Ytlighetens illusion

När jag gick tvåan på gymnasiet var klassen med i ett årligt projekt som heter tankens trädgård, där vi fick skriva dikter på temat värt/ovärt som sedan hade chansen att bli publicerade i en diktbok gemensam för alla Skellefteås tvåor. Den här om ytlighet (som jag också namngav den till) kom med:

"Granskning uppifrån och ner,

är det bara ytan du ser?

Känner du mig tillräckligt väl,

jag har faktiskt en själ.

Ytliga människa, ge mig en chans.

Det är som om mitt inre inte fanns.

Fula göre sig icke besvär,

men säg mig då vad skönhet är.

Hur orkar du leva som du gör?

Ditt sätt att vara, mig stör.

Kom igen när du dig lärt:

våga gå på djupet är mycket värt."

Jag minns att jag fick idén efter att ha mött en bekant på stan, det var precis som det står i första versen. De andra två verserna baserar sig mest på upplevelserna av den ytlighet jag mötte och levde i under mellan och högstadiet, där man skulle vara snygg för att få vara med. Ju snyggare, desto högre status.

Nyss hörde jag en vers som stämmer väl överens med min egen dikt, men vem som skrivit den vet jag inte. Det var i alla fall en man som fick höra den apropå valet av partner.

"Döm ej efter ytan, sök ej där ditt ideal,

ty dess fägring är förgänglig, också ångrar du ditt val.

Nej, sök hellre hjärtats skatter och vad som på djupet bor,

säkert skall du också finna vad du ej på förhand tror."

Det är något med dikter och texter på rim som tilltalar mig alldeles extra. Kanske är det utmaningen i att få till det utan att det blir krystat, eller hur orden flödar när man lyckats. Håller på en lite längre dikt nu, som kommer på bloggen någon gång framöver.