En regnig solskenshistoria...

...eller berättelsen om min och Johannes förlovning!

Till att börja med har jag väntat och längtat efter denna dag i ett år i alla fall. Jag säger inte att Johannes varit ovillig, men dock inte lika ivrig som mig (på gott och ont). Nåväl, vi var ute i mycket god tid med att beställa ringar, för att vara säkra på att ha dem till våran tvåårsdag söndag den 4/7 och jag hämtade dem ca en och en halv vecka innan. Det visade sig emellertid att Johannes ring var för liten och jag hade inte möjlighet att beställa en ny förrän på tisdagen samma vecka. Kvinnan på Guldfynd sa att det skulle ta 3-5 arbetsdagar. Under fredagen jobbade jag och kollade mobilen titt som tätt i hopp om ett missat samtal från Guldfynd, men icke. Nåja, vi hade ju fortfarande Johannes lilla ring i behåll, så det skulle väl bara vara att köra ändå.

Kom hem från jobbet jättetrött och virrig och skulle försöka packa inför att åka till Vistträsk (hans hemby) över helgen. Fokuserade mest på kläder hit och dit, så till den grad att det visade sig att jag glömt något viktigt...nä, inte ringarna tack och lov, men väl kameran. Jaha, jaha. Pessimisten i mig vart störtsur. Mamma blev räddaren i nöden då hon, pappa och 2 av mina småsyskon kom på lördagen för att gratta. Fick låna en kamera utan minneskort med AA-batterier (har man litium-batteri blir man bortskämd med att kunna fota länge innan strömmen tar slut). Men väl en kamera, så jag var nog så nöjd.

Vi fick en ask bröllopschoklad, mycket humoristiskt! Båda har nämligen bestämt sig för att äta minsta möjliga godis. Johannes har tidigare skämtat om att Daniel och Viktoria dyker upp överallt vare sig man vill eller inte, så sant som det var sagt ;) Sedan är ju förlovningen något som förebådar bröllop, även om det kommit bort lite när allt för många dröjer länge med att gifta sig, så det var ändå passande.

Notera händerna och våra miner!

Jag måste också nämna den andra presenten jag fick. Minns ett tillfälle då jag var liten och satt i farmors knä och fingrade på ett halsband hon hade. Farmor frågade då om jag ville ha det. Visst tyckte jag att det var fint, men det var ju hennes, så jag sa nej. Just det här halsbandet är verkligen farmor upp i dagen, något som hon haft på sig mycket. (Läs om min farmor och hennes begravning här). Nu fick jag detta halsband och det blev verkligen som en present från henne i efterhand, så talande och passande för tillfället med hjärtat och duvan:

Söndagen kom och bjöd på kvav värme och gråmulet väder! Vi for på möte under förmiddan och hade halvt om halvt gett upp våra planer på en cykelutflykt. På hemvägen såg vi dock en 10-12 cyklister, konstigt med tanke på vädret tyckte jag. Då bestämde vi oss för att kan dom, kan vi. Sagt och gjort, vi packade ryggsäckarna och gav oss iväg på en 2-milafärd klädda i shorts. Typiskt oss att förena nytta med nöje på det här viset och få träning på köpet! Såhär blöt var jag bak i ryggen när vi närmade oss målet:

Vid Fällforsen "iscensatte" vi vår förlovning. Posade, log och tog bilder tills jag var nöjd. Såhär såg det ut:

Johannes fotade här och gav mig en spontan puss!

Sentimentala Sara är mitt namn. Minen är så mitt i prick!

Sedan var det dags för Johannes att ta av ringen igen för att han inte skulle få blodstopp i fingret. Bilden blev lite överexponerad på grund av kamerans starka blixt, så om ni undrar vad fyrkanten på hans ben är för nåt, så kan jag tala om att det är en macka. Smöret användes som glidmedel!

Vi fick lov att ta på oss långbyxor på grund av knotten, sen vände vi och trampade hemåt. Det hade börjat regna lite lätt, men vi tog inte så stor notis om det. Lite åskmuller hördes någonstans i fjärran. Efter att ha cyklat en sträcka tittade vi mot höger där ett berg var så höljt i något att det var alldeles vitt...åh nej, ett ordentligt regnväder på väg! Det kändes som i en typisk naturkatastrof-film där hjältarna får fly för livet för att inte gå under. Och visst kom regnet, med så stora piskande droppar att vi först trodde det var hagel. Det tog inte lång tid innan vi var dyngblöta. Glasögonen blev värdelösa, prickiga och London-immiga, så de åkte av med följden att allt såg ut som ett luddigt drömlandskap. Man kan ju tro att vi vid det här laget var lika sura inuti som utanpå, men vi kunde inte annat än skratta och tralla på en mycket passande vers ur "O store Gud":

"När jag hör åskans röst i stormen brusa och blixtens klingor springa fram ur skyn, när regnets kalla friska skurar susa och löftets båge glänser för min syn. Då brister själen ut i lovsångsljud, o store Gud, o store Gud!"

När vi kommit halvvägs och det slutat regna stannade vi för att byta om igen för att slippa åka på en dunderförkylning. Ryggen och rumpan som var blöta av svett på ditvägen var det enda som var torrt nu! Gjorde några raska manövrar och hoppades innerligt att ingen bil skulle köra förbi och se mig stå där i knallrosa trosor och krångla av jeansen med joggingskorna på. När vi äntligen kommit hem och ätit, duschat och bytt om, vet ni vad: då kom solen fram!! Är det inte lustigt ironiskt så säg. Strålande vackert väder helt plötsligt:

Kolla hur molnen bakom berget sticker upp som små toppar, är det månne en molnfabrik där bakom?!

Såhär i skrivande stund, 5 dagar senare är jag hes som en kråka. Så pass att jag är hemma från jobbet, kan ju inte kommunicera normalt! Det låter som om jag är i målbrottet gånger 10 ungefär. Törs lova att grunden till det lades i söndags, sen har jag byggt på med träning och bad här i veckan. Inte blev det som jag hade tänkt mig med just någonting, men nog så bra i alla fall. Jag fick den bästa, mest passande fästmannen jag kunde fått och även en historia att berätta, då kan man inte vara missnöjd när allt kommer omkring!