Skämt åsido. Jag är tillbaka efter en period av bloggtorka. Skrivit har jag gjort, det gör jag så gott som varje dag, men mest dagbok och ett och annat påbörjat tankefoster. Hade en skön och välbehövlig ledighet i maj, efter Indien, innan sommarjobbet. Jag hade inget direkt önskemål om hur många procent jag ville jobba, tyckte det skulle bli bra vilket som: mer ledighet eller mer pengar. Det blev mer pengar, d.v.s. mycket tid i sommar spenderas på äldreboendet Tor. Hitintills har jag bara sommarjobbat på deltid, ca 75-80%, men nu är det alltså på heltid.
Har nyläst en bok som handlar om Gud, pengar och ekonomi, där vikten av att arbeta lyfts fram. Det är en välsignelse och inte en förbannelse att behöva jobba och göra rätt för sig. Luther ska ha sagt att arbete befordrar hälsa och välstånd och förhindrar många tillfällen till synd. Det man fått jobba för uppskattar man mer. Egentligen kräver mycket av det som verkligen är värdefullt här i livet att vi arbetar för det. Relationer, karaktär, utbildning, träning, en sund kosthållning...you name it. Vill understryka det, så ingen får för sig att jag är emot jobb som sådant.
Men. Som du redan anat har jag en hake. HUR i hela världen är det tänkt att livet ska gå ihop då man arbetar heltid? Det så kallade livspusslet. Jag vet redan nu, halvvägs in på schemat, att jag kommer att använda den här sommaren som exempel på varför jag inte vill jobba heltid överhuvudtaget. Alls, nånsin. Visserligen har man pengar, men knappast nog mycket tid och energi över till annat i livet som också är högst väsentligt. Inte jag, i alla fall. Jag får inte ihop det. Det är så mycket jag vill som får prioriteras bort för att jag inte hinner eller orkar på den tid som finns kvar när arbetstimmarna är gjorda. Jag tycker mig inte vara särskilt lat eller ovillig, det handlar om att det finns fler och minst lika viktiga prioriteringar som pengar och jobb. Sådant som inte riktigt får plats om jag förväntas lägga min huvudsakliga kraft och tid på att lönearbeta. Jag ska ta några exempel som gör mig lätt frusterad:
Jag har de senaste månaderna utvecklat ett intresse för hälsosam kost och slukar vetgirigt information från bloggar, sajter och böcker. Har kommit fram till att folk i Sverige och i västvärlden generellt äter alldeles för mycket socker och snabba kolhydrater, vilket sätter kroppen i obalans. Vanor tar tid att ändra och finns inte tiden så gör man lätt som man alltid har gjort, dvs fortsätter med sina gamla lösningar. Är det undra på det, när man jobbar på heltid? Då krävs enkla måltidslösningar som går fort att ordna, ofta blir det lika med mindre nyttiga. Jag förespråkar naturlig mat, lagad från grunden. Men hur många har tid och ork med det? Nej, det är inte konstigt att välfärdsjukdomarna fortsätter att eskalera. Övervikt, diabetes, hjärt och kärlsjukdomar....alla vill vara hälsosamma, men desto färre har tid att faktiskt vara det. Det kräver medvetenhet, vilja och förstås...tid. Denna bristvara. Hur enkelt är det inte att välja den lätta vägen istället och köpa all hälsovådlig och tillsatssprängd smörja, som går snabbt att laga till? Jag överdriver måhända en aning, för tillsammans har jag och maken lyckats få in handling och matlagningen hyfsat i schemat, men den är ändå inte som jag skulle önska.
Hur ofta ser vi alla dessa veckotidningar riktade till tjejer/kvinnor skrika ut allt om de senaste bantnings- eller träningsmetoderna? Alla genvägarna till ett hälsosammare liv. Jag har så svårt att tro på sånt. Det må vara vad det vill: pulver, kortsiktiga dieter eller supermetoden för att bli slimmad till beachen i sommar. Tumregeln är att det ska gå snabbt och utan större ansträngning, långsiktigheten brukar lysa med sin frånvaro. Så ser det i alla fall ut från framsidorna. Ärligt talat läser jag inte sånt där så ofta, men jag ser rubrikerna när jag handlar. Återigen: det tycks inte finnas tid och ork för att på allvar ta itu med det som är fel. En god kondition kräver arbete och uthållighet, den går inte att bara skapa sig sådär vips, simsalabim!
Alltså. Jag är 23 år nu och har inga barn. Vill få så småningom. Men vem har tid att ta hand om barn och ha en familj? När, var, hur? Helt seriöst. Som det är nu har jag just så pass tid för min man och våra familjer, men jag orkar knappt träffa vänner. Är för trött. Jag vägrar i sten att lämna mina eventuella framtida barn så särskilt mycket på dagis. Själv hade jag förmånen att få vara hemma med mamma och syskonen tills jag började ettan, gick faktiskt inte ens förskola. Om det påverkade min sociala förmåga och kunskapsnivå? Ja, men på så sätt att jag kunde läsa till skillnad från de flesta andra barn, och var en mycket utåtriktad liten tjej (innan mobbning så småningom gjorde mig sluten). Jag tror att barn bara mår bra av att få vara hemma, under förutsättning att de har kompetenta föräldrar förstås. Att göra karriär och ha ett familjeliv samtidigt måste vara riktigt svårt, jag är rädd att det ena prioriteras på bekostnad av det andra.
Jag menar absolut inte att arbete i sig skulle vara roten till allt ont, men jag ifrågasätter skarpt varför vi nödvändigtvis ska spendera så pass mycket tid på att lönearbeta. Det är mängden timmar, utsträckningen, omfattningen jag är kritisk till. Jag tycker det är smått bisarrt: När vi är på väg att halvt om halvt stressa ihjäl oss, när folk går in i väggen, bränner ut sig och är jäktade, jagade och pressade. När vi håller på att bli sjuka, sunkiga och allmänt hängiga för att vi inte äter näringsriktigt och rör oss nog. När många barn inte får vara ens nära så mycket med sina föräldrar som de borde, och föräldrarna knappt tycks hinna med sina barn såsom de skulle önska. När arbetslösheten är hög och en ständigt aktuell fråga på agendan. Ändå, så uppmanas vi, förväntas ha och kräver själva att få ett heltidsjobb? VARFÖR?
Dela en heltid på två, vips har vi dubbelt så många jobb. Man tjänar förstås också hälften så mycket, men definitivt nog för att klara sig och fortfarande ha en bra levnadsstandard. För jag undrar, är det där proppen sitter? Att man "måste" jobba för att kunna ha råd med den livsstil vi blir matade med att man ska ha för att vara nåt? Fatta, till och med enkel standard hos oss i väst är lyxigt för så många människor på andra håll i världen. Om studenter överlever (ja, t.o.m. lever relativt gott) på studiebidrag, extrajobb och eventuellt lån, mår man definitivt bra med en del- eller halvtidslön, det är min övertygelse. Man får inte allt man vill ha rent materiellt, men man får tid för så många andra värden som inte handlar om pengar. Arbetslöshet, folkhälsa och sjukskrivningar skulle nog gå att åtgärda, om man vågade tänka utanför ramarna.
