Farmors begravning

"Jag har en tro som ger mig tröst och styrka,
att vi ska ses igen när tiden tagit slut.
Trots att skiljas var så svårt,
så vet jag att du lever i ett ljus,
i det hemmet som vi kallar Faderns hus"

Det är en känsla av frid som dröjt sig kvar efter begravningen igår. "Frrrriiiid", farmors sedvanliga hälsningsfras, som alltid sas på hennes eget speciella vis. Kraftigt och inlevelsefullt. Varmt och välmenande, ett "frid" som gick rakt in i hjärtat. I filipperbrevet 4:7 står det om friden som övergår allt förstånd och Jesus själv säger "Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger, Känn ingen oro och tappa inte modet" (Joh 14:27)

Trots sorg och saknad efter en älskad farmor upplevde jag hennes begravning som ett lyft i vardagen, där jag tydligt fick se livet i ett evighetsljus. Saker och ting får ett annat perspektiv. Somligt som verkat viktigt bleknar bort, och ögonen öppnas vad som verkligen spelar roll i slutänden.

"En sådd är vårt liv här i tiden och en gång skall inbärgning ske. När arbets dag är förliden, den mognade skörden vi se. Det verk som är utfört för Jesus, det skall evigt bestå inför Gud. Hans namn vare ära, det håller, att leva och dö på hans bud"

Något som farmor sa flera gånger mot slutet var detta:
"Lever jag så lever jag för Herren och dör jag så dör jag för Herren" (Rom 14:8)

Flera var de som vittnade om att de mot slutet av hennes tid på jorden kommit till sjukhuset för att trösta henne, försökt samla styrka till att kunna ge något igen för alla de gånger hon förmedlat hopp och tröst. Men likafullt blev det främst hon som uppmuntrade oss. Trots att farmor säkerligen led mot slutet var det ändå inte lidandet som präglade hennes sista dagar. Man kunde se och ana himlen i hennes ögon. Tron bar henne hela vägen hem.

Hon var säregen, farmor Gunhild. Inte som andra. Faktiskt liknar hon ingen annan jag träffat, och det säger jag inte utan vidare. Hennes bror vittnade vid kistan om att hon redan som ung skilde sig från mängden. Nog kunde hon följa med på nöjen och så, men det var inte där hennes hjärta fanns. Hon samlade sina skatter i himlen.

Till och från tröttnade man på att lyssna till hennes många och långa berättelser om möten och människor, och inte minst hennes upplevelser av Gud. Hade hon varit med om något "av icke vanligt slag" så fick man veta det, och hon berättade med en aldrig sinande iver. Somligt fick man höra tills man kunde historien utan och innan. Hon var också en principfast och bestämd kvinna, som visste att säga ifrån när det behövdes. Ofta hade hon rätt, även om det hon sa inte var vad man ville höra. Hon strök minsann inte medhårs. Men att hon ville väl, på det var det svårt att missta sig. Pappa nämnde något om hennes förmåga att lyfta människor, se det unika i varje person. Sådana egenskaper vill jag också ha. Att få sluta sina dagar på det sätt hon gjorde, få äga en så stark tro. En så stor kärlek och en sådan öppen famn.

Visst är det lätt att bli sentimental och lyfta en person till skyarna i efterhand. "Ingen är så bra som på en begravning" brukar man säga. Men faktum är att Bengt-Ivan som höll i begravningen sa att han aldrig hade varit med om en begravning där så många talade vid kistan. "Ofta är det 2 stycken på sin höjd, och dom som mumlar finns det gott om" Så nog var det något utöver det vanliga, farmor var en färgstark personlighet som lämnade intryck.

När jag väl har fullbordat mitt lopp, skall i åskådning bytas mitt hopp...

Nattrapport

Är på Tor och jobbar inatt. Det är lugnt och vi har slagit oss till ro en stund. Min arbetskamrat har tittat på Paradise Hotel och något program där folk exponerar sitt sexliv i rutan, ypperligt bra anledningar till varför jag inte vill ha tv ;) Själv har jag passat på att kolla in kurslitteratur till socionom i förväg. Har till och med beställt en bok, ska bli spännande att börja läsa lite. Någon gång ska man lyckas ha framförhållning. Får tacka pojkvännen och bästa kompisen för det, fortsätt motarbeta tidsoptimisten som vill skjuta upp allt så länge det går!

November måste vara årets tyngsta och tristaste månad. Det är mörkt och vädret är gråmulet. Jag är trött och virrig för jämnan antingen jag sover lite eller länge, och trots att jag varit ganska mycket ledig. Med två nätter på rad blir det också två dagar utan ljus och kanske ytterligare några dagar därefter innan jag riktigt hämtat mig och lyckats vrida dygnet rätt igen. Underbaraclaras råd om att dra ner på tempot så här års träffar mitt i prick.

Well, strax är det dags för sista tillsynsrundan för natten innan vi får gå hem. Aldrig är det väl så attraktivt att sova som när man inte får, annars kan man minsann sitta uppe sent utan anledning när man egentligen skulle behöva lägga sig. Och faktum är även om jag längtat efter min säng när jag jobbar natt så kan jag vara vaken sådär en två-tre timmar när jag kommer hem. Trots att jag egentligen är jätteslut. Då vet ni det. Nu ska jag väcka Anna som somnat och sätta igång med att jobba. Godmorron!

Det handlar om liv och död

Välkommen till min nya blogg! Får se vad det blir av detta...har varit ganska kluven till att börja blogga igen, tappade inspirationen efter att ha skrivit sista inlägget på gamla paltkomabloggen. Jag har frågat mig om och varför jag vill börja skriva igen. Hur personlig man bör vara på nätet. Ifall det är värt att lägga tid på det. Efter många om och men har ni mig ändå här.

"Ögonblicket och evigheten" är titeln på en gammal Einar Ekberg-sång. Den går som följer:

"Vårt liv är ett flyende ögonblick, så snart vår dyrbara tid förgick. Är det sommarsol eller vintersnö, är det födelsens stund eller tid att dö? Är det ljuv gemenskap i vänners lag eller är det ensamhet hela vår dag? Men himlen blott känner oändlighet, ty Guds kärlek är av evighet.

Är det framgång, lycka som är vår lott eller motgång, nöd som vi röna fått? Är det vårens sådd eller höstens skörd, är det aftonens ro ej av någon störd? Ja, vårt liv det varar en liten stund och det är som en suck, som en flyktig sekund. Men himlen blott känner oändlighet, ty Guds kärlek är av evighet."

Tiden både fascinerar och skrämmer mig. Fort försvinner den och aldrig kommer den igen. Sekunder, minuter, timmar, dagar blir till veckor som eftersom blir månader och år. "Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång." sjunger man i psalmen "härlig är jorden". Vad blir det av den begränsade stund vi fått tillgodo? Ett liv är inte så långt egentligen, trots det lever vi ibland som om det aldrig tog slut. Vi vet det någonstans, men tycks ha svårt att acceptera faktum. Folk i alla åldrar verkar tycka att livet gått snabbare än de tänkt sig. "Ja, det var inte längesen jag var si och så gammal, var där och gjorde det med den och den"

"Herre lär mig att inse att jag ska dö och hur få mina tillmätta dagar är, inse att jag är förgänglig. En handfull dagar är allt du ger mig, för dig är min livstid ett intet. Bara en vindfläkt är människan, som en skuggbild vandrar hon omkring. Bara en vindfläkt är skatterna hon hopar, hon vet inte vems de en gång ska bli. Herre, vad har jag då att hoppas på? Mitt hopp står till dig" Ps 39:5-8

Man kan fundera på varför saker som dessa ska vara nödvändiga att påpeka? Skapar det inte ångest? Säkert för vissa. Men i så fall, desto viktigare att våga börja brottas med livsfrågorna, istället för att skjuta dem åt sidan. Ännu ett bibelord från psaltaren säger: Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet.

"...den som ej stannar upp och lyssnar, ska bara se fåfänglighet, men den som vågar vara stilla, kan ana livets hemlighet!"

Jag hoppas det får bli så att de ögonblick jag genom bloggen delar med er får peka mot mot något mer, något större, utanför tid och rum. Mot evigheten och såna saker som förblir när annat förgås.