Från tvivel till tro

Det var en vecka sedan. En rätt vanlig jobbdag på äldreboendet. Jag gick och funderade, som jag ibland gör, var Gud finns mitt i allt lidande jag ser. Den här dagen ledde det fram till att jag började tvivla på Guds existens. Så blir det ibland, men jag ser inga större problem med att ifrågasätta. Det kan vara obekvämt, men min devis är att det som är sant håller att testas.

Samtidigt, utan att de har någon aning om vad som rör sig i mitt huvud, så pratar och skämtar alla om kvällens vikariefest. Hur mycket som ska drickas, hur fulla vissa ska bli, hur de som ska dricka och jobba dagen efter ska må, om de ska orka osv. Och det var typ det enda de pratade om! För mig som inte dricker och aldrig sett någon vettig anledning att börja, gav det mig bara ytterligare vatten på kvarnen: så tomt. Att festandet blir livet, grejen, det man går och längtar efter. Trots allt bestämde jag mig för att titta förbi en stund på festen. Om inte annat för umgänget, för att det kunde vara roligt att träffa sina arbetskamrater utanför jobbet för en gångs skull (även om jag hade föredragit nyktert umgänge).

Kommer hem och slöar vid datorn ett tag. Läser bloggar som vanligt och fastnar vid den här. Jag slås av kontrasten till det jag nyss berättat om (och då var inte storyn om Olof publicerad, en berättelse så vacker att jag grät när jag läste den senare). Till och med om det vore så att Gud inte fanns, så innehåller det jag läser om i den här bloggen så mycket mer som är äkta, så mycket mer som tycks vara värt att leva för. Det är som att jag ser hur det glimmar av liv mellan raderna.

Kvällen kommer. Till en början har jag rätt trevligt, men ju mer alkoholen hamnar i centrum desto mer obekväm känner jag mig. Jag kan nästan förstå de som dricker för att inte hamna vid sidan om, för onekligen känner man sig udda när man sitter i ett gäng och alla andra har en flaska/burk i handen. Det kan jag dock stå ut med, jag tror att främsta anledningen till att de partyn jag varit på kan räknas på ena handens fingrar mest handlar om att jag tycker det är ett jobbigt, tillgjort sätt att umgås på. Stämningen är lite som en uppblåst ballong som spricker om någon skulle ta fram en nål (dvs säga något som inte passar in i sammanhanget). Sedan är det förstås också så att det inte är så ofta jag får chansen, men efter varje gång jag varit på en sådan tillställning känner jag egentligen inte missar något. Jag går därifrån och känner mig ledsen över att deras roliga inte var roligare än såhär.

Däremot önskar jag (och fasar ibland inför) att mina fredags och lördags-kvällar skulle innehålla mer äventyr i stil med det pannkakskyrkan gör. För ärligt talat är mina helger ofta rätt så lugna. Som att jag levde i en egen liten avskild mysvärld. Visserligen är den väldigt trevlig, men där missar jag också ropen från de människor som jag kunde gjort något viktigt för om jag bara hade vågat ta steget ut. I det här ligger en del av den frustration jag känner inför kyrkan och inte minst inför min egen inneboende feghet. Att det så ofta blir ombonat, tryggt och hemtrevligt, när det egentligen är så att Gud kallar oss att ta av oss finskorna och gå ut i smutsen, gyttjan, mörkret och älska de människor vi hittar där...

Och tänka sig. Nog är det förunderligt vad som blir av mina tvivel. Att varje gång jag på allvar funderar på att lämna Gud händer något som vänder på perspektiven, som får mig att öppna ögonen och se hur rik jag ändå är. Vilka skatter jag äger i tron. Inte minst leder det hela till en förnyad inspiration och en nyväckt vilja.