Satt på bussen rullandes mot solbacken och ica maxi för några dagar sedan, då denna sång om att vara på väg mot ett hägrande, okänt löftesland dök upp i huvudet.
"Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination, bortom det vi kallar tid och rum. Detta mål ger mig mod, ger mig kraft och inspiration att möta de år som väntande ligger framför. I mitt innersta bär jag en bit av ett avlägset land, ett löfte på att jag hör hemma där."
Det finns en del äldre sånger om himlen som jag tycker tenderar att bli nästan väl enkla och naiva, vi talar faktiskt om vad inget öga sett, inget öra hört och ingen människa anat, som det står 1 korinthierbrevet 2:9. Därför föredrar jag sånger och texter där himlen tillåts vara något lite mer gåtfullt, utan att det för den skull blir för diffust och svårt att förstå.
"En gång skall härlighetens morgon randas, då alla jordens dunkla skuggor flyr. Då dimhöljd nejd, i evig klarhet strålar och mörkret är i solljus dag förbytt.
O, ljusa morgon, dig jag längtar skåda. Från jordens nöd och natt jag trår till dig. O, låt en strimma av din glans mig hinna, när mörk och enslig blir min pilgrimsstig.
Ej mera sorg och lidande då finnas, ej någon smärta själens inre tär. Ej längre stormig bölja hotfullt brusar, ej mer vi skiljas från varandra där."
Då skall jag se, vad här i tro jag anat. De sköna ängder, mina drömmars land, där stilla frid och evig sällhet råda och löst jag är från varje jordiskt band."
Något jag konstaterat är att sånger om himlen verkar ha varit mycket mer vanligt förekommande förut, något mer naturligt att sjunga om. Kanske är det samtidens extrema fokus på att vara "här och nu" som gjort att det har tappats bort lite. Hoppet om himlen handlar inte bara om att längta dit till det som ska komma, utan det tappar vi även perspektiv på vad som är viktigt i nuet. Vi behöver se långsiktigt och inte bara på det som är rakt framför ögonen just för stunden om vi ska kunna se klart.
Jag skrev i mitt förra inlägg om döden och den rädsla endel känner inför den. Om man tror att döden är "the end" på existensen, förstår jag faktiskt att man flyr och helst vill slippa tänka på det. Carola sjunger i låten störst av allt "tack att döden är en hoppets bro". Det låter på något vis så bisarrt att kalla döden som medför så mycket sorg, lidande och elände för en "hoppets bro", men ändå är det så storslaget att någonstans kunna tro att det inte är slutet, utan att något bättre väntar. I en annan låt på samma skiva sjunger hon "tack för att vi ser bortom den mörka grav ett himmelskt hem". Jag tror faktiskt att det blir, om än långt ifrån enkelt, så ändå lättare att härda ut både ett och annat med tron på att detta liv inte är allt.
Den här bilden som jag tog när jag och Johannes var ute och cyklade för lite mer än ett år sedan, och stannade upp för att titta på den skymmande himlen tycker jag illustrerar hoppet om det eviga så bra. Jag får säga som Rasmus i Kalle Blomkvist och Rasmus: Tänk vad vackert det skall vara i himlen när den är så vacker på avigsidan!
