriver. Testa om det kan stämma. Är det inte sant, så lämna det, låt det vara. Men om jag har rätt, så väntar viktiga upptäckter. Vad som finns i beredskap åt just dig blir en överraskning. De renhjärtade ska se Gud.

Mat för dagen

2009-12-07T18:57:00.007+01:00

Den här texten var vad som mötte mig när jag slog upp psalmboken på måfå imorse innan jobbet. (psalm 542)

"Är dagen fylld av oro och bekymmer, och ovisshet gör vägen svår att gå, så stanna upp och ge dig tid att lyssna, ty kanske, kanske ska du finna då: Guds ande bor i djupet av ditt hjärta och av hans vishet kan du ledning få.

Är sinnet tungt av ängslan, sorg och saknad, och ensamhet gör dagen kall och grå, så stanna upp och ge dig tid att lyssna, ty kanske, kanske ska du finna då: Guds ande bor i djupet av ditt hjärta, och av hans kärlek kan du värme få.

Är tiden knapp och kraven på dig många, och stress och trötthet ständigt tränger på, så stanna dock och ge dig tid att lyssna, ty kanske, kanske ska du finna då: Guds ande bor i djupet av ditt hjärta och av hans styrka kan du krafter få.

Känns livet tomt, ja meningslöst att leva, och tvivlets skuggor mörka kring dig stå, så stanna upp ändå en stund i vila, ty kanske, kanske ska du finna då: Guds ande bor i djupet av ditt hjärta och av hans låga ska du livsmod få"

Ibland träffar det bara så mitt i prick. Har aldrig hört sången förut, men orden landade rakt i hjärtat. Kanske, kanske ska du finna när du stannar upp, att Gud faktiskt har något att säga dig.

Det är vackrast när det skymmer

2009-12-02T14:25:00.025+01:00

Hittade den här ljuva tonsättningen av Per Lagerkvists dikt i samband med att jag satt och läste bloggar när jag kommit hem från jobbet idag. I samma veva tittade jag ut genom fönstret och fick syn på hur vintervackert det var. Gav mig snabbt ut med kameran och fotade alldeles invid där jag bor, längs med älven. För mig är det avkoppling att någon gång om sänder ge sig ut och föreviga naturen som den ser ut just då. En paus från förpliktelser, måsten och krav. Stan går förstås inte upp emot avskildheten på landet, men strandpromenaden är heller inte fy skam. Vad man ser beror på med vilka ögon man tittar. Man får liksom inte ha för bråttom, då missar man ofta det vackra. Jag tror det var Einstein som sa att antingen är allt ett under eller så är inget ett under. Och lite så är det också när man letar motiv. Tar man sig tid att se sig omkring med öppna ögon kan man hitta skönheten där man inte alls förväntat sig att den fanns.

Farmors begravning

2009-11-28T11:43:00.022+01:00

"Jag har en tro som ger mig tröst och styrka,
att vi ska ses igen när tiden tagit slut.
Trots att skiljas var så svårt,
så vet jag att du lever i ett ljus,
i det hemmet som vi kallar Faderns hus"

Det är en känsla av frid som dröjt sig kvar efter begravningen igår. "Frrrriiiid", farmors sedvanliga hälsningsfras, som alltid sas på hennes eget speciella vis. Kraftigt och inlevelsefullt. Varmt och välmenande, ett "frid" som gick rakt in i hjärtat. I filipperbrevet 4:7 står det om friden som övergår allt förstånd och Jesus själv säger "Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger, Känn ingen oro och tappa inte modet" (Joh 14:27)

Trots sorg och saknad efter en älskad farmor upplevde jag hennes begravning som ett lyft i vardagen, där jag tydligt fick se livet i ett evighetsljus. Saker och ting får ett annat perspektiv. Somligt som verkat viktigt bleknar bort, och ögonen öppnas vad som verkligen spelar roll i slutänden.

"En sådd är vårt liv här i tiden och en gång skall inbärgning ske. När arbets dag är förliden, den mognade skörden vi se. Det verk som är utfört för Jesus, det skall evigt bestå inför Gud. Hans namn vare ära, det håller, att leva och dö på hans bud"

Något som farmor sa flera gånger mot slutet var detta:
"Lever jag så lever jag för Herren och dör jag så dör jag för Herren" (Rom 14:8)

Flera var de som vittnade om att de mot slutet av hennes tid på jorden kommit till sjukhuset för att trösta henne, försökt samla styrka till att kunna ge något igen för alla de gånger hon förmedlat hopp och tröst. Men likafullt blev det främst hon som uppmuntrade oss. Trots att farmor säkerligen led mot slutet var det ändå inte lidandet som präglade hennes sista dagar. Man kunde se och ana himlen i hennes ögon. Tron bar henne hela vägen hem.

Hon var säregen, farmor Gunhild. Inte som andra. Faktiskt liknar hon ingen annan jag träffat, och det säger jag inte utan vidare. Hennes bror vittnade vid kistan om att hon redan som ung skilde sig från mängden. Nog kunde hon följa med på nöjen och så, men det var inte där hennes hjärta fanns. Hon samlade sina skatter i himlen.

Till och från tröttnade man på att lyssna till hennes många och långa berättelser om möten och människor, och inte minst hennes upplevelser av Gud. Hade hon varit med om något "av icke vanligt slag" så fick man veta det, och hon berättade med en aldrig sinande iver. Somligt fick man höra tills man kunde historien utan och innan. Hon var också en principfast och bestämd kvinna, som visste att säga ifrån när det behövdes. Ofta hade hon rätt, även om det hon sa inte var vad man ville höra. Hon strök minsann inte medhårs. Men att hon ville väl, på det var det svårt att missta sig. Pappa nämnde något om hennes förmåga att lyfta människor, se det unika i varje person. Sådana egenskaper vill jag också ha. Att få sluta sina dagar på det sätt hon gjorde, få äga en så stark tro. En så stor kärlek och en sådan öppen famn.

Visst är det lätt att bli sentimental och lyfta en person till skyarna i efterhand. "Ingen är så bra som på en begravning" brukar man säga. Men faktum är att Bengt-Ivan som höll i begravningen sa att han aldrig hade varit med om en begravning där så många talade vid kistan. "Ofta är det 2 stycken på sin höjd, och dom som mumlar finns det gott om" Så nog var det något utöver det vanliga, farmor var en färgstark personlighet som lämnade intryck.

När jag väl har fullbordat mitt lopp, skall i åskådning bytas mitt hopp...

Nattrapport

2009-11-17T03:12:00.002+01:00

Är på Tor och jobbar inatt. Det är lugnt och vi har slagit oss till ro en stund. Min arbetskamrat har tittat på Paradise Hotel och något program där folk exponerar sitt sexliv i rutan, ypperligt bra anledningar till varför jag inte vill ha tv ;) Själv har jag passat på att kolla in kurslitteratur till socionom i förväg. Har till och med beställt en bok, ska bli spännande att börja läsa lite. Någon gång ska man lyckas ha framförhållning. Får tacka pojkvännen och bästa kompisen för det, fortsätt motarbeta tidsoptimisten som vill skjuta upp allt så länge det går!

November måste vara årets tyngsta och tristaste månad. Det är mörkt och vädret är gråmulet. Jag är trött och virrig för jämnan antingen jag sover lite eller länge, och trots att jag varit ganska mycket ledig. Med två nätter på rad blir det också två dagar utan ljus och kanske ytterligare några dagar därefter innan jag riktigt hämtat mig och lyckats vrida dygnet rätt igen. Underbaraclaras råd om att dra ner på tempot så här års träffar mitt i prick.

Well, strax är det dags för sista tillsynsrundan för natten innan vi får gå hem. Aldrig är det väl så attraktivt att sova som när man inte får, annars kan man minsann sitta uppe sent utan anledning när man egentligen skulle behöva lägga sig. Och faktum är även om jag längtat efter min säng när jag jobbar natt så kan jag vara vaken sådär en två-tre timmar när jag kommer hem. Trots att jag egentligen är jätteslut. Då vet ni det. Nu ska jag väcka Anna som somnat och sätta igång med att jobba. Godmorron!

Det handlar om liv och död

2009-11-08T18:02:00.016+01:00

Välkommen till min nya blogg! Får se vad det blir av detta...har varit ganska kluven till att börja blogga igen, tappade inspirationen efter att ha skrivit sista inlägget på gamla paltkomabloggen. Jag har frågat mig om och varför jag vill börja skriva igen. Hur personlig man bör vara på nätet. Ifall det är värt att lägga tid på det. Efter många om och men har ni mig ändå här.

"Ögonblicket och evigheten" är titeln på en gammal Einar Ekberg-sång. Den går som följer:

"Vårt liv är ett flyende ögonblick, så snart vår dyrbara tid förgick. Är det sommarsol eller vintersnö, är det födelsens stund eller tid att dö? Är det ljuv gemenskap i vänners lag eller är det ensamhet hela vår dag? Men himlen blott känner oändlighet, ty Guds kärlek är av evighet.

Är det framgång, lycka som är vår lott eller motgång, nöd som vi röna fått? Är det vårens sådd eller höstens skörd, är det aftonens ro ej av någon störd? Ja, vårt liv det varar en liten stund och det är som en suck, som en flyktig sekund. Men himlen blott känner oändlighet, ty Guds kärlek är av evighet."

Tiden både fascinerar och skrämmer mig. Fort försvinner den och aldrig kommer den igen. Sekunder, minuter, timmar, dagar blir till veckor som eftersom blir månader och år. "Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång." sjunger man i psalmen "härlig är jorden". Vad blir det av den begränsade stund vi fått tillgodo? Ett liv är inte så långt egentligen, trots det lever vi ibland som om det aldrig tog slut. Vi vet det någonstans, men tycks ha svårt att acceptera faktum. Folk i alla åldrar verkar tycka att livet gått snabbare än de tänkt sig. "Ja, det var inte längesen jag var si och så gammal, var där och gjorde det med den och den"

"Herre lär mig att inse att jag ska dö och hur få mina tillmätta dagar är, inse att jag är förgänglig. En handfull dagar är allt du ger mig, för dig är min livstid ett intet. Bara en vindfläkt är människan, som en skuggbild vandrar hon omkring. Bara en vindfläkt är skatterna hon hopar, hon vet inte vems de en gång ska bli. Herre, vad har jag då att hoppas på? Mitt hopp står till dig" Ps 39:5-8

Man kan fundera på varför saker som dessa ska vara nödvändiga att påpeka? Skapar det inte ångest? Säkert för vissa. Men i så fall, desto viktigare att våga börja brottas med livsfrågorna, istället för att skjuta dem åt sidan. Ännu ett bibelord från psaltaren säger: Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet.

"...den som ej stannar upp och lyssnar, ska bara se fåfänglighet, men den som vågar vara stilla, kan ana livets hemlighet!"

Jag hoppas det får bli så att de ögonblick jag genom bloggen delar med er får peka mot mot något mer, något större, utanför tid och rum. Mot evigheten och såna saker som förblir när annat förgås.