Himlen

Satt på bussen rullandes mot solbacken och ica maxi för några dagar sedan, då denna sång om att vara på väg mot ett hägrande, okänt löftesland dök upp i huvudet.

"Jag är alltid på väg mot en avlägsen destination, bortom det vi kallar tid och rum. Detta mål ger mig mod, ger mig kraft och inspiration att möta de år som väntande ligger framför. I mitt innersta bär jag en bit av ett avlägset land, ett löfte på att jag hör hemma där."

Det finns en del äldre sånger om himlen som jag tycker tenderar att bli nästan väl enkla och naiva, vi talar faktiskt om vad inget öga sett, inget öra hört och ingen människa anat, som det står 1 korinthierbrevet 2:9. Därför föredrar jag sånger och texter där himlen tillåts vara något lite mer gåtfullt, utan att det för den skull blir för diffust och svårt att förstå.

"En gång skall härlighetens morgon randas, då alla jordens dunkla skuggor flyr. Då dimhöljd nejd, i evig klarhet strålar och mörkret är i solljus dag förbytt.

O, ljusa morgon, dig jag längtar skåda. Från jordens nöd och natt jag trår till dig. O, låt en strimma av din glans mig hinna, när mörk och enslig blir min pilgrimsstig.

Ej mera sorg och lidande då finnas, ej någon smärta själens inre tär. Ej längre stormig bölja hotfullt brusar, ej mer vi skiljas från varandra där."

Då skall jag se, vad här i tro jag anat. De sköna ängder, mina drömmars land, där stilla frid och evig sällhet råda och löst jag är från varje jordiskt band."

Något jag konstaterat är att sånger om himlen verkar ha varit mycket mer vanligt förekommande förut, något mer naturligt att sjunga om. Kanske är det samtidens extrema fokus på att vara "här och nu" som gjort att det har tappats bort lite. Hoppet om himlen handlar inte bara om att längta dit till det som ska komma, utan det tappar vi även perspektiv på vad som är viktigt i nuet. Vi behöver se långsiktigt och inte bara på det som är rakt framför ögonen just för stunden om vi ska kunna se klart.

Jag skrev i mitt förra inlägg om döden och den rädsla endel känner inför den. Om man tror att döden är "the end" på existensen, förstår jag faktiskt att man flyr och helst vill slippa tänka på det. Carola sjunger i låten störst av allt "tack att döden är en hoppets bro". Det låter på något vis så bisarrt att kalla döden som medför så mycket sorg, lidande och elände för en "hoppets bro", men ändå är det så storslaget att någonstans kunna tro att det inte är slutet, utan att något bättre väntar. I en annan låt på samma skiva sjunger hon "tack för att vi ser bortom den mörka grav ett himmelskt hem". Jag tror faktiskt att det blir, om än långt ifrån enkelt, så ändå lättare att härda ut både ett och annat med tron på att detta liv inte är allt.

Den här bilden som jag tog när jag och Johannes var ute och cyklade för lite mer än ett år sedan, och stannade upp för att titta på den skymmande himlen tycker jag illustrerar hoppet om det eviga så bra. Jag får säga som Rasmus i Kalle Blomkvist och Rasmus: Tänk vad vackert det skall vara i himlen när den är så vacker på avigsidan!

Om döden

Så många idéer på vad jag skulle kunna skriva om, så lite tid. Har diverse kluddlappar och listor med bloggämnen som är tänkta att någon gång hamna på pränt här, men det låter sig inte göras i förbifarten. Idag blir det en färdig text som jag fastnade för då jag läste den. Jag håller i samlingar för ett gäng 13-åriga tjejer en gång i veckan på kyrkan och utgår då från konfirmationsmaterialet con dios. Tycker det är riktigt bra, förra veckan använde jag kapitlet om döden med tjejerna i gruppen på onsdagen och med mina jämnåriga vänner nästa kväll, bara lite olika bitar av det. Detta kommer från ledarhandledningen:

"Vi lever i ett samhälle som städat undan sjukdom, lidande och död så vi slipper möta detta så långt som möjligt. De flesta av oss möter dagligen döden i tv-rutan, antingen genom nyheterna - på tillräckligt avstånd för att det ska kännas tryggt - eller på film, också då på behörigt avstånd. Men långt färre har suttit vid en dödsbädd eller sett en död människa. Detta, säger Tommy Hellsten i boken Med människan har gjort vår kultur "dödssjuk".

När döden får vara närvarande i livet, är livet så dramatiskt att det skakar om oss i grunden. Det saknar verkligen inte innehåll och är inte trist. När vi börjar härska över livet genom att välja bara det som känns bekvämt i det, då flyr det ifrån oss. Vi blir tomma och ytliga. Vi börjar längta efter att slå klackarna i taket och få tiden att rulla. Det måste finnas prylar, sex, spänning, hålligång. En människa som nåtts av dödens tilltal blir istället stilla inför livets vidunderliga storhet. Därför gör döden oss friskare. Döden visar oss en form livet i en form som vi inte behärskar. Närheten till döden väcker oss till livet."

Min och Johannes historia

På sistone har allt mitt skrivande handlat om antingen skolarbete eller något bröllopsrelaterat, till exempel ca 50 handskrivna inbjudningar och inte minst den här texten som jag lagt ut på vår hemsida. Håll till godo med en lång och detaljerad berättelse om hur det kan gå till när kärlek uppstår. Ps: Du bör ha tid att läsa, för det är typ 3 1/2 sidor i ett word-dokument, 12 p times!

Hösten 2007 bodde jag en period hos min vän Amanda, som hade en dator. Vid något tillfälle när jag nyttjade den fick jag för mig att registrera mig på den kristna datingsidan 7:e himlen. Efter att ha sökt på vissa kriterier spanades träffarna in med stort intresse. Ja, jag gjorde till och med upp en lista med de mest intressanta killarna, varpå jag sedan skrev till ett utvalt antal. En av dem hette Johannes Norén, alias Jnorth. Han bodde visst i Luleå där han pluggade maskinteknik och han angav att hans största intressen var teknisk utveckling, motorsport och längdskidåkning. Måttligt spännande tyckte jag, som mer nappade på att han hade brunt hår och blåa ögon, var en 1.84 lång också förstås det faktum att han skrivit att han tyckte äktenskapet var något heligt. Något kort på sig själv hade han inte, men texten var ju rätt intelligent skriven, så var han bara smart spelade utseendet mindre roll.

Jag skrev ett inledande mail med nu försvunnet innehåll, eftersom de sparade konversationerna råkade försvinna när min dator ominstallerade sig själv för ett år sedan. Det enda vi med säkerhet minns är att jag frågade vad Johannes ansåg om sex innan äktenskapet! Ingen fråga som hade ställts om vi istället varit på date öga mot öga, men det var det som var så bra med att lära känna varann såhär, man vågade skriva och undra om det man verkligen ville veta. Så började den konversation som pågick i långsam takt med ungefär ett mail i månaden från och med december -07. Man kan ju tänka sig att intresset skulle ha avtagit hos någon, men icke. Vi tyckte båda att varje mail gav mersmak, något värt att vänta på.

Parallellt med detta gav Johannes vän Turana honom en utmaning: att lägga ut ett foto på sig själv på 7:e himlen, vara aktiv och inloggad och se hur många tjejer som skulle skriva något. Om det blev 10 st vann han, annars skulle Turana ta hem segern. När jag såg detta foto tyckte jag att denna kille med potential bara blev ännu bättre! Dock gick inte vadet så bra för Johannes del, det var ingen som skrev. Tack och lov för det säger Sara i efterhand!

Även jag höll vid det här laget på att börja lära känna Johannes kompis Turana. De kände inte varandra så bra då, utan var bekanta som hälsar på varann ungefär. Jag mjölkade ändå Turana på all möjlig information om vem Johannes egentligen var och hon berättade det hon visste. En dag då jag skulle åka buss hem till mina föräldrar hade jag med mig min laptop med mobilt bredband, detta var ett sånt tillfälle då jag passade på att fråga Turana om den mystiske norrlänningen som visst var blyg, inåtvänd och svåråtkomlig. Dock var det inget som avskräckte mig, för den bild jag fick via mailen var en personlighet jag gärna ville utforska närmare.

Under våren bytte också jag och Johannes msn och började chatta. Så fort det gavs tillfälle loggade någon av oss in för att se om den andre var inloggad. Ingen av oss har varit särskilt aktiva på msn efter den här perioden har vi konstaterat i efterhand! Nu hade jag i alla fall flyttat tillbaka till min syster Hanna, som höll på bli smått vansinnig av storasysters ständiga uppesittande om kvällarna då hon ville sova. Mitt svar när Hanna sa till mig att gå och lägga mig lät: snart...vänta...en liten stund till!

Jag vikarierade då på äldreboendet Tor, där fanns en måttstock mitt emot en spegel som jag ställde in på 1.84 för att liksom föreställa mig hur jag stod bredvid killen med den perfekta längden (jag är 10 cm kortare). Var även och arbetade som vikarie på demensboendet Vidar och hade med mig datorn en natt för att sysselsätta mig då tanterna sov, man var nämligen själv med 9 vårdtagare. Att prata med Johannes från 9 till 2 var ingen fara för min del eftersom jag var på jobbet och ändå behövde hålla mig vaken (ni må tro att denna konversation jag ska berätta om hindrade alla eventuella tendenser till trötthet), men stackars Johannes skulle upp på föreläsning på morronen.

Det var så att jag var med i pingstkyrkans kör och vi skulle till Luleå lördag den 24 maj (det datumet glöms inte i första taget) på kördag. Jag såg min chans att på ett mindre påfluget sätt få träffa Johannes och frågade alltså honom om vi kunde ses då (detta hände alltså under natten på Vidar). Johannes höll mig på sträckbänken och lät till en början lagom brydd. Han sa något om att han ju brukade åka hem till sina föräldrar på helgerna. Stackars Sara blev förstås nedslagen, svävade mellan hopp och förtvivlan och tänkte att han nog inte var lika intresserad av henne som hon var av honom. Sedan gjorde han plötsligt en tvärvändning och kläckte ur sig: "kan du inte komma på fredag istället så vi hinner vara med varann?". Jag hoppade högt i soffan där jag satt, men lyckades vara hyfsat tyst med tanke på de sovande damerna. Sedan slogs jag av tanken att "då måste jag ju sova över hos honom också..."

Sagt och gjort, fredagen den 23:e satt en mycket nervös Sara på bussen till Luleå för att sova över hos en kille hon aldrig träffat. Kompisen Robert trodde nog att jag fått en knäpp och varnade mig. Dock var det så att jag ändå var säker på min sak, det var inte bara ett impulsivt il som det kunde verka. Vid det här laget hade vi hunnit prata så pass mycket över msn att jag var säker på att Johannes måste vara den han ger sig ut för att vara. Vi hade dryftat ett antal andliga frågor där vi var rörande överens och jag hade bett mycket för att detta skulle bli bra. Minns att jag slog ihjäl tiden med att ringa bland annat till min kära vän Lisa, också träffade jag en bekant sedan högstadiet som jag satt med från Skellefteå till Byske.

Johannes har sagt att han nog ändå inte var så nervös, att han kände sig hyfsat lugn. Inte jag. Vi möttes för första gången på busstationen i Luleå och gick in till stan och åt. Sedan skulle han visa mig runt i city (som han för övrigt knappt kände till) och vi skulle gå in i en kyrka och titta. Vi pratade, öppnade dörren...och oops, där pågick en begravning! Pinsamt. Tyckte om att åka buss ut mot porsön där han bodde, eftersom jag då fick sitta bredvid honom. Johannes hade städat så noggrant att det nog aldrig mer händer att han gör det lika ingående. Eller vad sägs om att skura toalettväggen?! Sedan kan du få gissa vad han bjöd mig på för mat...blodpalt!! Själv förstod han inte det roliga i det förrän efteråt då hans pappa Rolf skrattade gott åt sin son. Efter maten tog han en tupplur och jag tittade förnöjt på den fina killen som låg där och passade samtidigt på att sms:a vänner för glatta livet och berätta hur det gått, vilket Johannes insåg och i smyg tyckte var lite oförskämt. Bland annat skrev jag till Lisa och sa ungefär såhär: "Det går jättebra, vi har inte gjort annat än pratat! Nu ligger han och vilar, det bästa är att jag kan titta på honom så mycket jag vill. Lisa, det känns som om det är han eller ingen!" Och så var det faktiskt, en påtaglig känsla av att ha hittat rätt. Ester svarade så här på samma sms: bara du har Gud på din sida så ska det här gå bra. På kvällen spelade vi Mario, ganska skönt att göra något mindre seriöst sådär. Tro nu inte att det hände något under natten, vi låg så långt ifrån varann som det gick att ligga i Johannes lilla etta. Dagen efter följde han mig till kyrkan där kören skulle öva inför kvällens konsert. Innan vi skildes åt fick han en kram som gjorde honom alldeles paff!

Jag berättade för de 20 år äldre körvännerna Evy, Teresa och Annika om vad som hänt och de delade min förtjusning. Dagen gick med diverse sångövningar, god mat och trevligt sällskap. Spanade efter Johannes i publiken på kulturhuset på kvällen då konserten närmade sig, men såg ingen. Efteråt gick jag genom folkvimlet med ögonen öppna...och där satt han! Vad jag minns mest var att han sa "du är så naturlig och vacker, utan en massa smink och smycken", jag tyckte att det var det finaste någon sagt någonsin just då! Sedan kramades vi innan vi skildes åt, Johannes var bekymrad om han hållit kramen för länge (men det sa han förstås inte då). I bilen på väg hem satt jag med mina äldre vänner som fnittrade som tonåringar också hade vi Maja-Britta, 70+ till chaufför, som skakade lite klokt på huvudet sådär. Hade haft kameran med mig, men jag som älskar att ta kort på allt och alla vågade inte besvära Johannes med att fråga, så den enda bild jag har från den dagen är på Evy och Teresa vid havet.

Jag hade sagt till Johannes att han gärna fick höra av sig och komma på besök, men dagarna gick, blev till en vecka, två veckor och inget positivt hände förutom ett sms den 31/5 där han önskade mig en fin dag. På msn sa han till mig att det var väl egentligen ingen idé att vi sågs innan lappis (Lapplandsveckan, kristet läger i Västerbottens inland) för att han skulle vara upptagen med att hugga ved och dra en ledning. Mest var det för att han ville ha tid att fundera och inte ha för bråttom, men det visste jag ju inte då. Jag började tro att han var ointresserad, misströstade och funderade på om jag hade dragit förhastade slutsatser som man lätt kan göra då man börjar bli kär. En kväll hemma hos mamma och pappa i Stryckfors gick jag ut ensam på en lång bönepromenad. Jag klargjorde allt jag kände och sa till Gud: "Nu orkar jag inte hålla på och hoppas mer. Jag vill inte leva i en illusion. Ge mig ett tecken om det ska vara vi, annars lägger jag ner det". Kom hem, hörde med ens sms:signalen från mitt rum. Gissa vem? Jo, just det. Johannes bad om ursäkt för att han inte hört av sig och undrade om han kunde komma!

När dagen var inne for Johannes tidigt från Vistträsk och var framme en timma innan vi skulle ses, så han satt på ok och väntade på att tiden skulle gå medan jag duschade och stressade för att få maten klar i tid. Mina systrar Hanna och Elin var också med och vad tror du händer när han kommit och vi sitter och äter? Jag ser hur de sitter och håller sig för skratt också brister det och de börjar tokskratta, medan Johannes blir röd som en tomat och jag ger dem en mördande blick!! Sedan var vi ut och gick (för att slippa mina systrar, hehe), hälsade på Lisa på scenografiskolan för att se hennes projekt med att göra en anatomiskt korrekt modell i liten skala. Jag hade inte med mig mobilen så jag fick låna Johannes och eftersom jag inte var säker på sifferföljden i Lisas nummer ringde jag fel 3 gånger. Nervositeten gjorde sitt till. Efter att vi bara hunnit säga hej till Lisa fick Johannes plötsligt syn på något och gick iväg, bara sådär. Lisa tittade förvånat efter honom. Det var en teknisk modell som fångat intresset! Visste inte hur länge han tänkt stanna, men det blev så att han sov över.

Dagen efter skjutsade han mig till syskonen Elin och Joels skolavslutning. Vi mötte familjens bekanta Bengt och Carolina i kyrkans kapprum och Carolina som aldrig är rädd för att ta bladet från munnen säger rakt ut: så, det här är din nya pojkvän Sara?! Jag gav henne en ond blick och vi gick därifrån för att sätta oss. Johannes hörde hur Bengt sa till henne "om du inte sagt sådär kanske de hade kunnat bli ihop!" Efter ceremonin i kyrkan var det fotografering, jag har roliga bilder därifrån där jag klistrar på nevösa fejkleenden på varenda bild! Vi for tillbaka till stan sedan och åkte till Bergsbyn och köpte glass. Sedan var det dags för mig att jobba kväll och jag ville så gärna ge honom en kram, men ville att det skulle komma naturligt, man vill ju inte vara för på. När vi inte hamnade i någon bra kramposition så gick jag bara och sa hejdå. Senare visade det sig att vi båda blev ledsna för att det inte blev någon kram.

En eller två dagar senare fyllde Johannes år och det här tyckte jag förstås var ett utmärkt anledning att ringa honom. Hade räknat med att vi skulle prata 5-10 minuter på sin höjd, men det blev 50 minuter! Dessutom bestämde vi att jag skulle komma till Vistträsk, till hans föräldrahem. Dagen kom och vi for till Storforsen utanför Vidsel (där en viss Turana då bodde). Johannes blev irriterad på att jag hade med mig kameran men inte tog några kort, fastän jag aldrig varit vid Storforsen, så han frågade mig om jag inte skulle fota något? Jag ville ju förstås, men inte vågade jag gå loss som jag brukar när jag hade honom med mig. Lite bilder blev det i alla fall. Sedan hälsade vi på Turana, som mycket väl visste vad som pågick mellan oss. Vid ett tillfälle då vi pratade om mat kläckte hon ut sig ”tur att Sara kan laga mat i alla fall”, detta med anledning av att Johannes tidigare skrivit på msn och frågat henne om hur man kokar ris. Vi låtsades som om vi inget hörde.

Vidare till Lapplandsveckan, mot slutet av juni. Jag är där hela veckan (egentligen 9 dagar med den inledande ungdomshelgen) och väntar på att en viss person ska dyka upp. Umgås bland annat med Turana och lär känna min blivande nära vän bättre. I min dagbok från de här dagarna har jag skrivit: ”Turis tycker nog att jag är ganska olik JN (hans initialer, han avslutade alltid sina mail så) i sättet att vara, men faktum är att det är få personer jag kan vara så mycket mig själv med som Johannes. Åh vad det ska bli roligt att få dela samvaron här på Lappis”. Sedan så kom då Johannes, onsdag kväll. Torsdag for vi in till Lycksele och gick på djurparken. Jag delade alla mina intryck från lägret med honom, positiva som negativa och kände att där fanns en förståelse jag knappt upplevt med någon annan. Fredag satt vi på en stor sten tillsammans och där och då pratade vi om hur vi kände för varandra och han frågade tillsist om han fick hålla min hand. Sedan satt vi fast i varann resten av lägret ;)

Innan jag avslutar berättelsen vill jag också berätta något spännande som hände ganska snart efteråt. Vi var hos min farmor och farfar i Järvtjärn för första gången då Johannes sa: här har jag varit förut. Inte i fysisk mening, förstås, men han hade drömt att han varit i deras kök, innan det blev verklighet. Pappa berättade också efter att vi blivit ihop att han i våras (alltså -08) känt en röst inom sig som sa ”Johannes är hans namn”, flera gånger. Utan att på något vis glorifiera det hela så vill jag säga att vi tror verkligen att Gud har lett oss samman, det har gått som en röd tråd genom hela vårat förhållande. Där finns en visshet som växt med tiden, likadan som den jag kände från början, ”han är det”. Nu när vi ska få gifta oss så känns det så stort att få ge varandra löftena om trohet för livet, det är något som berör det innersta av ens väsen att hitta och förenas med sin andra hälft.

Kontantlöst samhälle?

Det verkar som om kontanterna är på väg bort, för gott. Allt fler betalningar görs med kort och bankfolk, handelskedjor och restauranger arbetar målmedvetet med att helt ta bort kontanter för att förhindra brottslighet. Läs mer om det i artikeln från Blekinge läns tidning. Troligen kommer betalkorten med chip så småningom ersättas med chip i kroppen, se till exempel videon från Baja Beach Club i Barcelona, där klubbens gäster betalar via ett chip i armen. Hittade även en högst intressant och rätt otäck vetenskaplig artikel om hur långt tekniken hunnit när det gäller microchip. Som det också står där, så har bibeln för länge sedan förutsagt att det kommer uppstå ett nytt ekonomiskt system i den yttersta tiden enligt uppenbarelseboken 13:16-17 "och det tvingar alla, små och stora, rika och fattiga, fria och slavar, att ta emot ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen kan köpa eller sälja utom den som har märket". Detta är förknippat med ett kontrollsamhälle och en superstat som kommer styras av en ledare, bibelns antikrist. På tidningen flammors hemsida finns en hel del teorier om detta och hur det kan komma att gå till, under rubriken "Europa". Onekligen ser händelserna i världen ut att peka åt samma håll - ett uppfyllande av många profetior.

Kärt besvär

Det här är ett inlägg jag burit på en längre tid, men inte kommit mig för att skriva förrän nu. Bara tanken på att jag ska ge råd till andra har blivit som en samvetsvakt för mig. Det vill säga, när jag vetat att jag förr eller senare kommer rekommendera alla de som läser min blogg att handla såhär, måste jag göra det själv och inte bara stanna vid att det är fina ideal. Mest handlar det om de uppoffringar man gör för folk runt omkring sig, hur man gör det och om det är värt mödan.

Jag har så länge jag minns varit den av syskonen som främst fått gå ärenden åt mamma. Eftersom vi bott lite i skymundan på landet hela min uppväxt så var det ett gyllene tillfälle för henne att be mig om tjänster när jag började högstadiet i Byske (jämför våran bys 7 invånare = min familj och inga fler, med Byskes ca 1700 så förstår du!). Jag tänkte att mina yngre syskon så småningom skulle få axla ansvaret när de blev äldre, men då jag flyttade till stan blev det ju genast mer intressant att spana in utbudet där istället. Oftast handlade det om att köpa grejer hon behövde, inte så sällan till extrapris eller att posta brev och hämta paket, då de inte själva hade möjlighet. En och annan gång var jag bitter att det ALLTID var JAG som skulle göra sånt här, och det var inte bara ett utslag av den barnsliga tron att man jämt blir orättvist behandlad.

Än idag är det ofta mig mamma frågar om hon behöver ha något eller vill att jag ska lämna grejer till någon, mest för att hon vet jag att oftast säger ok och gör det utan tjafs. Fortfarande kan jag sucka då jag blir tillfrågad, mest för att jag får ytterligare en sak på listan över saker jag borde göra. Jag har ändå börjat se på det lite annars. Istället för att klaga och gnälla, säga eller tänka "måste jag av alla?", så försöker jag se det såhär: om jag kan ställa upp och göra det här för dig då du behöver mig, så ska jag göra så gott jag kan och vara glad över att få hjälpa dig.

Jag kommer också att tänka på några äldre personer, ingen av dom är i livet nu. Hur glad jag är att jag bjöd upp grannfrun en stund när hon var utlåst i vintras och väntade på sin man som skulle komma med nyckeln senare. Att när jag sista gången åkte bil med den annars föraktade och utstötta mannen som jämt ringde och besökte mina föräldrar, inte såg ner på honom som jag brukade, utan bemötte honom med värme och glädje. Den gången som kom att bli den sista jag träffade den gamle ungkarlen som år efter år suttit vid familjens köksbord på en kopp kaffe och gofika, så fick han den enda kram jag gett honom. Inte minst tänker jag farmor och farfar, hur oerhört värdefullt det är i efterhand med alla tillfällen som togs tillvara på. Att jag tog med gitarren och spelade för dem den där gången jag hälsade på, vilket båda uppskattade mycket, eller att de fick egentillverkade presenter jag nog ville behålla själv, men ändå bestämde mig för att ge bort.

Så kan jag fortsätta, men det får inte bli någon skrytlista. Det går lika gärna att vända på steken och rada upp exempel på händelser där jag ångrar hur jag agerat. Där själviskhet, falskspel, ovilja, feghet och så vidare fått ta över. Jag vill peka på vilken belöning det ger att kämpa den goda kampen. Visst är det lite besvärligt att sträva efter att leva med en inställning som innebär att man offrar sig för andras bästa, men ändå: Det är så värt det i efterhand. Det, om något, är ett liv värt att levas. Egentligen handlar det om en praktisk tillämpning av regeln vi alla känner till, men ibland har så svårt att praktisera; allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.

Hösttankar

Tänk att hösten behagade komma innan jag var klar med sommaren. Det känns som om tiden sprang ifrån mig. Jag som skulle hinna bada, fara på utflykter, umgås med människor jag tycker om, samtala om allt mellan himmel och jord, njuta av varma soliga dagar ute i det gröna, stanna uppe sena ljusa kvällar, äta gott, få glömma tid och rum och bara njuta av att finnas till. Ha det sådär härligt och idylliskt skönt, få uppleva det jag tycker är essensen av sommaren. Visst fick jag några såna tillfällen mellan alla jobbpassen, riktiga guldkorn att suga på som karameller såhär i efterhand. Tittar på bilderna jag tagit, minns, gläds, längtar tillbaka.

Det blev mycket arbete. Tro nu inte att det bara var ett nödvändigt måste, även om jag trånar efter de lediga sommarlovens bekymmerslöshet. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte varit ovillig mellan varven, men det är så bra att få kämpa mot sin egen bekvämlighet. Att öva sig i att inte bara göra det som ska göras för att man måste, utan att dessutom göra det villigt och glatt. Gå in i sina uppgifter med liv och lust fastän oviljan tränger sig på och vill ta överhanden. Pappa uttryckte det ungefär som följer: Alla vardagliga sysslor ska ändå utföras, och de upptar en ganska så stor del av ens liv. Man får försöka göra det så trevligt som det går, istället för att ständigt streta emot och klaga.

Ändå är det som att det inte kan hjälpas att jag, nu när skolan börjat om, mest funderar på vad jag gör på campus redan. För det var ju nyss juni och hela sommaren låg framför som ett oskrivet blad. Likafullt känns det som hände då hemskt avlägset. Jag tror jag gått vilse i tiden och vägrar finna mig tillrätta någonstans alls. Blir lite rädd att livet rinner iväg, utan att jag är i fas med tiden.

För varje klunga av gula löv eller vissnade blommor som jag ser hugger det till lite av vemod. Likaså när flyttfåglarna drar söderut. Det är så sorgligt när det blir konkret att något härligt går mot sitt slut för den här gången. Vill liksom förneka och förtränga det. "Fram skrider året i sin gång, nu gulna lund och lid. Farväl med all din lust och sång, du korta sommartid."



I sommarpsalmen "en vänlig grönskas rika dräkt" finns två verser som nästan aldrig sjungs. Kanske är det för att vi inte vill ta deras budskap till oss under försommaren då allt grönskar och väcks till liv, men nu när sommaren är slut och mörkret sakta brer ut sig landar orden fint som tröst mitt i den nedbrytelseprocess som pågår i naturen .

"Allt kött är hö, allt flyktar här och snart förvissnar gräsen. Hos dig allena Herre är ett oförgängligt väsen. Min ande giv, det nya liv som aldrig skall förblomma, fast äng och fält står tomma.

Då må förblekna sommarns glans och vissna allt fåfängligt. Min vän är min och jag hans, vårt band är oförgängligt. I paradis han huld och vis mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera."

Lyssna och läs

Det första jag rekommenderar idag är programserien "vägen genom bibeln", en genomgång av bibeln från pärm till pärm i halvtimmeslånga avsnitt. Jag har precis dammat av mitt fodral med hela serien på mp3 och lyssnar på det samtidigt som jag pysslar. Läs mer och lyssna online här!

Andra tipset är ikons augusti-blogg. Nasrin delar med sig av vad som rör sig i hennes huvud genom långa inlägg med ett spännande kort skrivsätt, det är intensivt och känsloladdat. Dessutom tycker jag att hon är modig som vågar dela med sig så sårbart, ärligt och intimt på nätet. Trots att jag aldrig träffat henne känns det lite som om hon vore min nära vän när jag följer med i vad det är hon vill säga till Gud. Särskilt berörd blev jag när hon skriver om hur åsidosatta och utsatta många barn och unga faktiskt är i dagens Sverige, var kommer barnen in? Det handlar bland annat om det bisarra i abort, om när jämlikhetssträvande går för långt, hur föräldrar sätter karriären före sina egna barn och vad det gör med dem samt hur skräckslagna politiker är inför hemundervisning.

Tillägg 13/9: Nasrins artikel om att stå upp för intimiteten

Ytlighetens illusion

När jag gick tvåan på gymnasiet var klassen med i ett årligt projekt som heter tankens trädgård, där vi fick skriva dikter på temat värt/ovärt som sedan hade chansen att bli publicerade i en diktbok gemensam för alla Skellefteås tvåor. Den här om ytlighet (som jag också namngav den till) kom med:

"Granskning uppifrån och ner,

är det bara ytan du ser?

Känner du mig tillräckligt väl,

jag har faktiskt en själ.

Ytliga människa, ge mig en chans.

Det är som om mitt inre inte fanns.

Fula göre sig icke besvär,

men säg mig då vad skönhet är.

Hur orkar du leva som du gör?

Ditt sätt att vara, mig stör.

Kom igen när du dig lärt:

våga gå på djupet är mycket värt."

Jag minns att jag fick idén efter att ha mött en bekant på stan, det var precis som det står i första versen. De andra två verserna baserar sig mest på upplevelserna av den ytlighet jag mötte och levde i under mellan och högstadiet, där man skulle vara snygg för att få vara med. Ju snyggare, desto högre status.

Nyss hörde jag en vers som stämmer väl överens med min egen dikt, men vem som skrivit den vet jag inte. Det var i alla fall en man som fick höra den apropå valet av partner.

"Döm ej efter ytan, sök ej där ditt ideal,

ty dess fägring är förgänglig, också ångrar du ditt val.

Nej, sök hellre hjärtats skatter och vad som på djupet bor,

säkert skall du också finna vad du ej på förhand tror."

Det är något med dikter och texter på rim som tilltalar mig alldeles extra. Kanske är det utmaningen i att få till det utan att det blir krystat, eller hur orden flödar när man lyckats. Håller på en lite längre dikt nu, som kommer på bloggen någon gång framöver.

Från tvivel till tro

Det var en vecka sedan. En rätt vanlig jobbdag på äldreboendet. Jag gick och funderade, som jag ibland gör, var Gud finns mitt i allt lidande jag ser. Den här dagen ledde det fram till att jag började tvivla på Guds existens. Så blir det ibland, men jag ser inga större problem med att ifrågasätta. Det kan vara obekvämt, men min devis är att det som är sant håller att testas.

Samtidigt, utan att de har någon aning om vad som rör sig i mitt huvud, så pratar och skämtar alla om kvällens vikariefest. Hur mycket som ska drickas, hur fulla vissa ska bli, hur de som ska dricka och jobba dagen efter ska må, om de ska orka osv. Och det var typ det enda de pratade om! För mig som inte dricker och aldrig sett någon vettig anledning att börja, gav det mig bara ytterligare vatten på kvarnen: så tomt. Att festandet blir livet, grejen, det man går och längtar efter. Trots allt bestämde jag mig för att titta förbi en stund på festen. Om inte annat för umgänget, för att det kunde vara roligt att träffa sina arbetskamrater utanför jobbet för en gångs skull (även om jag hade föredragit nyktert umgänge).

Kommer hem och slöar vid datorn ett tag. Läser bloggar som vanligt och fastnar vid den här. Jag slås av kontrasten till det jag nyss berättat om (och då var inte storyn om Olof publicerad, en berättelse så vacker att jag grät när jag läste den senare). Till och med om det vore så att Gud inte fanns, så innehåller det jag läser om i den här bloggen så mycket mer som är äkta, så mycket mer som tycks vara värt att leva för. Det är som att jag ser hur det glimmar av liv mellan raderna.

Kvällen kommer. Till en början har jag rätt trevligt, men ju mer alkoholen hamnar i centrum desto mer obekväm känner jag mig. Jag kan nästan förstå de som dricker för att inte hamna vid sidan om, för onekligen känner man sig udda när man sitter i ett gäng och alla andra har en flaska/burk i handen. Det kan jag dock stå ut med, jag tror att främsta anledningen till att de partyn jag varit på kan räknas på ena handens fingrar mest handlar om att jag tycker det är ett jobbigt, tillgjort sätt att umgås på. Stämningen är lite som en uppblåst ballong som spricker om någon skulle ta fram en nål (dvs säga något som inte passar in i sammanhanget). Sedan är det förstås också så att det inte är så ofta jag får chansen, men efter varje gång jag varit på en sådan tillställning känner jag egentligen inte missar något. Jag går därifrån och känner mig ledsen över att deras roliga inte var roligare än såhär.

Däremot önskar jag (och fasar ibland inför) att mina fredags och lördags-kvällar skulle innehålla mer äventyr i stil med det pannkakskyrkan gör. För ärligt talat är mina helger ofta rätt så lugna. Som att jag levde i en egen liten avskild mysvärld. Visserligen är den väldigt trevlig, men där missar jag också ropen från de människor som jag kunde gjort något viktigt för om jag bara hade vågat ta steget ut. I det här ligger en del av den frustration jag känner inför kyrkan och inte minst inför min egen inneboende feghet. Att det så ofta blir ombonat, tryggt och hemtrevligt, när det egentligen är så att Gud kallar oss att ta av oss finskorna och gå ut i smutsen, gyttjan, mörkret och älska de människor vi hittar där...

Och tänka sig. Nog är det förunderligt vad som blir av mina tvivel. Att varje gång jag på allvar funderar på att lämna Gud händer något som vänder på perspektiven, som får mig att öppna ögonen och se hur rik jag ändå är. Vilka skatter jag äger i tron. Inte minst leder det hela till en förnyad inspiration och en nyväckt vilja.

Historiens vingslag

Jag tycker om historia. Kungar, krig och årtal bryr jag mig måttligt om, däremot är jag mycket intresserad av hur människors vardagsliv kunde se ut för några årtionden sedan, men kanske ännu hellre ett par generationer tillbaka i tiden. Hur olika livsöden gestaltade sig, få ta del av vilka medgångar och motgångar de hade, hur man tyckte och tänkte i en svunnen tid. Önska att det vore som då eller vara glad att leva i nutiden. Inte minst tycker jag det är spännande med allt runtomkring; kläder, prylar, inredning, byggnader, reklam o.s.v.

En del av min fascination för människors livshistorier ligger också i att se vad det var de la ner sina liv, sin tid och sin energi på och vad som finns kvar av det när de är borta, liksom för att undersöka om där finns något tidlöst varaktigt. Jag kan bara inte tro att all vår strävan är till enbart för oss själva och vår omgivning här och nu, att det mesta av det vi arbetat för sedan bara blir nedbrutet av tidens tand och faller i glömska om några generationer. Därför kan man säga att jag är på spaning i mänsklighetens arkiv för att se vad tidigare levda liv berättar för mig om det förgängliga och det eviga.

Har varit hemma med familjen i helgen och igår när det var mulet fastnade vi framför denna dokumentär om en afrikamissionär och hans familj. En både vacker och sorglig berättelse, med ljusa minnen och mörka fläckar.

Dessutom har mamma visat mig gamla släktfoton och dokument hon fått av morfar, vart och ett med sin historia:

Ransoneringskort från 1:a och 2:a världskriget längst ner, från vänster morfars intyg från en tyskakurs, längdhoppsdiplom och hans dopbevis, sedan har vi morfars mors id-kort och skolbetyg, längst till höger meny och häfte från morfars fars 50-årsdag. Riktigt roligt att så mycket finns sparat!

Livets besynnerliga vägar

Hade jag fått vad jag aldrig fick

så hade det gått som det aldrig gick.

Hade jag mött den jag aldrig mötte

och hade jag skött vad jag aldrig skötte

och hade jag känt vad jag aldrig kände

så hade åtskilligt hänt som nu aldrig hände.

Ja, hade jag gått dit jag aldrig går

så hade jag stått där jag inte står.

("Monolog för envar", Alf Henriksson)

Mycket fascinerande dikt. Visserligen är det förflutna stelnat och förbi, men är inte detta spännande tankar, så säg? Hur hade det varit nu om det blivit som det aldrig blev? Tanken gör nästan en kullerbytta. Det första som slår mig när jag läser den är de killar jag ville ha (och i synnerhet en som dikten stämmer så bra på), men aldrig fick. När det begav sig var det känslomässig katastrof för varje en som på ett eller annat sätt gick mig förbi, nu kan jag konstatera "tack gode Gud" att jag inte fick min vilja igenom. Inget ont om någon av dem, somliga är goda vänner idag, andra har jag ingen kontakt med, men ingen av dem hade jag passat riktigt bra ihop med när jag ser det i backspegeln.

Tänk om alla motgångar jag varit med om aldrig drabbat mig. Vissa saker vill jag helst inte behöva vara med om igen, och hade jag fått välja hade jag gärna sluppit dessa händelser och tunga perioder i livet. Ändå är det så att i efterhand är jag glad för det allt det goda som kom ur det till synes meningslösa. För att det bland annat gjort mig medveten på nya sätt, ödmjuk och eftertänksam. Vissa egenskaper tror jag bara kommer genom att man gått igenom prövningar.

Det står i ordspråksboken 3:12 "Ty Herren tuktar den han älskar och agar den son han har kär". Kanske ett sådant bibelord vi kan få för oss att låtsas som om det inte existerade, ett sånt där som man vid första anblicken skulle vilja ta bort från sin egen korrekta klipp-och-klistra-bibel. Hur går det ihop med att Gud är kärlek? Nåväl, jag tror inte det handlar om att Gud slår oss, men att han tillåter att vi går igenom lidande och prövningar för att han vet i förväg att det kommer något gott ur det. Lönen är värd mödan så att säga. Somliga händelser verkar dock vara så meningslösa att Gud blir grym om det skulle vara så att han prövade oss genom dem. Nä, jag tror inte att allt har en mening. Vi gör mycket dumt som är emot Guds vilja och jag tror också på onda andemakter som styr, lika väl som goda, beroende på vad vi människor lämnar utrymme för i våra liv och hjärtan.

I 1917 års översättning av bibeln står det såhär i romarbrevet 8:28 (nyare översättningar formulerar det inte lika vasst) "För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa". Det du! Allt blir inte som det är tänkt på en gång, för att det är en välda massa faktorer som spelar in, men om jag strävar efter att älska Gud kan jag ha min trygghet i att han kommer se till så att mitt livs omständigheter i slutändan ändå leder till det bästa sett ur ett helhetsperspektiv.

Tips

Sitter framför datorn och försöker blogga, men kommer liksom ingenstans idag fastän jag vill. Lyckas inte få någon vidare struktur på de tankar som cirkulerar i mitt huvud. Då passar det finfint att istället länka vidare till ikons juniblogg, med många spännande och tänkvärda inlägg. Läs, fundera, agera!

Böner att be med i

"Må Gud välsigna mig obehag inför enkla svar, halvsanningar och ytliga relationer så att jag får leva på djupet av mitt hjärta.

Må Gud välsigna mig med vrede över orättvisor, förtryck och utsugning så att jag kan verka för rättvisa, frihet och fred.

Må Gud välsigna mig med tårar att fälla över alla dem som drabbas av lidande, övergivenhet, hunger och krig, så att jag kan sträcka ut handen och trösta dem och förvandla deras smärta till glädje.

Må Gud välsigna mig med tillräckligt mycket dåraktighet för att jag ska kunna tro att jag kan få betyda något för världen, så att jag kan göra det andra hävdar är omöjligt."

Jag ber om tillräckligt mycket sol för att mitt liv ska vara ljust och om tillräckligt mycket regn för att jag ska kunna uppskatta solen.

Jag ber om tillräckligt mycket lycka för att jag ska bevara livslusten och om tillräckligt mycket sorg för att även små glädjeämnen ska verka stora.

Jag ber om tillräckligt många vinster för att få det jag behöver och om tillräckligt många förluster för att jag ska uppskatta allt jag har.

Jag ber om tillräckligt många välkomnanden för att jag ska klara av det slutgiltiga avskedet.

Avslöjande

Vår kärlek (eller brist på kärlek) visar sig i...

-Hur vi tar emot dåliga nyheter om medmänniskor (och till er som är kristna skulle jag vilja säga: hur du tar emot en dålig nyhet om en annan kristen)
-Hur vi beter oss när vi tror att ingen ser oss
-Hur vi behandlar de människor som vi lever med i vardagen, som är en självklar del av vårat liv
-Hur vi agerar mot de som inte är som vi, de som sticker ut och gör sådant som avviker från normerna

En regnig solskenshistoria...

...eller berättelsen om min och Johannes förlovning!

Till att börja med har jag väntat och längtat efter denna dag i ett år i alla fall. Jag säger inte att Johannes varit ovillig, men dock inte lika ivrig som mig (på gott och ont). Nåväl, vi var ute i mycket god tid med att beställa ringar, för att vara säkra på att ha dem till våran tvåårsdag söndag den 4/7 och jag hämtade dem ca en och en halv vecka innan. Det visade sig emellertid att Johannes ring var för liten och jag hade inte möjlighet att beställa en ny förrän på tisdagen samma vecka. Kvinnan på Guldfynd sa att det skulle ta 3-5 arbetsdagar. Under fredagen jobbade jag och kollade mobilen titt som tätt i hopp om ett missat samtal från Guldfynd, men icke. Nåja, vi hade ju fortfarande Johannes lilla ring i behåll, så det skulle väl bara vara att köra ändå.

Kom hem från jobbet jättetrött och virrig och skulle försöka packa inför att åka till Vistträsk (hans hemby) över helgen. Fokuserade mest på kläder hit och dit, så till den grad att det visade sig att jag glömt något viktigt...nä, inte ringarna tack och lov, men väl kameran. Jaha, jaha. Pessimisten i mig vart störtsur. Mamma blev räddaren i nöden då hon, pappa och 2 av mina småsyskon kom på lördagen för att gratta. Fick låna en kamera utan minneskort med AA-batterier (har man litium-batteri blir man bortskämd med att kunna fota länge innan strömmen tar slut). Men väl en kamera, så jag var nog så nöjd.

Vi fick en ask bröllopschoklad, mycket humoristiskt! Båda har nämligen bestämt sig för att äta minsta möjliga godis. Johannes har tidigare skämtat om att Daniel och Viktoria dyker upp överallt vare sig man vill eller inte, så sant som det var sagt ;) Sedan är ju förlovningen något som förebådar bröllop, även om det kommit bort lite när allt för många dröjer länge med att gifta sig, så det var ändå passande.

Notera händerna och våra miner!

Jag måste också nämna den andra presenten jag fick. Minns ett tillfälle då jag var liten och satt i farmors knä och fingrade på ett halsband hon hade. Farmor frågade då om jag ville ha det. Visst tyckte jag att det var fint, men det var ju hennes, så jag sa nej. Just det här halsbandet är verkligen farmor upp i dagen, något som hon haft på sig mycket. (Läs om min farmor och hennes begravning här). Nu fick jag detta halsband och det blev verkligen som en present från henne i efterhand, så talande och passande för tillfället med hjärtat och duvan:

Söndagen kom och bjöd på kvav värme och gråmulet väder! Vi for på möte under förmiddan och hade halvt om halvt gett upp våra planer på en cykelutflykt. På hemvägen såg vi dock en 10-12 cyklister, konstigt med tanke på vädret tyckte jag. Då bestämde vi oss för att kan dom, kan vi. Sagt och gjort, vi packade ryggsäckarna och gav oss iväg på en 2-milafärd klädda i shorts. Typiskt oss att förena nytta med nöje på det här viset och få träning på köpet! Såhär blöt var jag bak i ryggen när vi närmade oss målet:

Vid Fällforsen "iscensatte" vi vår förlovning. Posade, log och tog bilder tills jag var nöjd. Såhär såg det ut:

Johannes fotade här och gav mig en spontan puss!

Sentimentala Sara är mitt namn. Minen är så mitt i prick!

Sedan var det dags för Johannes att ta av ringen igen för att han inte skulle få blodstopp i fingret. Bilden blev lite överexponerad på grund av kamerans starka blixt, så om ni undrar vad fyrkanten på hans ben är för nåt, så kan jag tala om att det är en macka. Smöret användes som glidmedel!

Vi fick lov att ta på oss långbyxor på grund av knotten, sen vände vi och trampade hemåt. Det hade börjat regna lite lätt, men vi tog inte så stor notis om det. Lite åskmuller hördes någonstans i fjärran. Efter att ha cyklat en sträcka tittade vi mot höger där ett berg var så höljt i något att det var alldeles vitt...åh nej, ett ordentligt regnväder på väg! Det kändes som i en typisk naturkatastrof-film där hjältarna får fly för livet för att inte gå under. Och visst kom regnet, med så stora piskande droppar att vi först trodde det var hagel. Det tog inte lång tid innan vi var dyngblöta. Glasögonen blev värdelösa, prickiga och London-immiga, så de åkte av med följden att allt såg ut som ett luddigt drömlandskap. Man kan ju tro att vi vid det här laget var lika sura inuti som utanpå, men vi kunde inte annat än skratta och tralla på en mycket passande vers ur "O store Gud":

"När jag hör åskans röst i stormen brusa och blixtens klingor springa fram ur skyn, när regnets kalla friska skurar susa och löftets båge glänser för min syn. Då brister själen ut i lovsångsljud, o store Gud, o store Gud!"

När vi kommit halvvägs och det slutat regna stannade vi för att byta om igen för att slippa åka på en dunderförkylning. Ryggen och rumpan som var blöta av svett på ditvägen var det enda som var torrt nu! Gjorde några raska manövrar och hoppades innerligt att ingen bil skulle köra förbi och se mig stå där i knallrosa trosor och krångla av jeansen med joggingskorna på. När vi äntligen kommit hem och ätit, duschat och bytt om, vet ni vad: då kom solen fram!! Är det inte lustigt ironiskt så säg. Strålande vackert väder helt plötsligt:

Kolla hur molnen bakom berget sticker upp som små toppar, är det månne en molnfabrik där bakom?!

Såhär i skrivande stund, 5 dagar senare är jag hes som en kråka. Så pass att jag är hemma från jobbet, kan ju inte kommunicera normalt! Det låter som om jag är i målbrottet gånger 10 ungefär. Törs lova att grunden till det lades i söndags, sen har jag byggt på med träning och bad här i veckan. Inte blev det som jag hade tänkt mig med just någonting, men nog så bra i alla fall. Jag fick den bästa, mest passande fästmannen jag kunde fått och även en historia att berätta, då kan man inte vara missnöjd när allt kommer omkring!

Att avvänja en shop-o-holic

Min inställning till shopping, prylar och konsumtion är något jag fått jobba med på sistone. Jag har gått från att ganska oreflekterat köpa det mesta som fallit mig in att jag vill ha, till att känna avsmak inför shoppingens alla impulsiva habegär. Har kommit att bli less på alla ursäkter man drar för sig själv för att kunna köpa ytterligare en överflödig pryl med gott samvete. Visst kan man unna sig saker man inte behöver ibland, men när vi samlar saker på lager i våra förråd för att huset är så fullt med prylar att vi inte rymmer allt och vi ändå fortsätter att köpa mer och nytt, då folk renoverar husen bara för att de blev less på sin gamla (visserligen fullt funktionsdugliga) inredning...hallå, något är fel! När man inser att åtskilliga människor i andra delar av världen lever i en verklighet präglad av fattigdom blir det inte okej att göra såhär. Ändå är det så att när jag ska ge några smulor från "den rike mannens bord" till exempelvis olika hjälpande organisationer då blir jag plötsligt snål och ifrågasätter om pengarna verkligen kommer dit de är tänkta att gå. Tänk om jag kunde fråga mig vad jag stöder varje gång jag gladeligen köper något jag inte behöver istället.

Ett led i den här processen har varit att vistas hos min pojkvän och hans föräldrar. De är av den sorten som lagar prylar när de går sönder istället för att slänga och köpa nytt. Som verkligen använder sina grejer så länge det går, till exempel kläder. Johannes väl lappade träningsbyxor och hans joggingskor som har mycket god luftkonditionering (dvs stora revor över främre delen av foten trots försök att limma dem) men som likaväl används är ett praktexempel. Detta har stört mig, men med tiden kommit att bli något jag istället beundrar. Kan dock tillägga att Johannes fick nya byxor i födelsedagspresent och att jag insisterar på att det är dags att köpa sig ett par nya skor!

Min älskade har också varit till stor hjälp mer direkt. Jag var på stan med honom för ett tag sedan. Skulle bara gå in på hm en snabbis och köpa hårnålar medan han väntade utanför. Halvvägs in i butiken såg jag alla skrikande rea-skyltar och kände hur köpsuget vaknade till liv. Ville titta, leta, prova, köpa, ha. Gick ut igen och upplyste Johannes om att det inte skulle gå så fort som jag trott och förklarade varför. Reaktionen blev inte den jag väntat mig från min vanligtvis så förstående och överseende pojkvän. "Varför det?" sa han, "du har ju garderoben full med kläder!" Jag tror inte jag sa något, blev nog mest paff. Något ironiskt härmade han sedan mig såsom jag gott hade kunnat låta: "Ska bara ha en sommarblus" och andetaget senare: "Du har ju hur många blusar som helst, du använder inte ens alla!". Skämdes lite för att han hade rätt och jag visste det mycket väl, men ändå blev jag förnärmad och var sur de närmsta minutrarna. Sedan tyckte jag det var mycket bra att han stoppat mitt il, var nöjd hela eftermiddagen och berömde honom för att han sagt ifrån!

Idag har jag varit i Umeå med 2 vänner. De åkte dit med shopping i sikte medan jag hade tänkt göra mitt för att handla minsta möjliga. Har medvetet undvikit att gå på stan till och från för att slippa bli frestad, den här gången tog jag med mig begränsat med pengar. Det gjorde att jag behövde stanna upp och tänka till varje gång köpimpulserna kom. Plötsligt blev jag väldigt medveten om varje ingivelse att handla något, och jag kan säga att de kom ganska tätt. Kom dock hem och var nöjd över att jag inte handlat för mer än 20 kr, bortsett från mat och bensinpengar. Likafullt loggar jag in på nelly för att kolla deras rea men först är sidan nere och sedan när jag väl kommer in visar det sig att man måste vara medlem för att komma åt rean. Det blev som en knäpp på näsan, så väl tajmad att jag måste tro att det var mer än en slump.

Jag ber Gud om att få bli mer sann och ser hur jag steg för steg genom olika händelser leds i rätt riktning, mot ett liv som är mer äkta. Att se just de här problemen är inget medvetet val från min sida, snarare något jag mer eller mindre motvilligt behövt vakna upp inför och jobba på att förändra. Att det hänt liksom utanför mig och min vilja gör mig övertygad om att den store mästaren jobbar med mig, formar mig som krukmakaren jobbar med leran tills han fått sitt kärl så som han vill ha det.

Källor i öknen

Har en gammal andaktsbok som heter så, gissar att den är från förra sekelskiftet någon gång. Boken gör sannerligen skäl för sitt namn, det är sällan jag läser den utan att få något till livs. Har den alltid liggandes framme och bläddrar upp dagens datum lite nu och då. Där finns ett djup, och en skärpa som gör att sidorna är fulla av liv trots alla år de har på nacken. Jag tror att jag uppskattar texterna mest för att författarinnan inte väjer för kamp, lidande och nöd, utan visar på en väg att vandra mitt i sådana omständigheter.

"Han vet, vartill det ska tjäna, just det som bekymrar dig nu, och omsorgen bär han allena, o säg, varför ängslas då du?

Han vet, vartill det ska tjäna, det där och det där och det där! Så vila med tröst vid det ena: han vet, vad av nöden mig är.

Han vet vartill det ska tjäna, som nu syns planlöst för dig. Han vet ju att feja och rena det guld han bereder åt sig.

Han vet vartill det ska tjäna, ditt hemliga tryckande tvång. Så lita på honom allena, du får det ock veta en gång."

En liten twist

Tycker du att det här är suspekt och provocerande? Jag med. Visst kan vi i västvärlden skryta med att ha kommit bra mycket längre än så i våran kvinnosyn...eller? Vad säger vi om bilder liknande dessa då? Utfläkta på reklampelare och i skyltfönster, upptrycka i våra ansikten, svåra att missa vare sig vi vill se dem eller inte. Jag vet nog faktiskt inte vilket jag tycker är värre. Underexponera eller överexponera kvinnokroppen, minsta eller mesta möjliga tyg. En slank de hit, en slank de dit och än for de ner i diket!

Ordens makt

Nog kan man tycka att det man säger varken gör så stor skillnad hit eller dit, men då underskattar man sig själv och språkets betydelse.

Under terminen har vi fått höra gång på gång om social konstruktivism, d.v.s. hur vi skapar verkligheten genom språket. Enligt detta sätt att se det finns det ingen objektiv social verklighet, utan det är vi själva som konstruerar sociala fenomen och ger dem innebörd, egenskaper och värde för att vi ska kunna förstå och hantera omvärlden. Det finns inga sanningar eller rätt sätt att se på saker och ting utan allt varierar beroende på tid och plats.

Jag både protesterar och hurrar på samma gång. Protester för att jag tror att det visst finns en verklighet större än oss själva. För att jag är övertygad om att vissa värden faktiskt är eviga och bestående oavsett tid och plats. Däremot hurrar jag åt att den stora betydelsen av våra ord och vårt språk lyfts fram, för onekligen är vi alla medskapare av verkligheten (om än inte de enda skaparna).

I efesierbrevet 4:29 står det: "öppna inte munnen för ofruktbart prat utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på"

Vilken utmaning! Hur mycket säger man inte som man gott kunde låta bli att säga och hur mycket låter vi bli att säga som borde bli sagt? Genom våra ord kan vi bygga upp eller bryta ner, vara till välsignelse eller förbannelse, göra en människas dag eller förstöra den. Ja, i ordspråksboken 18:21 sägs det till och med att tungan har makt över liv och död och att de som kan tygla den får njuta dess frukt. Jesus sa såhär: "Men jag säger er att för varje onyttigt ord som människorna yttrar ska de få svara för på domens dag. Efter dina ord ska du frias och efter dina ord ska du fällas." (Matt 12:36-37). På vilket sätt väljer du att använda dina ord och ditt språk?

Dagens outfit

Guds rustning:
- Frälsningens hjälm
- Rättfärdighetens pansar
- Sanningen som bälte
- Trons sköld
- Andens svärd (Guds ord)
- Skor: villigheten att gå ut med budskapet om fred

(Efesierbrevet 6:14-17)

Tillit

Var och åt på en pizzeria här i stan. Hade gjort min beställning och av ren vana tagit fram plånboken för att betala när mannen i kassan säger: det tar vi efter maten. Satte mig ner och väntade. Bredvid mig satt några som ätit färdigt och var på väg att gå. "Ja just ja" sa en, "vi ska ju betala för oss också" varpå de båda andra sa att oj, det hade de glömt bort om det inte varit för att den här mannen kommit på det. Något riskabelt system eller hur? I princip hade de ju bara kunnat gå ut genom dörren utan att betala. Jag tycker om att de på pizzerian vågar lita på sina kunder på det här sättet!

Hörde också en historia för ett tag sedan om vad som hände efter en spelning med Torkel Selin. Han stod och sålde skivor för full rulle och blev fikasugen, så han sa bara till en man i kön "kan du ta över här så länge?". Det funkade finfint sa han som berättade detta för mig.

Visst får man lite hopp om livet när somliga vågar förutsätta folks ärlighet istället för den ständiga misstro vi annars möts av?

Gud, vetenskapen & moralen

Rekommenderar två sevärda debatter: Moral med eller utan Gud samt Tro och vetenskap och här ett blogginlägg om Darwin (!) och Einsteins uttalanden kring Gud.

Det hänger på håret

För ett par decennier sedan kunde man bli utesluten från en församling om man klippte håret kort. Det är att gå över gränsen, och med dagens mått mätt ganska bisarrt. Men är det inte ironiskt att i princip varenda kvinna som är 40 plus idag ska envisas med att klippa håret kort, kortare, kortast?! Jag har sett ett antal kvinnor i församlingen som jag tyckte var så fina i längre hår också klipper de sig en efter en....I don't get it. Inte kan det då handla om utseendet i första hand, för de allra flesta ser yngre ut i längre hår. Inte kan det handla om kvinnlighet, somliga med mer maskulina drag blir förvillande lika karlar. Är det för att det är praktiskt och lättskött månntro? De få äldre damer (65 plus) jag stött på som haft långt hår har varit väldigt vackra, jag tycker längre hår är en prydnad på kvinnor oavsett ålder.

Dumheter

Via Adams blogg blev jag medveten om den nya reklamfilmen där kändisar simulerar sex med varandra för att visa på vikten av att använda kondom.

Den gör mig arg, jag kan gå i taket av såna här saker. Sex blir så äckligt när det bara handlar om kåthet och att tillfredsställa sina lustar, utan någon ömsesidig kärlek inblandad. Kvinnorna och männen blir objekt, ungefär som vilken livlös pryl som helst.

"Det är svårt att hitta en bättre sak att ställa upp på" säger en de medverkande. Eller hur?!! Har du hemskt dålig fantasi? Ska jag sätta en lång lista i händerna på dig med saker som garanterat gör mer nytta?

Sen står det också "vi är väldigt nöjda med att filmen inte är moralistisk". Nä, det är den där otäcka moralen som spökar igen. Kom inte här och påstå att det finns några rätt och fel, jag gör vad jag vill och känner för, ungefär. Men gränslöshet är heller inte frihet, det binder minst lika mycket som hårt hållna moraliska normer.

Vägar till ett alternativt liv

Jag älskade Shane Claibornes Den oemotståndliga revolutionen, en av mina absoluta favoritböcker. Oerhört inspirerande och hoppingivande bok att läsa, den får mig att tro på en annorlunda värld.

"Vi lever i en värld som inte uppskattar det lilla. Vi lever i en värld som bara vill att allt ska bli större och större...men mitt i allt det storslagna anar många av oss att Gud håller på att göra något nytt, någonting i liten skala och i det tysta. Detta som Jesus kallade Guds rike växer fram världen runt på de mest oväntade ställen, en stilla viskning mitt i kaos. Små människor med stora drömmar börjar tänka sig en ny värld. Små rörelser av gemenskaper med helt vanliga radikala vill göra små saker med stor kärlek"

Kunde inte låta bli att köpa den nya boken Bli det du ber och jag bara stormgillar citat som detta:

"Något av det mest radikala vi gör är att vi älskar de människor vi lever med, dag efter dag, trots alla misstag. En grupp vi hälsade på hade tryckt upp t-shirtar där det stod: alla vill göra revolution, men ingen vill diska. Det var en ständig påminnelse om att revolutionen måste börja med små kärlekshandlingar. Vi som hyser en stor kärlek både till den världsvida kyrkan och våra egna kristna sammanhang måste utfärda en varning: om du lierar dig med Guds folk kommer du att bli sårad. Den heliga anden gör det möjligt för oss - eller tvingar oss till och med - att dela livet med andra, leva tillsammans, göra varandras smutsiga jobb, vara gästfria, skapa fred, dela med oss av våra pengar, ta hand om varandras barn, bilda kooperativ och tjäna vår nästa. Men om du gör allt detta tillsammans med trasiga människor (och det finns ingen annan sort) kommer ni att såra varandra. Du kommer att bli sviken på det ena eller andra sättet och du kommer själv att svika, trots alla goda föresatser och stora förhoppningar. /.../ Sanningen är den att Gud inte förhärligas när vi försöker leva som perfekta människor. En gemenskap som strävar efter perfektion rensar alltid ut dem som inte är perfekta - tills det inte blir några kvar. Jesus förhärligades när han älskade den som skulle skada honom. På samma sätt förhärligas vi, så att Gud förhärligas, när vi fortsätter att älska varandra efter att vi gjort varandra illa. Gud förhärligas när vi fortsätter att ta skitjobben och till och med gör dem åt människor som behandlar oss som skit."

Vårflodsveckor, blomstertid

Så heter den LP med Artur Eriksson som just nu rullar i min spelare. Visor och romanser, sånger och psalmer om våren och sommaren. Jag har en förkärlek till sån här poetisk, lite gammaldags musik, gärna med orkesterkomp, piano och körsång till. Tycker om de tankar som står som en kommentar i omslaget:

"Vårflodsveckor, blomstertid. För oss nordbor är det känsloladdade ord. Hur många gånger vi än under vårt jordeliv får uppleva våren och sommaren är det alltid lika nytt, lika efterlängtat, lika förtvivlat sorgesamt när det ligger bakom. De stämningar våren ger oss är förstås outsägliga och ändå måste vi skriva om det, besjunga det, forma det i ord och toner så gott det nu går och så nära vi förmår komma. Den brottning i naturens värld vi upplever denna årstid berör oss djupt. /.../ Vi känner hur vår personlighet är ett med denna natur. Vi är liv av dess liv, oro av dess sprängande smärta, förhoppning av dess nyfödda kraft! /.../ Och hela vår värld är som en kosmisk harpa; från kvidandet av minsta kryp i mullen till vibrationerna av ljusets strålar. Och vi känner: här är den värld Gud gett oss. I den ska vi leva. I den ska vi lida, sörja, fröjdas, hoppas. Här ska vi leka och arbeta, födas, älska och dö. Smärtan av att vara till som Karin Boye format i sin dikt känns som djupast när det är vår. Lyckan att vänta hör till vårens lust. Men till sist, se på markens blommor och rymdens fåglar! Det är Herren Jesus själv som manar oss att gå ut och läsa naturens bilderbok. Lev i den tillit som skapar världen. Lev i den hemlighetsfulla skapelseglädje som går likt en väldig ström genom vårens och sommarens mysterium."

Vardagsanekdot

Lämnade in tre par skor på lagning för ett tag sen och var på väg för att hämta dem idag. Funderade över hur mycket det skulle kunna bli, om det egentligen var dyrt eller billigt. Gjorde upp ett antal scenarion i huvudet, där det rörde sig om allt från under 100 upp till 1000. Till saken hör att jag hade tagit med mig ytterligare ett par skor att lämna in, men bara ifall det visade sig vara överkomligt pris. Kom fram till att 300 var rimligt att betala för skorna jag skulle hämta, inte mer. Gick in på Bertils skoservice och han tog fram mina reparerade skor. Ja, säger han, nu är det såhär att räckte inte med att limma den här skon, jag behövde laga ett hål också och det är ganska dyrt, men jag kan ju inte lämna ut en trasig sko till dig. I mitt huvud hinner det ryka det minst en femhundring, innan han säger i nästa andetag: men jag är snäll, du får det en hundring billigare...då ska vi se vad det blir här...310...men vi säger 300! Och jag går därifrån och skrattar för mig själv över det lilla lustiga sammanträffandet.

Huvudet på spiken, Clara!

En av mina bloggfavoriter, underbaraclara, skriver så bra att jag bara måste återge det lite kort. Det handlar om hur hennes skräckvision av vuxenlivet är att jobba heltid, jämt vara trött och redan på onsdag längta till fredag, ha fyra veckors semester och stressa för att hinna umgås med barnen. Jag jublar över att det är fler än jag som vill leva annorlunda och törs ifrågasätta prestationskraven och förväntningarna på att man ska hinna allt samtidigt. Jag vill inte heller jobba heltid med småbarn eller leva över mina tillgångar genom att ta dyra lån. En god vän till mig sa för några år sen att han förespråkade kortare arbetstider och jag tyckte nog att det verkade slött då, men det var innan vuxenlivets stress och press gjort entre i mitt liv. När Clara säger "Jag tänker aldrig jobba 9-5 om jag kan slippa. Det är inte för att jag är lat eller utan ambitioner. Det är för att jag är klok. Jag är ärlig mot mig själv med vad jag orkar" så kan jag bara instämma. Fram för lugnare liv där folk slipper gå i väggen.

Upp och ner-vända vär(l)den

Hittade en artikel på Dagen om en amerikansk konstnär som vill visa hur Jesus såg ut. Jag vet inte om det jag, tror egentligen inte ikoner och religiösa bilder har särskilt stor sanningshalt. Så här står det i Jesaja, i en profetia om den kommande messias:

"Som många häpnade över honom, därför att hans utseende var vanställt mer än andra människors och hans gestalt oansenligare än andra människobarns" (52:14)

"Han hade ingen gestalt eller fägring, när vi såg på honom kunde hans utseende ej behaga oss. Föraktad var han och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med sjukdom. Han var som en för vilken man döljer sitt ansikte, så föraktad att vi höll honom för intet." (53:2-3)

Så typiskt människan att göra sig en bild av en snygg-Jesus, för ful kan han ju inte vara. Precis som människorna på Jesus tid förväntade sig att befriaren skulle komma med makt, med härar, ståt och prakt. Han skulle vara en storslagen kung, en riktig hjälte, också kommer han i all enkelhet istället och segrar genom att lida och dö, vilken paradox! Och ta sen bara en sån sak som att det var den tidens religiösa som vände sig emot honom, istället umgicks han med outsiders, oansedda, utstötta människor med låg status. Jag tycker det är enormt fascinerande hur Guds sätt att agera så totalt vänder upp och ner på det människan tror är stort och beundransvärt.

I den kända julpsalmen Bereden väg för Herran finns en strof som går såhär: "Giv, akt det helga riket, är ej av denna värld. Ej av dess vise funnet, ej av dess hjältar vunnet." och bläddrar man en sida till i Jesaja kan man läsa detta i kapitel 55: "Se, mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar säger Herren."

Behöver du en hjälte?

"Det är synd om folk som behöver hjältar" var det en fiktiv person i en bok som konstaterade. Då tror jag bestämt att det är synd om oss alla. När folket slutar tro på Gud, tror de på något annat istället. Människorna verkar behöva något att prisa och se upp till, varför annars alla dessa idoler, artister, idrottare och filmstjärnor som höjs till skyarna?

I tidningen Dagen fanns för ett tag sen ett reportage där Michael Jacksons hemhjälp berättade om hur det varit att jobba åt honom. Hon konstaterar vilket pris den person får betala som världen vill dyrka och säger i nästa andetag "Vi är menade att tillbe Gud, inte hans skapelser"

Har stött på somliga tagit lite illa vid sig när det är mer livat i kyrkan. Sträckta händer, bön och lovsång...ja, det är nästan så det drar åt det sekteriska hållet. Eller? Det kanske är lättare att ta till sig ett stillsamt möte i svenska kyrkan-anda, lättare att förhålla sig passivt till. Jag har inget emot stillhet, tvärtom, men om vi tror på en levande Gud, ja då borde våra gudstjänster minsann vara levande också. Kan man bemöta idoler, artister, idrottare och filmstjärnor som om de vore mänsklighetens frälsare, hur mycket mer ska vi då inte upphöja han som faktiskt ÄR det på riktigt och har skapat alltsammans?!

Kampen om viljan

Den otåliga människan (bland annat en som heter Sara) vill ofta se resultat här och nu, idag, på en gång, men mycket viktigt här i livet tycks vara långtidsprojekt som kräver uthållighet för att lyckas. Att leva ut sina impulser och göra vad man har lust med är kul för stunden, men brukar kunna straffa sig sedan. Att däremot investera tid och energi i att göra som man vet att man borde även när det inte känns bra, vinner i längden. Så är det med t.ex. träning, studier, relationer och även i trons värld. Det du sår idag får du skörda imorron. Nog om det, nu ska leva som jag lär och gå och lägga mig! Det är aldrig fel tidpunkt att göra det rätta.

Vem springer du med?

En krönika skriven av en student vid namn Märta Söderberg, från salts tidning. Har kommit tillbaka till den då och då, texten berör mig så starkt. Innerligheten hon ger uttryck för får hjärtat att bulta och sår en djup längtan efter mer.

"Jag är en vagabond. Min destination är en kärleksrelation som bara Gud vet verkligheten av. Ju mer jag får av Jesus, desto mer saknar jag honom. Han har lämnat mig sårad i kärlek på det vackraste, mest underbara sättet. Nu finns bara en längtan i mig att få hällas ut, som olja ur en flaska, tills varje droppe är tömd. Det finns en person. Ibland ser jag hur han ler, jag känner hur han andas, jag hör hur han ber för mig. Jag hör hur han nämner mitt namn inför Fadern. Jesus. Han har gjort något med min själ som ord inte kan beskriva. Det finns ingen väg tillbaka. Kanske är det just hur mycket han vill ha mig som gör mig så knäsvag. Kanske är det hur han hedrat mig som gör att orden från hans mun är mitt beroende. Jag kan inte nöja med med att kunna det kristna språket, jag måste ha levande Gud, i mig, genom mig - varje dag. "Vilka springer du med?" Det är en fråga som har skakat om mig. Jesus såg mig i ögonen och sa: "Märta, jag vill visa dig vilka du ska springa ditt lopp med. Spring med dem som helt gav sitt liv för att få del av min härlighet. Se dig inte omkring i dagens Sverige och låt inte människor få definiera vad ett böneliv kan vara. Sträck dig ut på okänd mark. Jag ska komma till dig." Hans ord lämnade mig med frågor som bor inom mig: Hur mycket, Jesus? Hur mycket kan jag få ge dig? Hur djupt kan vi gå tillsammans? Hur väl kan jag känna din röst? Hur mycket härlighet, Jesus, på denna sida av evigheten? Hur mycket enhet, dig och mig emellan Jesus, på denna sida? Jag vill leva ett nobelt liv, övertygad om att vi var gjorda för att leva passionerade liv. Övertygad om att jag var gjord bara för min skapare. Så jag ger frågan vidare till dig: Vilka springer du med? Vilka låter du definiera vad som är ett normalt liv med Jesus? Låt Jesus ge dig en dröm för ditt liv med honom. Kanske är det bortom vad du och jag kan ana?!"

Moralpanik

Någonstans i kurslittaturen läste jag ett stycke i stil med följande: Scenariot var en ung tjej som blev kär för typ 60-70 år sedan. Författaren konstaterar krasst att på den tiden fick den stackars flickan gå där med rödblossande kinder och kväva sin lust, för då skulle man minsann vänta med sex till äktenskapet.

Är det inte hemskt, så säg? Oerhört förfärligt att behöva hålla sig.

Jag är övertygad om att unga far mer illa av vuxnas och ungdomsmottagningars uppmuntran att ligga fritt "så länge båda vill och ni skyddar er" än att behöva utöva en periods avhållsamhet. Jag förstår att man vill komma ifrån dömandet och synen på sexualiteten som något fult och skamligt, men då den nya normen är normlöshet, då könssjukdomarna sprider sig som pesten och abortstatistiken är hög har vi verkligen hamnat i det andra diket. Här en debattartikel på temat.

När USA:s smittskyddsinstitut berättar om vad man ska tänka på för att minska risken att smittas mot det sexuellt överförbara viruset hpv låter det såhär: "people can also lower their chanses of getting hpv by being in a faithful relationship with one partner, limiting their number of sexpartners and choosing a partner who has had no or few prior sex partners". Snabbt är det någon som säger att dessa fakta är hemsk gammalmodig moralism.

Trots allt verkar det sexuellt "frigjorda" samhället ha sina tabun: att lägga in värderingar och förespråka avhållsamhet!

Lidande

Är det något som får mig att tvivla på Gud så är det lidande. Det går bra så länge det befinner sig på avstånd, självcentrerad som man är. Först när lidandet kommer nära en själv, framför ögonen, kryper in under skinnet på en, då vaknar man och reagerar. Ropar ut i vad som ibland känns som vakuum. Finns du där, Gud? Kan du göra något?

Å ena sidan är det hopp som här, älskar denna lovsång:

"Gör under mitt ibland oss, låt helande få ske. Vi ber att läkedomens ande ska lära oss att be. Kom och hela trasiga hjärtan, läk Gud, såren ur vår själ.

Låt läkedomen flöda, din kärlek helar sår. Låt helig eld få glöda, torka varje tår. Så att alla se att du än idag gör under.

All min otro har begränsat, gjort det svårt att säga jag tror. Men nu ber jag om ett hjärta som vet om att du är stor. Sudda ut den trasiga bilden. Visa för mitt inre vem du är"

Å andra sidan är det förtvivlan som i den här starka sången.

Om den dagen kommer då jag inte längre kan tro på Gud, kommer jag att sörja länge och väl. Det skulle vara min allra bästa vän, mitt hopp i livet, grunden jag byggt mitt liv på, en stor del av min identitet som var borta. Bara sådär. Det är som Anders Piltz skriver så bra: utan Gud är livet en dag som slutar i natt.

"Det finns ett kraftigt argument för Gud: lidandet. Lidandet är en gåta för alla, också för de troende, i synnerhet när fullkomligt oskyldiga får lida. Men utan tro på Gud blir det oändligt mycket mer absurt. Då försvinner också det sista hoppet om rättvisa, om kompensation på något annat sätt i Guds hemlighetsfulla plan."

Konstruktiv kritik?

Det slår mig att jag egentligen inte vet så mycket om vem som läser det jag skriver här, bortsett från några vänner som vågar säga det och kommenterar ibland. Kan inte låta bli att undra om jag blir en nagel i ögat på folk med alla kritiska funderingar och ifrågasättanden? Delvis är det meningen, en av anledningarna till att jag skriver är för att jag vill få de som läser bloggen att stanna upp och tänka till genom att vrida och vända på det många betraktar som självklart och givet. Men ska det tjäna någonting till hänger det på att man kan ta det till sig och göra något av det. Jag hoppas min avsikt att inspirera till positiv förändring också syns någonstans mellan raderna så att det blir, just det, konstruktiv kritik.

Elins födelsedagspresent

Det kan hända att det var jag som hade allra roligast åt mina vitsigheter :) Egentligen var det först bara på skoj som jag pratade om att stryka min kära systers skulder till hennes födelsedag, men pappa övertalade mig om att det faktiskt var en bra idé och samtidigt sedelärande. Grunden är ett scrapbookingark som i stort sett såg ut som på bilden. Sedan har jag klippt till kanterna, skissat upp tunna blyertsstreck och skrivit med kalligrafipennor. Inte så svårt, mer tålamodskrävande. Bakgrunden är det marmorbord jag jobbade på.

Modets mysterier

"Fashion is an form of intolerance so ugly that we have to alter it every sixth month" var det någon som sa, men jag minns inte vem och vars jag läste det.

Jag undrar vad vårat enorma utbud av kläder, skönhetsprodukter och inredning kostar för människor i andra delar av världen? Vars tillverkas allt och under vilka villkor? För någonstans ifrån kommer ju alla billiga slit-och-släng-kläder a la gina tricot & hm, oceanen av likadana skönhetsprodukter i tusen olika utföranden och ikeamöblerna. Allt det där som vi bara måste ha, det nya och uppdaterade. Vad är det egentligen vi stöder med vårat ändlösa konsumerande? Är det någon som orkar bry sig eller vill vi bara kunna fortsätta välja och vraka?

Jag vet inte riktigt, men jag anar att svaren på dessa frågor skulle kunna ändra min livsstil drastiskt.

Vad svenskar pratar om under veckan

Måndag: hur helgen har varit
Tisdag: suckar över att det är så många dagar kvar till nästa helg
Onsdag: mer uppmuntrande, konstaterande av att halva veckan gått
Torsdag: officiell nedräkning till helgen
Fredag: "Det ska bli skönt med helg"

Ja, tänka sig. Det måste vara hemskt förfärligt att behöva jobba och gå skola, tur att vi har de alldeles fantastiska helgerna att leva för.

Ifrågasättande

Som av en tillfällighet läste jag i inledningen till en doktorsavhandling vi fick titta på i skolan en text hämtad ur Sofia Karlssons stjärnor över Asahikawa: "Det är så mycket som vi tror vi är, men som vi bara fått, av nånting gammalt, som vi tror är vårt"

Hur mycket av det jag och du säger, tänker, tycker och tror är bara ett eko av vad "alla andra" säger, tänker, tycker och tror? Vad har vi egentligen prövat själva innan vi tar det för rätt, sant och riktigt? Tillåter vi oss att utan protest pressas i färdiga former, ramar och mallar? Vi tror att vi är fria, men frågan är om vi inte är ganska bundna i de rådande normerna. Säkert följer många med strömmen för att bli omtyckta och accepterade, för vem vill inte vara det? Men säg, är det värt det om det blir på bekostnad av det vi egentligen önskade att vi vågade tro på och leva för?

Läget

Tiden då jag jobbade inom äldreomsorgen känns hemskt avlägsen, trots att det bara var några veckor sedan jag började plugga. Funderar på varför jag har en sån distans till det helt plötsligt? Kanske för att jag varit inställd på studier så länge att jag nästan levt i det innan jag varit där i verkligheten. Det känns alldeles självklart att vara på Campus, samtidigt som övergången inte varit helt enkel.

Sedan två och ett halvt år tillbaka är jag van vid att på jobbet så jobbar man och när man kommer hem är man ledig. Det tankesättet dröjer sig kvar än och jag har haft svårt att riktigt komma igång med att läsa fastän jag vill. Det gäller att diciplinera sig själv och det är lättare sagt än gjort när det finns så mycket annat som slåss om uppmärksamheten.

I tisdags då jag skulle tentaplugga öppnade jag inte ens en bok. Gjorde inte några onödiga saker direkt, men väl en massa annat än just att läsa. Städa, träffa folk, gå på stan, läsa tidningar, prata i telefon...Tisdag kväll var jag mest bara arg på min dåliga karaktär. Nu närmar sig första tentan och jag försöker hålla nervositeten på en armlängds avstånd. Har gjort små lappar med begrepp och frågor på framsidan, svar på baksidan som ska nötas tills de sitter. Imorron gäller det. Det blir hemskt spännande.

Skräpmat och äkta vara

Nu tänker jag ta bladet från munnen och tala ut utan att linda in det jag vill säga i 10 varv bomull för att ingen ska ta illa vid sig. Jag blir förfärligt less ibland på att det ska vara så svårt att tala klarspråk.

Mainstreamunderhållning som melodifestivalen och let's dance får mig mest att må illa. Särskilt upprörd blir jag över kristna som ägnar fredag och lördagkvällar åt att sitta i tv-soffan för att de faktiskt tycker om ytligheterna. Allvarligt, finns det ingen urskiljningsförmåga?

Snacka om att den här typen av underhållning är ett billigt substitut, en usel ersättning till den verkliga, djupa, äkta glädjen. Det är som att tro att kemiska Fun light är detsamma som hemkokt saft eller att snabbmatsförpackningar från icas frysdisk är lika goda som riktig mat med äkta råvaror.

Idag på söndagsmötet hade vi besök av Randy Lopshire från USA. Det var en frisk fläkt! Han pratade mycket om förnyelse. En sak fastnade speciellt, det var när han varnade för att bli "berusad" på världens underhållning. Varför? Jo, det orsakar andlig slöhet, ljumhet. Det vi tar in påverkas vi av. Åter igen kan vi jämföra det med mat, äter vi onyttigt mår vi därefter.

"Stilla min törst med det levande vatten, varav ej världen det ringaste vet. Var mig en skinande eldstod om natten, var mig en molnstod när dagen är het.

Var mig ett värn emot synden och flärden, var mig ett fäste där trygg jag kan bo. Låt mig ej söka min lycka i världen, låt mig ej söka i världen min ro.

Du är den flödande salighetsbrunnen, du är den levande källan för mig. Du är min glädje, av dig blev jag funnen. Allt jag behöver det har jag i dig"

(Lina Sandell)

Konsumtionshets

Inte nog med allt vi köper inför julen, sen ska det shoppas långt in i januari också...det är ju rea!

Underbaraclaras jultidning inleddes med en utmärkt analys av tokerierna:
"Att jobba i butik under mellandagsrean är som att befinna sig mitt i krishärd. Människor rusar runt i panik och tar oöverlagda beslut. Saker ramlar i golvet och slängs huller om buller i förvirringen. Ja, hela december bär faktiskt känslan av världens undergång. Folk shoppar julklappar som om livet hängde på det! Hur många ångestridna ansikten möter man inte? Någon letar desperat efter en klapp till svärfar. En present måste han ju få, vad som helst blir bra. Trots att han ingenting vill ha och dessutom redan har allt. På julafton lugnar det ner sig och man tycker att konsumtionshungern borde vara stillad. Men se, där misstar man sig. Redan på annandagen drar rean igång och då shoppar folk etter värre. Och hur många s.k. fynd har jag själv inte gjort bara för att det råkar vara halva priset på något jag absolut inte vill ha?"

Ibland är det så jag funderar om inte ett liv fattigt på pengar och prylar ändå vore ett rikare liv? Detta oändliga köpande gör mig alldeles trött. Här har vi ett avskräckande exempel. Hur många saker har man inte dragit hem bara för att man drabbades av tillfälligt ha-begär? Sånt man egentligen inte alls behöver eller kommer att använda. När vi hävdar våran rätt att köpa vad vi vill för våra pengar, så undrar jag om det inte råkar vara så att vi egentligen vet att vi handlar fel, men måste försvara oss för att kunna fortsätta som vi gör, vältra oss i lyx. För det är ju onekligen bekvämt. Tänk egentligen vilken nytta vårat överflöd skulle kunna göra för bättre behövande om vi bara ville. Men proppen sitter hårt, mycket vill ha mer.

Nu när jag ska bli student måste jag banta ner mina utgifter så långt det är möjligt. Vill helst inte ta studielån, tycker inte om att leva på pengar som jag egentligen inte har. Ska det funka behöver jag alltså spendera minsta möjliga. Det blir spännande, ser det som en utmaning. När jag har jobbat har det liksom varit helt ok att köpa vilken mat jag vill och diverse mer eller mindre nödvändiga saker, har ju haft en inkomst. Men nu...ja, jag är faktiskt riktigt nöjd över att måsta sätta stopp för slösaktigheten. För har jag inte press på mig är det risk att det aldrig blir av att leva att leva mer ekonomiskt och eftertänksamt.

Vad säger det om vårat konsumerande när det kan konstateras att vi slänger var tredje matkasse?

Titta också på det här intressanta och fascinerande klippet från Gomorron Sverige om en man som gjort sig av med sina ägodelar och ger sig iväg mot det okända. Programledaren verkar uppenbart provocerad av hans annorlunda val. Jag tycker det är både lite galet och samtidigt väldigt inspirerande. Det ger mig hopp om att kunna leva ett lite enklare liv.

"Allvar"

Har en skiva överdragen på datorn som heter "Århundradets förkunnare i tal och sång". Just det här utdraget ur en predikan av en man vid namn Manfred Björkqvist fastnade jag för. Fastän den har x antal år på nacken och språket är lite ålderdomligt, skulle det lika gärna kunna vara en nutidsbeskrivning. Jag får för mig att ytligheten är ännu mer utbredd nu än den var för några tiotal år sedan, så kanske att det som sas då är än mer aktuellt idag? Läs och begrunda:

"Ju ytligare människa är, desto mindre allvar har hon själv och desto mindre förstår hon också en annan, djupare lagd människa. Ty det ligger mycken sanning i den satsen: så djup som jag själv är, så djupt förstår jag en annan"

"...men ödmjuk måste jag vara. Självsäkra människor gå tyvärr ofta en annan väg. De bortförklara eller förenkla vad de icke förstår. Ja hela tider, hela rörelser, kunna vara i färd med att förgrova eller bortförklara det djupare människolivet istället för att taga det på allvar och ödmjukt söka försöka förstå det. En ytlig tids anda kan sålunda för otaliga människor försvåra tillgången till livets innersta rum, genom att uppställa en stympad eller förytligad människobild såsom den normala, hela människan och säga: sådan är människan, sådan måste hon vara, allt annat är overkligheter, icke att taga på allvar...i vår tid har man kanske svårast att taga själsdjupet på allvar, innerligheten. Det inre livets omätliga värld ter sig snarast som ett skuggornas rike, och dock har det varit de stores hemland. Taga vi icke själens innerlighetsliv på allvar, då platta vi ut verkligheten till yta. Då skola vi inte heller beklaga oss över att vi själva bli ytliga, rotlösa och hemlösa varelser. Vår räddning såsom människor ligger i en ny syn på den inre världens verklighet och en starkare känning med den makt som där styr till vårt bästa. Vi måste åter komma till att inifrån möta denna makt, lika enkelt och starkt som vi möta den yttre världen. Lika väl som vi har en umgängelse med människor i arbete och affärer, lika väl skulle vi ha en umgängelse med den makt som inifrån kan leda hela vårt liv till seger, ty det är inifrån som världen styres. Ju mera vi leva på ytan, desto mer skall vår värld likna ett skepp utan styrman och roder."

Nytt år, nya möjligheter

"Det gamla förgånget är, se allting har blivit nytt..." Egentligen är det ju tid för förnyelse och förändring när helst det behövs, men det blir så konkret vid årsskiften att vi lämnar det som varit bakom oss och går mot något nytt och ännu okänt. Ett nytt år är som ett rent och oskrivet blad.

Jag har satt upp några mål för 2010, nyårslöften om man så vill. På det stora hela handlar det om att jag ska må bättre. Fick en släng av inspiration för nån dag sedan och satte igång att plita ner det i mitt liv som jag vill se en förändring i. Känslan som drabbade mig sedan det var gjort var i stil med att "det här kommer aldrig att gå".

I Norran stod det såhär idag: "De flesta nyårslöften är som snögubbar, de sjunker ihop till våren och är borta till sommaren. Ack, vad hjälper stolta föresatser mot den vanmakt som kommer med vanans makt? Fast tänk om vanan inget skulle förmå, vad skulle hända med nyårslöften då? Vad trist det vore om de skulle försvinna i eftertankens kranka blekhet, istället för att återuppstå i beslutsamhetens friska hy år efter annat. Ja hellre göra det till en vana att snubbla längs vägen då och då, än att sitta still i alla lägen. Så hurra för alla er som vågar löften ge, även om ett och annat aldrig kommer att ske."

Min lista fick fortsätta med en motivationsdel att läsa när jag tappar sugen och tror att det är kört. Trots att jag mycket väl vet varför jag borde göra varje sak jag har skrivit ner, har jag tydligt och klart berättat för mig själv vilka anledningarna är. För även om man vet att något är bra att göra, så inte gör man det automatiskt för det. Stegen från att tänka tanken och att verkligen utföra det man vill kan vara många och långa.

Nu till det jag vill få sagt, vad vårat största misstag är när vi ska börja med något nyttigt. När vi misslyckas och faller tror vi att det automatiskt är kört, när det i själva verket är när jag börjar tro på att det är kört som jag verkligen misslyckas. Hänger ni med? Att misslyckas i sig är inte så farligt, det är vad jag gör sedan som spelar störst roll. Den här delen i Calle Östs halleluja-sång har hjälpt mig många gånger:

"Om du faller efter vägen, det ju mänskligt är,
res dig upp ty ordet säger det gudomligt är.
Om du faller en gång till, res dig upp, ligg aldrig still."

Man måste tro på det lilla, på varje steg i rätt riktning. Det är inte allt eller inget, utan allt som blir av är bättre än inget.