Om döden

Så många idéer på vad jag skulle kunna skriva om, så lite tid. Har diverse kluddlappar och listor med bloggämnen som är tänkta att någon gång hamna på pränt här, men det låter sig inte göras i förbifarten. Idag blir det en färdig text som jag fastnade för då jag läste den. Jag håller i samlingar för ett gäng 13-åriga tjejer en gång i veckan på kyrkan och utgår då från konfirmationsmaterialet con dios. Tycker det är riktigt bra, förra veckan använde jag kapitlet om döden med tjejerna i gruppen på onsdagen och med mina jämnåriga vänner nästa kväll, bara lite olika bitar av det. Detta kommer från ledarhandledningen:

"Vi lever i ett samhälle som städat undan sjukdom, lidande och död så vi slipper möta detta så långt som möjligt. De flesta av oss möter dagligen döden i tv-rutan, antingen genom nyheterna - på tillräckligt avstånd för att det ska kännas tryggt - eller på film, också då på behörigt avstånd. Men långt färre har suttit vid en dödsbädd eller sett en död människa. Detta, säger Tommy Hellsten i boken Med människan har gjort vår kultur "dödssjuk".

När döden får vara närvarande i livet, är livet så dramatiskt att det skakar om oss i grunden. Det saknar verkligen inte innehåll och är inte trist. När vi börjar härska över livet genom att välja bara det som känns bekvämt i det, då flyr det ifrån oss. Vi blir tomma och ytliga. Vi börjar längta efter att slå klackarna i taket och få tiden att rulla. Det måste finnas prylar, sex, spänning, hålligång. En människa som nåtts av dödens tilltal blir istället stilla inför livets vidunderliga storhet. Därför gör döden oss friskare. Döden visar oss en form livet i en form som vi inte behärskar. Närheten till döden väcker oss till livet."

Min och Johannes historia

På sistone har allt mitt skrivande handlat om antingen skolarbete eller något bröllopsrelaterat, till exempel ca 50 handskrivna inbjudningar och inte minst den här texten som jag lagt ut på vår hemsida. Håll till godo med en lång och detaljerad berättelse om hur det kan gå till när kärlek uppstår. Ps: Du bör ha tid att läsa, för det är typ 3 1/2 sidor i ett word-dokument, 12 p times!

Hösten 2007 bodde jag en period hos min vän Amanda, som hade en dator. Vid något tillfälle när jag nyttjade den fick jag för mig att registrera mig på den kristna datingsidan 7:e himlen. Efter att ha sökt på vissa kriterier spanades träffarna in med stort intresse. Ja, jag gjorde till och med upp en lista med de mest intressanta killarna, varpå jag sedan skrev till ett utvalt antal. En av dem hette Johannes Norén, alias Jnorth. Han bodde visst i Luleå där han pluggade maskinteknik och han angav att hans största intressen var teknisk utveckling, motorsport och längdskidåkning. Måttligt spännande tyckte jag, som mer nappade på att han hade brunt hår och blåa ögon, var en 1.84 lång också förstås det faktum att han skrivit att han tyckte äktenskapet var något heligt. Något kort på sig själv hade han inte, men texten var ju rätt intelligent skriven, så var han bara smart spelade utseendet mindre roll.

Jag skrev ett inledande mail med nu försvunnet innehåll, eftersom de sparade konversationerna råkade försvinna när min dator ominstallerade sig själv för ett år sedan. Det enda vi med säkerhet minns är att jag frågade vad Johannes ansåg om sex innan äktenskapet! Ingen fråga som hade ställts om vi istället varit på date öga mot öga, men det var det som var så bra med att lära känna varann såhär, man vågade skriva och undra om det man verkligen ville veta. Så började den konversation som pågick i långsam takt med ungefär ett mail i månaden från och med december -07. Man kan ju tänka sig att intresset skulle ha avtagit hos någon, men icke. Vi tyckte båda att varje mail gav mersmak, något värt att vänta på.

Parallellt med detta gav Johannes vän Turana honom en utmaning: att lägga ut ett foto på sig själv på 7:e himlen, vara aktiv och inloggad och se hur många tjejer som skulle skriva något. Om det blev 10 st vann han, annars skulle Turana ta hem segern. När jag såg detta foto tyckte jag att denna kille med potential bara blev ännu bättre! Dock gick inte vadet så bra för Johannes del, det var ingen som skrev. Tack och lov för det säger Sara i efterhand!

Även jag höll vid det här laget på att börja lära känna Johannes kompis Turana. De kände inte varandra så bra då, utan var bekanta som hälsar på varann ungefär. Jag mjölkade ändå Turana på all möjlig information om vem Johannes egentligen var och hon berättade det hon visste. En dag då jag skulle åka buss hem till mina föräldrar hade jag med mig min laptop med mobilt bredband, detta var ett sånt tillfälle då jag passade på att fråga Turana om den mystiske norrlänningen som visst var blyg, inåtvänd och svåråtkomlig. Dock var det inget som avskräckte mig, för den bild jag fick via mailen var en personlighet jag gärna ville utforska närmare.

Under våren bytte också jag och Johannes msn och började chatta. Så fort det gavs tillfälle loggade någon av oss in för att se om den andre var inloggad. Ingen av oss har varit särskilt aktiva på msn efter den här perioden har vi konstaterat i efterhand! Nu hade jag i alla fall flyttat tillbaka till min syster Hanna, som höll på bli smått vansinnig av storasysters ständiga uppesittande om kvällarna då hon ville sova. Mitt svar när Hanna sa till mig att gå och lägga mig lät: snart...vänta...en liten stund till!

Jag vikarierade då på äldreboendet Tor, där fanns en måttstock mitt emot en spegel som jag ställde in på 1.84 för att liksom föreställa mig hur jag stod bredvid killen med den perfekta längden (jag är 10 cm kortare). Var även och arbetade som vikarie på demensboendet Vidar och hade med mig datorn en natt för att sysselsätta mig då tanterna sov, man var nämligen själv med 9 vårdtagare. Att prata med Johannes från 9 till 2 var ingen fara för min del eftersom jag var på jobbet och ändå behövde hålla mig vaken (ni må tro att denna konversation jag ska berätta om hindrade alla eventuella tendenser till trötthet), men stackars Johannes skulle upp på föreläsning på morronen.

Det var så att jag var med i pingstkyrkans kör och vi skulle till Luleå lördag den 24 maj (det datumet glöms inte i första taget) på kördag. Jag såg min chans att på ett mindre påfluget sätt få träffa Johannes och frågade alltså honom om vi kunde ses då (detta hände alltså under natten på Vidar). Johannes höll mig på sträckbänken och lät till en början lagom brydd. Han sa något om att han ju brukade åka hem till sina föräldrar på helgerna. Stackars Sara blev förstås nedslagen, svävade mellan hopp och förtvivlan och tänkte att han nog inte var lika intresserad av henne som hon var av honom. Sedan gjorde han plötsligt en tvärvändning och kläckte ur sig: "kan du inte komma på fredag istället så vi hinner vara med varann?". Jag hoppade högt i soffan där jag satt, men lyckades vara hyfsat tyst med tanke på de sovande damerna. Sedan slogs jag av tanken att "då måste jag ju sova över hos honom också..."

Sagt och gjort, fredagen den 23:e satt en mycket nervös Sara på bussen till Luleå för att sova över hos en kille hon aldrig träffat. Kompisen Robert trodde nog att jag fått en knäpp och varnade mig. Dock var det så att jag ändå var säker på min sak, det var inte bara ett impulsivt il som det kunde verka. Vid det här laget hade vi hunnit prata så pass mycket över msn att jag var säker på att Johannes måste vara den han ger sig ut för att vara. Vi hade dryftat ett antal andliga frågor där vi var rörande överens och jag hade bett mycket för att detta skulle bli bra. Minns att jag slog ihjäl tiden med att ringa bland annat till min kära vän Lisa, också träffade jag en bekant sedan högstadiet som jag satt med från Skellefteå till Byske.

Johannes har sagt att han nog ändå inte var så nervös, att han kände sig hyfsat lugn. Inte jag. Vi möttes för första gången på busstationen i Luleå och gick in till stan och åt. Sedan skulle han visa mig runt i city (som han för övrigt knappt kände till) och vi skulle gå in i en kyrka och titta. Vi pratade, öppnade dörren...och oops, där pågick en begravning! Pinsamt. Tyckte om att åka buss ut mot porsön där han bodde, eftersom jag då fick sitta bredvid honom. Johannes hade städat så noggrant att det nog aldrig mer händer att han gör det lika ingående. Eller vad sägs om att skura toalettväggen?! Sedan kan du få gissa vad han bjöd mig på för mat...blodpalt!! Själv förstod han inte det roliga i det förrän efteråt då hans pappa Rolf skrattade gott åt sin son. Efter maten tog han en tupplur och jag tittade förnöjt på den fina killen som låg där och passade samtidigt på att sms:a vänner för glatta livet och berätta hur det gått, vilket Johannes insåg och i smyg tyckte var lite oförskämt. Bland annat skrev jag till Lisa och sa ungefär såhär: "Det går jättebra, vi har inte gjort annat än pratat! Nu ligger han och vilar, det bästa är att jag kan titta på honom så mycket jag vill. Lisa, det känns som om det är han eller ingen!" Och så var det faktiskt, en påtaglig känsla av att ha hittat rätt. Ester svarade så här på samma sms: bara du har Gud på din sida så ska det här gå bra. På kvällen spelade vi Mario, ganska skönt att göra något mindre seriöst sådär. Tro nu inte att det hände något under natten, vi låg så långt ifrån varann som det gick att ligga i Johannes lilla etta. Dagen efter följde han mig till kyrkan där kören skulle öva inför kvällens konsert. Innan vi skildes åt fick han en kram som gjorde honom alldeles paff!

Jag berättade för de 20 år äldre körvännerna Evy, Teresa och Annika om vad som hänt och de delade min förtjusning. Dagen gick med diverse sångövningar, god mat och trevligt sällskap. Spanade efter Johannes i publiken på kulturhuset på kvällen då konserten närmade sig, men såg ingen. Efteråt gick jag genom folkvimlet med ögonen öppna...och där satt han! Vad jag minns mest var att han sa "du är så naturlig och vacker, utan en massa smink och smycken", jag tyckte att det var det finaste någon sagt någonsin just då! Sedan kramades vi innan vi skildes åt, Johannes var bekymrad om han hållit kramen för länge (men det sa han förstås inte då). I bilen på väg hem satt jag med mina äldre vänner som fnittrade som tonåringar också hade vi Maja-Britta, 70+ till chaufför, som skakade lite klokt på huvudet sådär. Hade haft kameran med mig, men jag som älskar att ta kort på allt och alla vågade inte besvära Johannes med att fråga, så den enda bild jag har från den dagen är på Evy och Teresa vid havet.

Jag hade sagt till Johannes att han gärna fick höra av sig och komma på besök, men dagarna gick, blev till en vecka, två veckor och inget positivt hände förutom ett sms den 31/5 där han önskade mig en fin dag. På msn sa han till mig att det var väl egentligen ingen idé att vi sågs innan lappis (Lapplandsveckan, kristet läger i Västerbottens inland) för att han skulle vara upptagen med att hugga ved och dra en ledning. Mest var det för att han ville ha tid att fundera och inte ha för bråttom, men det visste jag ju inte då. Jag började tro att han var ointresserad, misströstade och funderade på om jag hade dragit förhastade slutsatser som man lätt kan göra då man börjar bli kär. En kväll hemma hos mamma och pappa i Stryckfors gick jag ut ensam på en lång bönepromenad. Jag klargjorde allt jag kände och sa till Gud: "Nu orkar jag inte hålla på och hoppas mer. Jag vill inte leva i en illusion. Ge mig ett tecken om det ska vara vi, annars lägger jag ner det". Kom hem, hörde med ens sms:signalen från mitt rum. Gissa vem? Jo, just det. Johannes bad om ursäkt för att han inte hört av sig och undrade om han kunde komma!

När dagen var inne for Johannes tidigt från Vistträsk och var framme en timma innan vi skulle ses, så han satt på ok och väntade på att tiden skulle gå medan jag duschade och stressade för att få maten klar i tid. Mina systrar Hanna och Elin var också med och vad tror du händer när han kommit och vi sitter och äter? Jag ser hur de sitter och håller sig för skratt också brister det och de börjar tokskratta, medan Johannes blir röd som en tomat och jag ger dem en mördande blick!! Sedan var vi ut och gick (för att slippa mina systrar, hehe), hälsade på Lisa på scenografiskolan för att se hennes projekt med att göra en anatomiskt korrekt modell i liten skala. Jag hade inte med mig mobilen så jag fick låna Johannes och eftersom jag inte var säker på sifferföljden i Lisas nummer ringde jag fel 3 gånger. Nervositeten gjorde sitt till. Efter att vi bara hunnit säga hej till Lisa fick Johannes plötsligt syn på något och gick iväg, bara sådär. Lisa tittade förvånat efter honom. Det var en teknisk modell som fångat intresset! Visste inte hur länge han tänkt stanna, men det blev så att han sov över.

Dagen efter skjutsade han mig till syskonen Elin och Joels skolavslutning. Vi mötte familjens bekanta Bengt och Carolina i kyrkans kapprum och Carolina som aldrig är rädd för att ta bladet från munnen säger rakt ut: så, det här är din nya pojkvän Sara?! Jag gav henne en ond blick och vi gick därifrån för att sätta oss. Johannes hörde hur Bengt sa till henne "om du inte sagt sådär kanske de hade kunnat bli ihop!" Efter ceremonin i kyrkan var det fotografering, jag har roliga bilder därifrån där jag klistrar på nevösa fejkleenden på varenda bild! Vi for tillbaka till stan sedan och åkte till Bergsbyn och köpte glass. Sedan var det dags för mig att jobba kväll och jag ville så gärna ge honom en kram, men ville att det skulle komma naturligt, man vill ju inte vara för på. När vi inte hamnade i någon bra kramposition så gick jag bara och sa hejdå. Senare visade det sig att vi båda blev ledsna för att det inte blev någon kram.

En eller två dagar senare fyllde Johannes år och det här tyckte jag förstås var ett utmärkt anledning att ringa honom. Hade räknat med att vi skulle prata 5-10 minuter på sin höjd, men det blev 50 minuter! Dessutom bestämde vi att jag skulle komma till Vistträsk, till hans föräldrahem. Dagen kom och vi for till Storforsen utanför Vidsel (där en viss Turana då bodde). Johannes blev irriterad på att jag hade med mig kameran men inte tog några kort, fastän jag aldrig varit vid Storforsen, så han frågade mig om jag inte skulle fota något? Jag ville ju förstås, men inte vågade jag gå loss som jag brukar när jag hade honom med mig. Lite bilder blev det i alla fall. Sedan hälsade vi på Turana, som mycket väl visste vad som pågick mellan oss. Vid ett tillfälle då vi pratade om mat kläckte hon ut sig ”tur att Sara kan laga mat i alla fall”, detta med anledning av att Johannes tidigare skrivit på msn och frågat henne om hur man kokar ris. Vi låtsades som om vi inget hörde.

Vidare till Lapplandsveckan, mot slutet av juni. Jag är där hela veckan (egentligen 9 dagar med den inledande ungdomshelgen) och väntar på att en viss person ska dyka upp. Umgås bland annat med Turana och lär känna min blivande nära vän bättre. I min dagbok från de här dagarna har jag skrivit: ”Turis tycker nog att jag är ganska olik JN (hans initialer, han avslutade alltid sina mail så) i sättet att vara, men faktum är att det är få personer jag kan vara så mycket mig själv med som Johannes. Åh vad det ska bli roligt att få dela samvaron här på Lappis”. Sedan så kom då Johannes, onsdag kväll. Torsdag for vi in till Lycksele och gick på djurparken. Jag delade alla mina intryck från lägret med honom, positiva som negativa och kände att där fanns en förståelse jag knappt upplevt med någon annan. Fredag satt vi på en stor sten tillsammans och där och då pratade vi om hur vi kände för varandra och han frågade tillsist om han fick hålla min hand. Sedan satt vi fast i varann resten av lägret ;)

Innan jag avslutar berättelsen vill jag också berätta något spännande som hände ganska snart efteråt. Vi var hos min farmor och farfar i Järvtjärn för första gången då Johannes sa: här har jag varit förut. Inte i fysisk mening, förstås, men han hade drömt att han varit i deras kök, innan det blev verklighet. Pappa berättade också efter att vi blivit ihop att han i våras (alltså -08) känt en röst inom sig som sa ”Johannes är hans namn”, flera gånger. Utan att på något vis glorifiera det hela så vill jag säga att vi tror verkligen att Gud har lett oss samman, det har gått som en röd tråd genom hela vårat förhållande. Där finns en visshet som växt med tiden, likadan som den jag kände från början, ”han är det”. Nu när vi ska få gifta oss så känns det så stort att få ge varandra löftena om trohet för livet, det är något som berör det innersta av ens väsen att hitta och förenas med sin andra hälft.