Ifrågasättande

Som av en tillfällighet läste jag i inledningen till en doktorsavhandling vi fick titta på i skolan en text hämtad ur Sofia Karlssons stjärnor över Asahikawa: "Det är så mycket som vi tror vi är, men som vi bara fått, av nånting gammalt, som vi tror är vårt"

Hur mycket av det jag och du säger, tänker, tycker och tror är bara ett eko av vad "alla andra" säger, tänker, tycker och tror? Vad har vi egentligen prövat själva innan vi tar det för rätt, sant och riktigt? Tillåter vi oss att utan protest pressas i färdiga former, ramar och mallar? Vi tror att vi är fria, men frågan är om vi inte är ganska bundna i de rådande normerna. Säkert följer många med strömmen för att bli omtyckta och accepterade, för vem vill inte vara det? Men säg, är det värt det om det blir på bekostnad av det vi egentligen önskade att vi vågade tro på och leva för?

Läget

Tiden då jag jobbade inom äldreomsorgen känns hemskt avlägsen, trots att det bara var några veckor sedan jag började plugga. Funderar på varför jag har en sån distans till det helt plötsligt? Kanske för att jag varit inställd på studier så länge att jag nästan levt i det innan jag varit där i verkligheten. Det känns alldeles självklart att vara på Campus, samtidigt som övergången inte varit helt enkel.

Sedan två och ett halvt år tillbaka är jag van vid att på jobbet så jobbar man och när man kommer hem är man ledig. Det tankesättet dröjer sig kvar än och jag har haft svårt att riktigt komma igång med att läsa fastän jag vill. Det gäller att diciplinera sig själv och det är lättare sagt än gjort när det finns så mycket annat som slåss om uppmärksamheten.

I tisdags då jag skulle tentaplugga öppnade jag inte ens en bok. Gjorde inte några onödiga saker direkt, men väl en massa annat än just att läsa. Städa, träffa folk, gå på stan, läsa tidningar, prata i telefon...Tisdag kväll var jag mest bara arg på min dåliga karaktär. Nu närmar sig första tentan och jag försöker hålla nervositeten på en armlängds avstånd. Har gjort små lappar med begrepp och frågor på framsidan, svar på baksidan som ska nötas tills de sitter. Imorron gäller det. Det blir hemskt spännande.

Skräpmat och äkta vara

Nu tänker jag ta bladet från munnen och tala ut utan att linda in det jag vill säga i 10 varv bomull för att ingen ska ta illa vid sig. Jag blir förfärligt less ibland på att det ska vara så svårt att tala klarspråk.

Mainstreamunderhållning som melodifestivalen och let's dance får mig mest att må illa. Särskilt upprörd blir jag över kristna som ägnar fredag och lördagkvällar åt att sitta i tv-soffan för att de faktiskt tycker om ytligheterna. Allvarligt, finns det ingen urskiljningsförmåga?

Snacka om att den här typen av underhållning är ett billigt substitut, en usel ersättning till den verkliga, djupa, äkta glädjen. Det är som att tro att kemiska Fun light är detsamma som hemkokt saft eller att snabbmatsförpackningar från icas frysdisk är lika goda som riktig mat med äkta råvaror.

Idag på söndagsmötet hade vi besök av Randy Lopshire från USA. Det var en frisk fläkt! Han pratade mycket om förnyelse. En sak fastnade speciellt, det var när han varnade för att bli "berusad" på världens underhållning. Varför? Jo, det orsakar andlig slöhet, ljumhet. Det vi tar in påverkas vi av. Åter igen kan vi jämföra det med mat, äter vi onyttigt mår vi därefter.

"Stilla min törst med det levande vatten, varav ej världen det ringaste vet. Var mig en skinande eldstod om natten, var mig en molnstod när dagen är het.

Var mig ett värn emot synden och flärden, var mig ett fäste där trygg jag kan bo. Låt mig ej söka min lycka i världen, låt mig ej söka i världen min ro.

Du är den flödande salighetsbrunnen, du är den levande källan för mig. Du är min glädje, av dig blev jag funnen. Allt jag behöver det har jag i dig"

(Lina Sandell)