Gott nytt år!

Jag har kokat soppa på ett uttryck. Det var faktiskt en dement kvinna jag tog hand om som sa "tiden går och flåsande jagar man efter". Jag skyndade mig skriva ner det i mitt lilla jobb-memo-block vid tillfället, förvissad om att jag just hört något klokt som kunde komma till användning.


Tiden går

Tiden går
och flåsande
jagar man efter
hinner sällan ikapp
men har ändå kvar
en illusion och ett hopp
om att man en dag
ska hinna allt det där
som ligger på hög
stämplat med "sedan"
och allt det här
som är skrivet på listor
med punkter
att stryka eftersom
eller allt sådant som
jag bara har tänkt
att jag nån gång borde göra.

Tiden går
och flåsande
jagar man efter
om jag en gång hinner kapp
när lite tid är kvar
för mig att hoppas på
då mina flesta dagar
ligger bakom mig
och allt det där
som syntes mig
så ofrånkomligt viktigt
och allt det här
som tycktes mig vara
absolut nödvändigt
när gjort såväl som ogjort
till sist ska summeras
vad kommer jag värdera?

Tiden går
och flåsande
jagar man efter
att vi knappast hinner kapp
är det för att vi har kvar
ett gudsplanterat hopp
om att tiden en dag
för evigt ska bli vår?
Att allt det där
vi ser av tidens gång
då den aldrig riktigt räcker
och allt det här
som så vemodigt sorgset
obeständigt flyktigt är
inte är som det var tänkt
då den tidlöse en gång
definierade sin avsikt.

Tiden går
och flåsande
jagar man efter
kan inte sluta löpa kapplopp
på den sträcka som är kvar
och fortsätta hoppas
rymma allt i våra dar
Jag bara vädjar
att du lämnar allt det där
som bryter ner och förstör
och villigt väljer
allt det goda här
som lyfter och bär
må kärleken gå före allt
och det som var av verklig vikt
ha fått bli uppfyllt
när du väl kommit i mål.

Vädrets makter

Det är den här mellanårstiden nu, någon sorts höstvinter. Hösten vill liksom inte lämna över stafettpinnen till vintern, utan håller på bråka med att tina snön. Jag som vill komma igång med skidåkning inför det stundande vasaloppet är måttligt förtjust över de plusgrader termometern visar. Fighten har dessutom varat i en månad ser jag när jag plockar fram en utriven sida från mitt skolblock. Det var en oktoberdag då det snöade och smälte och snöade och smälte igen.

Hösten och vintern
har mötts idag
omfamnat varann
i virvlar av snö
men sedan skilts åt
när solen kom fram
och bestämde sig för
att hösten ska råda
för ännu ett tag
så vintern får vänta
ligga otåligt på
innan det är dags
för den att ta över
och frostnypa världen. 

Nedslagen och upprest igen

Okej, alla ni som läser det jag lägger ut. Dikter, poesi...det låter så pretentiöst, så jag drar mig lite för att kalla mina textalster för det. Läste om en poet som undvek att kalla sig just poet för att det var upp till läsaren ifall det uppstod poesi när texten och läsaren möttes. Lite så tänker jag, i brist på självförtroende när jag lämnar ut valda delar av mitt inre. Men i alla fall, jag tappade sugen för ett tag. Inte själva lusten att skriva, men att publicera det jag skriver. Jag ser ju på besöksstatistiken att folk läser, i snitt 50 per inlägg. Huruvida det är 50 personer eller x antal personer som klickar flera gånger vet jag inte, men den tunna responsen får mig att undra vad människor egentligen tänker.

Gillar man något brukar det vara lätt att säga, så vad säger uteblivna gillanden och kommentarer? Tycker människor jag är klok och att det jag skriver är bra, men orkar inte kommentera? Viftar de bort det jag skriver som ”djupt”, är jag obekväm och svår? Bara konstig och annorlunda? Säger jag saker som är sanna och betyder något eller tycker människor att jag är ute och cyklar? Berörs folk, eller inte? Hur ska jag veta? Jag kan bara spekulera. Droppen var när ingen gillade och ingen kommenterade det sista jag la ut, då gav jag upp i tysthet.

En stor eloge till var och en som faktiskt visat något. Jag blir glad för varje kommentar och gillande som jag får. Jag vet precis vilka ni är som gett mig respons och allt har haft betydelse. Tro mig, ett gillande på facebook gör skillnad då man inte får så många när man vågar visar sitt jag bakom fasaden. Jag är inte mer än människa och vill som alla andra ha bekräftelse. Samtidigt vägrar jag låta det vara vad som ytterst styr mig.

Jag vill inte fastna i självömkan, men jag ser ju vad folk i allmänhet gillar. Ny profilbild och en hurtig status om träning går hem, sånt här gör det inte. Ska jag vara krass så är det så att allt jag tycker är verkligt viktigt får få ”likes”. Det är på ett sätt ganska lätt att tillfredsställa människor. Visa vad man vet att folk vill se, säga sånt som de vill höra. I perioder i livet tar jag mod till mig för att vara mer sann mot mig själv och mot det jag tror på. I perioder blir jag nedtryckt igen när jag ser mig omkring. Jag börjar skämmas för mig själv, för att jag är som jag är. Nu tar jag mod till mig igen. Bestämmer mig för att det jag har att säga spelar roll och är värt att dela med sig av. För min egen skull om inte annat. Den här dikten började jag skriva på redan i somras, så jag lovar, jag är inte bitter ;)

Orkar inte sälja

mig själv till er

genom billiga poänger

och glättigt prat

fastän jag skulle vilja

ha eran bekräftelse

Nog vill jag bli gillad

accepterad av alla

men mest av allt

måste jag stå ut med

att leva med mig själv

för resten av mitt liv

Håller på att få

en ny inre styrka

som bottnar i det

att jag är less på

att känna mig förtryckt

och tro att jag är fel

Less på att så ofta

be om ursäkt för mig själv

och dölja allt det där

som trycker under ytan

och skulle må bra

av att se dagens ljus

Så jag reser mig upp

och rätar på ryggen

men faller igen

och skyler mig själv

tyngs under missmod

när inte mänskor förstår

Men jag känner en kraft

som med lejonets mod

och lammets mildhet

kallar på mig

och får mig att våga

sträcka mig stolt

I allt som mig formar

finns skaparen själv

som håller på att göra

ett unikt original

likt men ändå olikt

alla andra sina verk

Slutligen, överhuvudtaget är det här en rätt märklig form av kommunikation. Det är ju faktiskt delvis för att jag inte ser vilka som läser som jag blir modig och vågar skriva. Jag är betydligt mycket fegare inför folk. De människor jag känner att jag verkligen kan vara mig själv med är hyfsat lätträknade, händernas fingrar räcker. Sanningen är att det här är ett sätt att öka utrymmet för det som är kärnan av mig och därför vill jag inte slås ner och tystna. Det vore att dö litegrann.   

Luffaren i kyrkan

Bjussar på ett personporträtt av en ung kille jag pratade med på ett kyrkfika förra hösten. Har inte träffat honom mer sen dess...

"Jag träffade en luffare,
ja det var vad han sa
att han och vännen var.
En ung idealist
jag blev nyfiken på.

Han hade en idé
om kärlek och gemenskap
och närhet mellan mänskor.
Att pengar var nåt ont
det trodde han helt säkert.

Så nu så var de två
som hade brutit upp
för att leva ut sin dröm
om en annorlunda värld.
De sov där de fick rum
och betalade för sig
genom att hjälpa till.

Han var övertygad och naiv
och gjorde ett intryck
som bara den kan göra
som vågar leva ut
sitt hjärtas inre maning"

Att hitta balans bland nyanserna

Jag köpte ett litet bokhäfte på second hand tidigare i sommar med titeln "lidande och helande". Det förstår man ju att det måste läsas tyckte jag, och fick med mig den hem för en liten peng. Mest av allt i den fastnade jag för ett citat som lät såhär:

"De människor som bara kan se en sida av saker och ting blir mycket handlingskraftiga. De lyckas med allt de företar sig, därför att de inte ägnar sig åt hårklyverier utan har en bergfast tro på sina egna möjligheter. Den framgångsrike journalisten (och predikanten kan vi tillägga) har en benägenhet att förenkla alla problem och koncentrera dem i en slående formulering. De som har sinne för detaljer och distinktioner riskerar å andra sidan ofta att förlora sig i dessa. De tänker alltid på hur invecklade alla saker och sammanhang är, och det får deras övertalningsförmåga att bli lika med noll. /.../ Det är få som klarar av att kombinera de två tendenser jag talat om. Jag menar dock att en levande kristen tro har den bästa förutsättningen att klara av detta mirakel. Den kristna tron omfattar nämligen både den djupa insikten och hjärtats enfald!" 

Jag kände genast igen mig själv i detta första gången jag läste orden. Jag har gått från det första, till det andra, för att sedan vilja hitta en balans. Inspirerad av textstycket formulerade jag ihop en dikt som säger samma sak med lite andra ord, i en annan form.


Jag målar världen
i förenklade bilder
utan några detaljer
som gör det svårt
för en övertygad
att handla med kraft.

Men så ser jag
tusen olika nyanser
som skiftar så
att jag förlorar mig
i alla om och men
som står att finna.

Varken i det trånga
eller gränslöst vida
hittar jag mitt hem
för sanningen bor
i hjärtats enfald
och insiktens djup.

Det går aldrig vara nöjd

Förnöjsamhet håller på att bli snudd på sällsynt. Det är den gamla generationens ödmjuka människor som vet vad det vill säga. De som varit med då man fick slita hårt för sitt uppehälle, och förstår att vara tacksamma för hur bra de fått det. Vi borde sannerligen vara nöjda över mycket i det här landet, ändå gnälls det över allt och inget i tid och otid. Det är nästan lite fult att vara nöjd, som om det vore något fel på en sådan person. Och det är klart, med en tacksamhet över det man har istället för ett missnöje över det man saknar, är man inte en vidare intressant potentiell kund. Tänk, hur mycket pengar det går att tjäna på människors illusioner om allt som fattas dem...


Den som är ung
vill gärna verka äldre
och när du väl är äldre
vill du verka ung igen.

När jag var rundare
ville jag bli smalare
och nu när jag är det
vill jag ha mer hull.

Vi som är ljusa i hyn
vill vara bruna och fräscha
och de som är födda så
vill ha en blek och fin nyans.

Jag som har rakt hår
tycker lockigt är vackrast
och de som har lockar
vill helst räta ut dem.

Alla föds vi med en hårfärg
men vill helst ha en annan
och de som har den färgen
vill i sin tur byta.

Modet kommer och går
vi jobbar på att hänga med
och när vi väl gör det
är det dags för nästa trend.

Hur bra vi än har det
går det alltid få det bättre
och när det är som bäst
fattas ändå någonting.

Det går aldrig vara nöjd
för till den som är det
kan man knappast sälja
en illusion om allt som saknas.

Diverse dikter från gymnasietiden

Jag har så många tankar nedkluddade, oj oj. Hemliga grejer som jag inte vill att nån ska titta i, för att jag inte har tänkt klart. Tankefoster kallar jag mina lösa meningar och ord. Har hållit på att sortera det sista osorterade sedan flytten i november förra året, däribland alla mina kladdpapper. Hittade sånt jag skrev under gymnasiet i ett gammalt skolblock, mycket intressant. Jag gillar att det ger mig möjlighet att som 25-åring få inblick i hur mitt 17-18-åriga jag tänkte. Delar med mig av några dikter sen den tiden. Ärligt talat minns jag knappt att jag skrev dikter redan då, förrän jag hittade dem.

Vi gjorde något i tvåan som kallades för tankens trädgård. Helt enkelt så skrev alla i åk 2 på gymnasiet dikter som skickades in till nån sorts jury som gjorde ett urval till en bok. Vi som gick bild fick även illustrera dikter, och mediaprogrammet fotade. Temat var värt/ovärt. Jag fick med denna dikt, minns fortfarande ögonblicket som fick mig att skriva ner känslan:

Ytlighet

Granskning uppifrån och ner,
är det bara ytan du ser?
Känner du mig tillräckligt väl,
jag har faktiskt en själ.

Ytliga människa, ge mig en chans.
Det är som om mitt inre inte fanns.
Fula göre sig icke besvär,
men säg mig då vad skönhet är.

Hur orkar du leva som du gör?
Ditt sätt att vara, mig stör.
Kom igen när du dig lärt:
våga gå på djupet, är mycket värt.


Sedan en liten kort en om att skriva. Förmodligen en svenskauppgift enligt någon sorts diktmall. Skrivandet har, tillsammans med bön och skogspromenader, varit min terapi så länge jag kan minnas.

Pennan
skriver snabbt och taktfast.
Tänka, skriva ner, fundera mer.
Plocka tankarna ut,
tills de i hjärnan tar slut.


Det här är rätt självbelåtet, jag erkänner, men ibland tycker jag det jag skrivit är så bra att jag undrar hur jag kom på det. Ibland svänger det, och jag har istället stora tvivel på värdet av mina tankar. Men det här låter ju nästan (måste gardera mig) som något en "riktig" poet skrivit:

Framtid

En öppen dörr på vid glänt
Vill veta vad som ännu inte hänt
Känna det jag aldrig hittills känt
Sätta framtiden på pränt


Ibland förvånas jag när jag ser vilka insikter jag hade redan då och inte minst över att samma tankar återkommer år efter år. De korrigeras med tiden, nån detalj läggs till som fördjupar bilden, andra delar plockas bort efter hand. Inte minns jag att jag kände såhär då, jag trodde det var uppkommet ur en situation jag varit i rätt nyligen:

Frustration

Jag håller tyst,
då jag bara vill skrika.
Flyter med,
då jag helst vill bryta mig ut.
Vill ta steget,
men står ändå still.


Till sist hittade jag en känslosam dikt om hur gymnasiet var jämfört med högstadiet. Nu har det gått så lång tid att jag inte längre har några större problem med att prata öppet om hur dåligt jag mådde under högstadiet, särskilt i nian. Märkligt det där, att det går bra att prata om problem i efterhand, men sällan när man står mitt i dem. Kanske kan jag genom att dela med mig av den här dikten hjälpa någon att förstå hur det är att vara utanför, utfryst, osynlig...

Hörde vad ni sa.
Såg det ni gjorde.
Visste hur ni tänkte.
Lyssnade någon på mig,
var mina gärningar sedda,
kände ni till mina tankar?

Var en osynlig ande
som tittade på
någonstans vid sidan om.

Så kom de
de som gav mig en chans.
Våga prata, vi lyssnar.
Var den du är,
vi accepterar dig.
Tänk själv,
sluta följa strömmen.

Anden blev till människa igen
fick en egen lyskraft
och sitt värde åter.


Tjingeling för den här gången. Dags att gå och lägga sig, för nu sitter jag bara och tomstirrar på skärmen.

Teknikens under

Den nya tekniken alltså. Den är som märklig, tycker jag. Det är inte länge sen jag fick mig en smartphone, jag har för vana att slita ut mina mobiler innan jag köper en ny. Nu hade jag turen att få köpa en begagnad telefon billigt. Att vara utan något som alla andra har en period, gör att man kan se på saker och ting ur ett annorlunda perspektiv. Ibland finner jag mig själv iaktta hur människor beter sig, mitt bland dem, men ändå utifrån. När det kommer till dessa smartphones då, ser jag folk vara liksom kollektivt osociala. Jag tänkte på det när jag började plugga i vintras, och ville lära känna folk under rasterna. Jag blev närmast irriterad när majoriteten fiskade upp sina telefoner och satt klistrade vid sina skärmar. Likadant idag på jobbet. Lunchrast, och allt man ser är smartphones. Jag tror att det är tanten i mig som tycker att det är konstigt bevänt med folk nu för tiden.


Spännande liv:

"Där sitter hen och tittar
på vad andra gör
mest hela tiden
men det är inte säkert
att någon egentligen
gör så mycket alls
eftersom de också
i sin tur är upptagna
med att ha koll
på vad andra gör
via sina skärmar
på facebook i mobilen."


Följande ägde rum en morgon i Umeå, när jag var på plats i god tid inför den dagens föreläsning:

Besynnerligt

"Numera kan man lätt
stå på en cykelparkering
och bråka högljutt
i diskussion med någon
fast ingen annan syns
inom flera meters radie
än den som är upprörd
den här nya tekniken
gör det svårt att säga
vem det egentligen är
som har sina sinnen
i fungerande skick."

Formfel

Jag kan bli så trött på att bli kategoriserad, satt i fack och formad efter mallar. Visst, vi har ett behov av att få grepp om varandra, men kan man inte få vara en hel människa någon gång? Jag ryms på bägge sidor av de egenskaper vi ofta sätter som varandras motsatser. Jonas Helgesson säger det så bra: "etiketter ska man sätta på julklappar, inte på människor". Om det handlar den här dikten.

"Alla har sin mall
att passa in mig i
och alla mallar
har olika form
så att det inte går
att passa i alla
på en och samma gång.

Hur jag än gör
är det alltid
någon del av mig
som sticker ut
fastän det mesta
ser ut att passa in.

Visst är jag smal
men inte så smal
att jag ryms att bo
i de trånga fack
jag placeras i
av alla mänskor
med sorteringsbehov
som ska kategorisera
efter antingen eller

Utåt eller inåt
vuxen eller barnslig
naiv eller skeptisk
rationell eller känslig
modern eller gammaldags
praktisk eller teoretisk
normal eller annorlunda
lyckad eller misslyckad
höger eller vänster
röd eller blå
svart eller vit
eller vilken färg
du nu målar mig i.

Nej,
låt mig få vara
komplex och bred
för jag är både och
på samma gång."

En stilla protest

Denna dikt om mina svårigheter att finna mig tillrätta i ett typiskt vuxenliv skrev jag i höstas. Jag funderar mycket över tiden och dess gång, och min egen oförmåga att uppleva att jag är i fas med tiden. Jag är en sådan som sällan, sällan är sysslolös. Fastän jag älskar stillhet, lugn och ro, är jag ofta uppe i varv och har nåt för händerna. Det finns ju liksom så mycket att hinna med, så mycket man borde göra. Det omgivande samhällets normer och krav gör det inte enklare.

Jag har sedan jag gifte mig med Johannes blivit mycket bättre på att se realistiskt på vad man hinner på en dag, och hur man gör för att passa tider, men jag avskyr fortfarande känslan av att tiden springer ifrån mig. Att mina visioner om lååånga dagar, såsom de var när jag var barn, aldrig är på riktigt längre. Att kvällen så ofta kommer så fort. Det får mig att fundera på vad jag vill hinna med under livet, för att jag vet att klockan tickar obönhörligen. Alla gamla säger att livet gått så fort. Jag har aldrig hört någon säga motsatsen. Bäst då att leva som jag önskar redan nu, så jag slipper ångra mig när jag står där själv.

Jag läste i en tidning som Dagen och Alpha gett ut om en bok skriven av en sjuksköterska som jobbat länge med döende människor. Hon har listat de 5 saker som människor ångrar mest när de står inför livets slutskede:

1. Jag önskar att jag hade haft modet att vara sann mot mig själv och inte leva livet efter andras förväntningar.

2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt (gäller särskilt män).

3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.

4. Jag önskar att jag hade behållit kontakten med mina vänner.

5. Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att vara lyckligare.

Jag minns att jag hajade till när jag läste det första gången. Möjligheten att få ta del av vad människor ångrar, så att jag inte själv ska behöva ångra samma saker slog mig med full kraft. Kanske kan du som läser nu förstå lite bättre varför jag lägger ut mina dikter. Denna berör punkt 1, 2 och 3:  


"Jag vill bara frysa klockan
skapa mig själv ett vacuum
där jag har utrymme och tid
medan allt annat står stilla.

Jag finner mig inte tillrätta
i det hetsiga samhälle
som springer och jäktar
alltid hastar och rusar.

Jag vill leva i en annan takt
där allt får ta sin tid
där tiden kommer till mig
inte ständigt far ifrån mig.

Vägrar bli en sådan en
som slukas av sitt heltidsjobb
och sedan ska försöka att
med tvång pressa in resten.

Det där övriga förutom jobb,
som om du frågar mig
är alldeles för viktigt
för att hamna vid sidan om.

Vet inte hur jag ska hinna
eller överhuvudtaget orka
ta hand om en familj
fastän jag skulle vilja.

Eller för den delen
bry mig om min nästa
när jag knappt hinner med
att ta hand om mig själv.

Jag ser alla de där
som lyckas leva upp
till arbetslivets krav
och andras förväntan.

De har min beundran
för jag tycker verkligen
att de gör det bra
och är starka som orkar.

Men så ser jag också
något mer med i bilden
som onekligen får mig
att vilja rygga tillbaka.

Livet går på rutin
har blivit rätt så grått
som om det tappat sin färg
i vardans hamsterhjul.

Där står de plötsligt
i ett liv de själva valt
men inte tycker om
och längtar därifrån.

Intressena fick ge vika
för nyfikenhet fanns inte rum
sakta men säkert jobbas
ens drömmars längtan ihjäl.

Ingen skulle som jag
behöva längta till pension
innan arbetslivet på allvar
ens har kommit igång.

Jag kastas åt och fram
i min egen stilla undran
om det är mogen klokhet
eller barnslig brist på ansvar

som i dessa tider får mig
att vilja skruva ner på tempot
skala av och göra mindre
för att uppleva mer.

Myckenheten tar död
på det rika inre liv
som behöver lugn och ro
för att kunna blomma ut."