Kärt besvär

Det här är ett inlägg jag burit på en längre tid, men inte kommit mig för att skriva förrän nu. Bara tanken på att jag ska ge råd till andra har blivit som en samvetsvakt för mig. Det vill säga, när jag vetat att jag förr eller senare kommer rekommendera alla de som läser min blogg att handla såhär, måste jag göra det själv och inte bara stanna vid att det är fina ideal. Mest handlar det om de uppoffringar man gör för folk runt omkring sig, hur man gör det och om det är värt mödan.

Jag har så länge jag minns varit den av syskonen som främst fått gå ärenden åt mamma. Eftersom vi bott lite i skymundan på landet hela min uppväxt så var det ett gyllene tillfälle för henne att be mig om tjänster när jag började högstadiet i Byske (jämför våran bys 7 invånare = min familj och inga fler, med Byskes ca 1700 så förstår du!). Jag tänkte att mina yngre syskon så småningom skulle få axla ansvaret när de blev äldre, men då jag flyttade till stan blev det ju genast mer intressant att spana in utbudet där istället. Oftast handlade det om att köpa grejer hon behövde, inte så sällan till extrapris eller att posta brev och hämta paket, då de inte själva hade möjlighet. En och annan gång var jag bitter att det ALLTID var JAG som skulle göra sånt här, och det var inte bara ett utslag av den barnsliga tron att man jämt blir orättvist behandlad.

Än idag är det ofta mig mamma frågar om hon behöver ha något eller vill att jag ska lämna grejer till någon, mest för att hon vet jag att oftast säger ok och gör det utan tjafs. Fortfarande kan jag sucka då jag blir tillfrågad, mest för att jag får ytterligare en sak på listan över saker jag borde göra. Jag har ändå börjat se på det lite annars. Istället för att klaga och gnälla, säga eller tänka "måste jag av alla?", så försöker jag se det såhär: om jag kan ställa upp och göra det här för dig då du behöver mig, så ska jag göra så gott jag kan och vara glad över att få hjälpa dig.

Jag kommer också att tänka på några äldre personer, ingen av dom är i livet nu. Hur glad jag är att jag bjöd upp grannfrun en stund när hon var utlåst i vintras och väntade på sin man som skulle komma med nyckeln senare. Att när jag sista gången åkte bil med den annars föraktade och utstötta mannen som jämt ringde och besökte mina föräldrar, inte såg ner på honom som jag brukade, utan bemötte honom med värme och glädje. Den gången som kom att bli den sista jag träffade den gamle ungkarlen som år efter år suttit vid familjens köksbord på en kopp kaffe och gofika, så fick han den enda kram jag gett honom. Inte minst tänker jag farmor och farfar, hur oerhört värdefullt det är i efterhand med alla tillfällen som togs tillvara på. Att jag tog med gitarren och spelade för dem den där gången jag hälsade på, vilket båda uppskattade mycket, eller att de fick egentillverkade presenter jag nog ville behålla själv, men ändå bestämde mig för att ge bort.

Så kan jag fortsätta, men det får inte bli någon skrytlista. Det går lika gärna att vända på steken och rada upp exempel på händelser där jag ångrar hur jag agerat. Där själviskhet, falskspel, ovilja, feghet och så vidare fått ta över. Jag vill peka på vilken belöning det ger att kämpa den goda kampen. Visst är det lite besvärligt att sträva efter att leva med en inställning som innebär att man offrar sig för andras bästa, men ändå: Det är så värt det i efterhand. Det, om något, är ett liv värt att levas. Egentligen handlar det om en praktisk tillämpning av regeln vi alla känner till, men ibland har så svårt att praktisera; allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.