Att avvänja en shop-o-holic

Min inställning till shopping, prylar och konsumtion är något jag fått jobba med på sistone. Jag har gått från att ganska oreflekterat köpa det mesta som fallit mig in att jag vill ha, till att känna avsmak inför shoppingens alla impulsiva habegär. Har kommit att bli less på alla ursäkter man drar för sig själv för att kunna köpa ytterligare en överflödig pryl med gott samvete. Visst kan man unna sig saker man inte behöver ibland, men när vi samlar saker på lager i våra förråd för att huset är så fullt med prylar att vi inte rymmer allt och vi ändå fortsätter att köpa mer och nytt, då folk renoverar husen bara för att de blev less på sin gamla (visserligen fullt funktionsdugliga) inredning...hallå, något är fel! När man inser att åtskilliga människor i andra delar av världen lever i en verklighet präglad av fattigdom blir det inte okej att göra såhär. Ändå är det så att när jag ska ge några smulor från "den rike mannens bord" till exempelvis olika hjälpande organisationer då blir jag plötsligt snål och ifrågasätter om pengarna verkligen kommer dit de är tänkta att gå. Tänk om jag kunde fråga mig vad jag stöder varje gång jag gladeligen köper något jag inte behöver istället.

Ett led i den här processen har varit att vistas hos min pojkvän och hans föräldrar. De är av den sorten som lagar prylar när de går sönder istället för att slänga och köpa nytt. Som verkligen använder sina grejer så länge det går, till exempel kläder. Johannes väl lappade träningsbyxor och hans joggingskor som har mycket god luftkonditionering (dvs stora revor över främre delen av foten trots försök att limma dem) men som likaväl används är ett praktexempel. Detta har stört mig, men med tiden kommit att bli något jag istället beundrar. Kan dock tillägga att Johannes fick nya byxor i födelsedagspresent och att jag insisterar på att det är dags att köpa sig ett par nya skor!

Min älskade har också varit till stor hjälp mer direkt. Jag var på stan med honom för ett tag sedan. Skulle bara gå in på hm en snabbis och köpa hårnålar medan han väntade utanför. Halvvägs in i butiken såg jag alla skrikande rea-skyltar och kände hur köpsuget vaknade till liv. Ville titta, leta, prova, köpa, ha. Gick ut igen och upplyste Johannes om att det inte skulle gå så fort som jag trott och förklarade varför. Reaktionen blev inte den jag väntat mig från min vanligtvis så förstående och överseende pojkvän. "Varför det?" sa han, "du har ju garderoben full med kläder!" Jag tror inte jag sa något, blev nog mest paff. Något ironiskt härmade han sedan mig såsom jag gott hade kunnat låta: "Ska bara ha en sommarblus" och andetaget senare: "Du har ju hur många blusar som helst, du använder inte ens alla!". Skämdes lite för att han hade rätt och jag visste det mycket väl, men ändå blev jag förnärmad och var sur de närmsta minutrarna. Sedan tyckte jag det var mycket bra att han stoppat mitt il, var nöjd hela eftermiddagen och berömde honom för att han sagt ifrån!

Idag har jag varit i Umeå med 2 vänner. De åkte dit med shopping i sikte medan jag hade tänkt göra mitt för att handla minsta möjliga. Har medvetet undvikit att gå på stan till och från för att slippa bli frestad, den här gången tog jag med mig begränsat med pengar. Det gjorde att jag behövde stanna upp och tänka till varje gång köpimpulserna kom. Plötsligt blev jag väldigt medveten om varje ingivelse att handla något, och jag kan säga att de kom ganska tätt. Kom dock hem och var nöjd över att jag inte handlat för mer än 20 kr, bortsett från mat och bensinpengar. Likafullt loggar jag in på nelly för att kolla deras rea men först är sidan nere och sedan när jag väl kommer in visar det sig att man måste vara medlem för att komma åt rean. Det blev som en knäpp på näsan, så väl tajmad att jag måste tro att det var mer än en slump.

Jag ber Gud om att få bli mer sann och ser hur jag steg för steg genom olika händelser leds i rätt riktning, mot ett liv som är mer äkta. Att se just de här problemen är inget medvetet val från min sida, snarare något jag mer eller mindre motvilligt behövt vakna upp inför och jobba på att förändra. Att det hänt liksom utanför mig och min vilja gör mig övertygad om att den store mästaren jobbar med mig, formar mig som krukmakaren jobbar med leran tills han fått sitt kärl så som han vill ha det.

Källor i öknen

Har en gammal andaktsbok som heter så, gissar att den är från förra sekelskiftet någon gång. Boken gör sannerligen skäl för sitt namn, det är sällan jag läser den utan att få något till livs. Har den alltid liggandes framme och bläddrar upp dagens datum lite nu och då. Där finns ett djup, och en skärpa som gör att sidorna är fulla av liv trots alla år de har på nacken. Jag tror att jag uppskattar texterna mest för att författarinnan inte väjer för kamp, lidande och nöd, utan visar på en väg att vandra mitt i sådana omständigheter.

"Han vet, vartill det ska tjäna, just det som bekymrar dig nu, och omsorgen bär han allena, o säg, varför ängslas då du?

Han vet, vartill det ska tjäna, det där och det där och det där! Så vila med tröst vid det ena: han vet, vad av nöden mig är.

Han vet vartill det ska tjäna, som nu syns planlöst för dig. Han vet ju att feja och rena det guld han bereder åt sig.

Han vet vartill det ska tjäna, ditt hemliga tryckande tvång. Så lita på honom allena, du får det ock veta en gång."

En liten twist

Tycker du att det här är suspekt och provocerande? Jag med. Visst kan vi i västvärlden skryta med att ha kommit bra mycket längre än så i våran kvinnosyn...eller? Vad säger vi om bilder liknande dessa då? Utfläkta på reklampelare och i skyltfönster, upptrycka i våra ansikten, svåra att missa vare sig vi vill se dem eller inte. Jag vet nog faktiskt inte vilket jag tycker är värre. Underexponera eller överexponera kvinnokroppen, minsta eller mesta möjliga tyg. En slank de hit, en slank de dit och än for de ner i diket!

Ordens makt

Nog kan man tycka att det man säger varken gör så stor skillnad hit eller dit, men då underskattar man sig själv och språkets betydelse.

Under terminen har vi fått höra gång på gång om social konstruktivism, d.v.s. hur vi skapar verkligheten genom språket. Enligt detta sätt att se det finns det ingen objektiv social verklighet, utan det är vi själva som konstruerar sociala fenomen och ger dem innebörd, egenskaper och värde för att vi ska kunna förstå och hantera omvärlden. Det finns inga sanningar eller rätt sätt att se på saker och ting utan allt varierar beroende på tid och plats.

Jag både protesterar och hurrar på samma gång. Protester för att jag tror att det visst finns en verklighet större än oss själva. För att jag är övertygad om att vissa värden faktiskt är eviga och bestående oavsett tid och plats. Däremot hurrar jag åt att den stora betydelsen av våra ord och vårt språk lyfts fram, för onekligen är vi alla medskapare av verkligheten (om än inte de enda skaparna).

I efesierbrevet 4:29 står det: "öppna inte munnen för ofruktbart prat utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på"

Vilken utmaning! Hur mycket säger man inte som man gott kunde låta bli att säga och hur mycket låter vi bli att säga som borde bli sagt? Genom våra ord kan vi bygga upp eller bryta ner, vara till välsignelse eller förbannelse, göra en människas dag eller förstöra den. Ja, i ordspråksboken 18:21 sägs det till och med att tungan har makt över liv och död och att de som kan tygla den får njuta dess frukt. Jesus sa såhär: "Men jag säger er att för varje onyttigt ord som människorna yttrar ska de få svara för på domens dag. Efter dina ord ska du frias och efter dina ord ska du fällas." (Matt 12:36-37). På vilket sätt väljer du att använda dina ord och ditt språk?