Julklappsrim

Jag trodde nog att jag var för gammal för att ligga vaken kvällen innan julafton, men icke. Sist jag firade jul med familjen var -06, så det här året kändes det lite extra speciellt med det stundande firandet. När jag inte kunde sova efter att ha legat och vridit mig av och an, tände jag istället lampan och skrev klart de rim jag påbörjat under kvällen. Vissa har jag klurat ut, andra kom av bara farten. Gissa vad som ligger i klapparna!

White christmas

I dreaming of a white christmas



just like the ones I used to know



where the treetops glisten...



I dreaming of a white christmas



with every christmascard I write



may your days be merry and bright



and may all your christmases be white.

Sveriges julevangelium 2009?

Vid den tiden utfärdade folkhälsominister Maria Larsson en förordning om att hela landet skulle vaccineras. Det var den första massvacineringen och den hölls när Reinfeldt var ståthållare i Sverige. Alla gick då för att vaccinera sig, var och en till sin vårdcentral. Josef, som genom sin härkomst tillhörde vårdval Stockholm hade obegränsad valfrihet och begav sig från sin egen stadsdel upp till norrförort, till Filippas stad Täby, för att vaccinera sig tillsammans med Maria, sin trolovade som väntade barn (och därmed tillhörde en så kallad riskgrupp)

Medan de befann sig där var tiden inne för henne att vaccineras, och hon tog sin spruta, den första dosen. Hon lindade sin arm och lade sig ner för att krubba (äta) eftersom det inte fanns plats för dem inne i väntrummet.

I samma trakt låg några astmatiker ute och vaktade sitt vaccin om natten. Då plötsligt stod en ängel från vårdguiden framför dem och landstingets hela härlighet lyste om dem. De greps av stor förfäran, men ängeln sa till dem: var inte rädda. Jag har bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. Idag har en ny leverans pandemrix anlänt åt er i detta land. Plötsligt var där en stor himmelsk här som prisade alliansen och tackade för att de var det utvalda folket.

Drivkraft

Daniel Viklund sa såhär i en predikan som heter drabbad av Guds eld:
"Du ska älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av all din kraft och allt ditt förstånd", då blir det inte mycket kvar..."men måste det vara så mycket och så överdrivet, du är så fanatisk liksom". Jag ser ingen annan utväg! Om hela hjärtat, hela själen, all kraft och allt förstånd ska vara en kärleksförklaring till min Gud, då blir det ju ingenting kvar. Att älska nästan som sig själv blir en följd av detta.

De där orden har blivit sådana som följt mig sedan jag hörde dem. Vissa saker man hör är revolutionerande, så pass att de från och med då ändrar och utmanar ens tidigare sätt att tänka och se på saker. När jag för första gången hörde Daniels predikan gick jag och bar på en stor längtan och hunger efter mer av Gud. Jag upplevde att många i församlingarna nöjde sig med så lite och var övertygad om att ifall Gud finns och är verklig så måste det finnas mer än såhär att hämta. Två år senare kan jag konstatera; det finns mer!

Jag ser mycket som är ljummet, mycket som är halvhjärtat, också hos mig själv. Jag ser alla mina egna ansträngningar, det går ibland, ibland inte. En gammal sångfras dimper ner i huvudet "min kraft kan sina ut, men hans tar aldrig slut". Och det är så! Man kan bokstavligt talat bli drabbad av Guds eld och det är en underbar upplevelse! Du går där torr, tom, likgiltig och omotiverad, ber om förändring, om kraft och påfyllning och känner hur lågan tänds i ditt inre. Glöden. Passionen. Det som var dött får liv igen. Den innerliga glädjen och den stora lyckan i att få leva för något större, något mer än jag, mig och mitt. Jag vill uppmuntra dig som läser att söka efter detta. Jag känner inte till något bättre sätt att bli motiverad och få mål och mening med sitt liv. Tänk bara att få gå genom vardagen och känna såhär:

"Det är värt vilket pris som helst
att få se en slocknad blick
lysa upp på nytt.
Få se ett leende tändas
hos den som tycktes ha glömt att le.
Få se tillit vakna på nytt
hos den som inte längre trodde
på något eller någon"

Jesus och miljön

Idag fick jag senaste numret av flammor med posten. Det är sällan någon rolig läsning, snarare lite ångestladdat. På sätt och vis vill man inte att det ska stämma, så att man kan fortsätta som om inget hade hänt. Men det är nyttigt att vakna upp ur välfärdssömnen man så lätt faller in i. Det kommer inte att gå bättre för den här världen, den går mot sin undergång...och nej, jag är inte sekterist. Inte pessimist heller.

Vem vill inte tro att vi lyckas vända på klimatkrisen, på ekonomin? Jag räcker gärna upp handen och önskar att jag kunde ställa mig i optimisternas och framgångsprofeternas led. Visst är klimatmötet i Köpenhamn fantastiskt bra, att man faktiskt försöker åtgärda något av det som gått snett. Önskar dem lycka till, för det kan de behöva. Jag tror tyvärr att det är för sent. Vi som har det gott ställt skulle egentligen behöva lägga om hela våran livsstil för att det möjligen ska gå, och det har vi blivit alldeles för bekväma för. Sedan hjälper inte politiska beslut mot de naturkrafter som redan är igång.

Med det menar jag inte att man ska strunta blankt i miljön, gör man det kan man ju inte bry sig särskilt hårt om att den blir förstörd. Liksom: jorden går under, det är kört hur som helst...det spelar ingen roll vad jag gör och inte. Jag bryr mig, som troende har jag respekt inför naturen, Guds skapelse, och vill skydda och bevara den så gott det går. Kanske kan det hjälpa att hålla kriserna borta ett tag till. Här en bra krönika på temat. Men det håller inte för alltid. I bibeln står nämligen en hel del om naturen i samband med den yttersta tiden, innan Jesus ska komma igen. Hur gärna jag än vill att det ska sluta väl, så handlar det ofrånkomligen om att vi är på katastrofkurs...dock, för den som tror på Jesus är inte hoppet ute.

Överraskning!

Vem gillar inte positiva överraskningar? Att få något man blir glad av när man inte anade eller förväntade sig det. En extra bonus sådär. Jag är vän med en som är mästare på att överraska, och han gör det sannerligen finurligt och kärleksfullt. Det är spännande att tro på Gud! Man vet aldrig riktigt vad som väntar runt hörnet...

I Jesaja 55:8 står det såhär:
"Se mina tankar är inte era tankar och era vägar är inte mina vägar säger Herren"

Man ber om olika saker, för situationer och personer. I sitt huvud har man en bild av hur det ska gå till när Gud griper in. Tiden kan gå och det verkar inte hända så mycket och inte utvecklar sig saker och ting riktigt som man vill heller. Så händer det bara, att plötsligt ser du att bönerna besvarats, men inte på det sätt du förväntat dig. Det är mycket bättre och smartare än vad man själv trodde/ville/kände/tänkte/tyckte. Inte alltid, men nog så ofta. Därför att våra tankar är inte Guds tankar, och människans väg är inte Guds. Vi ser situationer och händelser ur ett mycket litet, begränsat perspektiv. Här pratar vi alltså om universums skapare som har koll på alla mina hårstrån! (Luk 12:7) Inte undra på att han är kapabel att göra saker och ting annorlunda än vi tror vi kan förutse.

Det handlar ibland om uppmuntran. Som idag. De senaste dagarna har jag gått och funderat över frågor med diffusa och otydliga svar. Kan jag verkligen tro på Gud när omständigheterna ser ut som de gör? Mitt i lidande och nöd, i en kritisk omgivning som inte tror på och alls räknar med det övernaturliga? Igår tyckte jag omåttligt synd om mig själv hela dagen.

Så i alla fall, idag var jag och Belen på pingstkyrkans Second Hand (som har flyttat till en ny, stor, fin lokal). Efter att ha botaniserat bland hyllor med lampor, tyger, porslin och prydnadssaker i mängd hittar jag in till bokavdelningen längst bort i butiken. Den kristna litteraturen står en aning otillgängligt, längst in, vänt mot väggen. Lägger huvet på sne och börjar undersöka titlarna. Men det roliga börjar när Belen kommer. Först hittar hon en bok jag väldans gärna velat ha, Einar Ekbergs amerikarepertoar. Den som jag tänkt köpa till nypris, men nu får för 10 kr. Förstås blir jag glad. Så börjar vi båda ivrigt leta vidare. Vi hittar flera gamla böcker från förra sekelskiftet med fina omslag och vackra illustrationer. Ännu flera med unkna utsidor. Men innehåller glimmar och sjuder av liv. Jag öppnar flera böcker och läser, helt på måfå. Riktigt random. Och för varje bok jag öppnar så står det något alldeles speciellt, något som var precis det jag behövde höra för tillfället! Det händer utan förvarning, blir bara gladare för varje text jag läser. Köpte böckerna. Försöker hitta nu vad det var jag läste som var så fantastiskt, men jag finner det inte igen...det är istället nya saker som kommer till mig. Inte hela svar, men tillräckligt för att jag ska vilja fortsätta vidare och upptäcka mer.

Andra gånger handlar det om tillrättavisning. Jag har en kalender med ord för dagen, den är lite som min lärare och följeslagare. En dag förra veckan var jag mycket irriterad på en person i min närhet. Gick för mig själv och räknade upp hennes brister och fel, allt jag kunde hitta. Jag var sur och gnällig. I samband med det ska jag se efter vad dagens kloka ord vill säga mig också står det som följer: "Det är bättre att söka efter en lösning än en syndabock"

Sånt här kan jag tveka inför att lägga ut på nätet. I matteus 7:6 står det "Ge inte det som är heligt åt hundarna och kasta inte era pärlor för svinen. De trampar ner dem och vänder sig om och sliter sönder er" När jag tänker på att vem som helst kan läsa om mina personliga upplevelser och erfarenheter av
tron blir jag faktiskt förskräckt, för jag vet inte om det är till för att delas med alla. Samtidigt är det ingen privatsak:
"Inte kan den staden döljas, vilken ligger på ett berg. Inte kan den tron fördöljas, varav livet har sin färg.
Ack, har Kristus endast blivit för ditt hjärta riktigt stor, se då måste du bekänna inför världen vad du tror" (Har du mod att följa Jesus, Lina Sandell)

Nåväl, pröva det jag skriver. Testa om det kan stämma. Är det inte sant, så lämna det, låt det vara. Men om jag har rätt, så väntar viktiga upptäckter. Vad som finns i beredskap åt just dig blir en överraskning. De renhjärtade ska se Gud.

Mat för dagen

Den här texten var vad som mötte mig när jag slog upp psalmboken på måfå imorse innan jobbet. (psalm 542)

"Är dagen fylld av oro och bekymmer, och ovisshet gör vägen svår att gå, så stanna upp och ge dig tid att lyssna, ty kanske, kanske ska du finna då: Guds ande bor i djupet av ditt hjärta och av hans vishet kan du ledning få.

Är sinnet tungt av ängslan, sorg och saknad, och ensamhet gör dagen kall och grå, så stanna upp och ge dig tid att lyssna, ty kanske, kanske ska du finna då: Guds ande bor i djupet av ditt hjärta, och av hans kärlek kan du värme få.

Är tiden knapp och kraven på dig många, och stress och trötthet ständigt tränger på, så stanna dock och ge dig tid att lyssna, ty kanske, kanske ska du finna då: Guds ande bor i djupet av ditt hjärta och av hans styrka kan du krafter få.

Känns livet tomt, ja meningslöst att leva, och tvivlets skuggor mörka kring dig stå, så stanna upp ändå en stund i vila, ty kanske, kanske ska du finna då: Guds ande bor i djupet av ditt hjärta och av hans låga ska du livsmod få"

Ibland träffar det bara så mitt i prick. Har aldrig hört sången förut, men orden landade rakt i hjärtat. Kanske, kanske ska du finna när du stannar upp, att Gud faktiskt har något att säga dig.

Det är vackrast när det skymmer

Hittade den här ljuva tonsättningen av Per Lagerkvists dikt i samband med att jag satt och läste bloggar när jag kommit hem från jobbet idag. I samma veva tittade jag ut genom fönstret och fick syn på hur vintervackert det var. Gav mig snabbt ut med kameran och fotade alldeles invid där jag bor, längs med älven. För mig är det avkoppling att någon gång om sänder ge sig ut och föreviga naturen som den ser ut just då. En paus från förpliktelser, måsten och krav. Stan går förstås inte upp emot avskildheten på landet, men strandpromenaden är heller inte fy skam. Vad man ser beror på med vilka ögon man tittar. Man får liksom inte ha för bråttom, då missar man ofta det vackra. Jag tror det var Einstein som sa att antingen är allt ett under eller så är inget ett under. Och lite så är det också när man letar motiv. Tar man sig tid att se sig omkring med öppna ögon kan man hitta skönheten där man inte alls förväntat sig att den fanns.

Farmors begravning

"Jag har en tro som ger mig tröst och styrka,
att vi ska ses igen när tiden tagit slut.
Trots att skiljas var så svårt,
så vet jag att du lever i ett ljus,
i det hemmet som vi kallar Faderns hus"

Det är en känsla av frid som dröjt sig kvar efter begravningen igår. "Frrrriiiid", farmors sedvanliga hälsningsfras, som alltid sas på hennes eget speciella vis. Kraftigt och inlevelsefullt. Varmt och välmenande, ett "frid" som gick rakt in i hjärtat. I filipperbrevet 4:7 står det om friden som övergår allt förstånd och Jesus själv säger "Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger, Känn ingen oro och tappa inte modet" (Joh 14:27)

Trots sorg och saknad efter en älskad farmor upplevde jag hennes begravning som ett lyft i vardagen, där jag tydligt fick se livet i ett evighetsljus. Saker och ting får ett annat perspektiv. Somligt som verkat viktigt bleknar bort, och ögonen öppnas vad som verkligen spelar roll i slutänden.

"En sådd är vårt liv här i tiden och en gång skall inbärgning ske. När arbets dag är förliden, den mognade skörden vi se. Det verk som är utfört för Jesus, det skall evigt bestå inför Gud. Hans namn vare ära, det håller, att leva och dö på hans bud"

Något som farmor sa flera gånger mot slutet var detta:
"Lever jag så lever jag för Herren och dör jag så dör jag för Herren" (Rom 14:8)

Flera var de som vittnade om att de mot slutet av hennes tid på jorden kommit till sjukhuset för att trösta henne, försökt samla styrka till att kunna ge något igen för alla de gånger hon förmedlat hopp och tröst. Men likafullt blev det främst hon som uppmuntrade oss. Trots att farmor säkerligen led mot slutet var det ändå inte lidandet som präglade hennes sista dagar. Man kunde se och ana himlen i hennes ögon. Tron bar henne hela vägen hem.

Hon var säregen, farmor Gunhild. Inte som andra. Faktiskt liknar hon ingen annan jag träffat, och det säger jag inte utan vidare. Hennes bror vittnade vid kistan om att hon redan som ung skilde sig från mängden. Nog kunde hon följa med på nöjen och så, men det var inte där hennes hjärta fanns. Hon samlade sina skatter i himlen.

Till och från tröttnade man på att lyssna till hennes många och långa berättelser om möten och människor, och inte minst hennes upplevelser av Gud. Hade hon varit med om något "av icke vanligt slag" så fick man veta det, och hon berättade med en aldrig sinande iver. Somligt fick man höra tills man kunde historien utan och innan. Hon var också en principfast och bestämd kvinna, som visste att säga ifrån när det behövdes. Ofta hade hon rätt, även om det hon sa inte var vad man ville höra. Hon strök minsann inte medhårs. Men att hon ville väl, på det var det svårt att missta sig. Pappa nämnde något om hennes förmåga att lyfta människor, se det unika i varje person. Sådana egenskaper vill jag också ha. Att få sluta sina dagar på det sätt hon gjorde, få äga en så stark tro. En så stor kärlek och en sådan öppen famn.

Visst är det lätt att bli sentimental och lyfta en person till skyarna i efterhand. "Ingen är så bra som på en begravning" brukar man säga. Men faktum är att Bengt-Ivan som höll i begravningen sa att han aldrig hade varit med om en begravning där så många talade vid kistan. "Ofta är det 2 stycken på sin höjd, och dom som mumlar finns det gott om" Så nog var det något utöver det vanliga, farmor var en färgstark personlighet som lämnade intryck.

När jag väl har fullbordat mitt lopp, skall i åskådning bytas mitt hopp...

Nattrapport

Är på Tor och jobbar inatt. Det är lugnt och vi har slagit oss till ro en stund. Min arbetskamrat har tittat på Paradise Hotel och något program där folk exponerar sitt sexliv i rutan, ypperligt bra anledningar till varför jag inte vill ha tv ;) Själv har jag passat på att kolla in kurslitteratur till socionom i förväg. Har till och med beställt en bok, ska bli spännande att börja läsa lite. Någon gång ska man lyckas ha framförhållning. Får tacka pojkvännen och bästa kompisen för det, fortsätt motarbeta tidsoptimisten som vill skjuta upp allt så länge det går!

November måste vara årets tyngsta och tristaste månad. Det är mörkt och vädret är gråmulet. Jag är trött och virrig för jämnan antingen jag sover lite eller länge, och trots att jag varit ganska mycket ledig. Med två nätter på rad blir det också två dagar utan ljus och kanske ytterligare några dagar därefter innan jag riktigt hämtat mig och lyckats vrida dygnet rätt igen. Underbaraclaras råd om att dra ner på tempot så här års träffar mitt i prick.

Well, strax är det dags för sista tillsynsrundan för natten innan vi får gå hem. Aldrig är det väl så attraktivt att sova som när man inte får, annars kan man minsann sitta uppe sent utan anledning när man egentligen skulle behöva lägga sig. Och faktum är även om jag längtat efter min säng när jag jobbar natt så kan jag vara vaken sådär en två-tre timmar när jag kommer hem. Trots att jag egentligen är jätteslut. Då vet ni det. Nu ska jag väcka Anna som somnat och sätta igång med att jobba. Godmorron!

Det handlar om liv och död

Välkommen till min nya blogg! Får se vad det blir av detta...har varit ganska kluven till att börja blogga igen, tappade inspirationen efter att ha skrivit sista inlägget på gamla paltkomabloggen. Jag har frågat mig om och varför jag vill börja skriva igen. Hur personlig man bör vara på nätet. Ifall det är värt att lägga tid på det. Efter många om och men har ni mig ändå här.

"Ögonblicket och evigheten" är titeln på en gammal Einar Ekberg-sång. Den går som följer:

"Vårt liv är ett flyende ögonblick, så snart vår dyrbara tid förgick. Är det sommarsol eller vintersnö, är det födelsens stund eller tid att dö? Är det ljuv gemenskap i vänners lag eller är det ensamhet hela vår dag? Men himlen blott känner oändlighet, ty Guds kärlek är av evighet.

Är det framgång, lycka som är vår lott eller motgång, nöd som vi röna fått? Är det vårens sådd eller höstens skörd, är det aftonens ro ej av någon störd? Ja, vårt liv det varar en liten stund och det är som en suck, som en flyktig sekund. Men himlen blott känner oändlighet, ty Guds kärlek är av evighet."

Tiden både fascinerar och skrämmer mig. Fort försvinner den och aldrig kommer den igen. Sekunder, minuter, timmar, dagar blir till veckor som eftersom blir månader och år. "Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång." sjunger man i psalmen "härlig är jorden". Vad blir det av den begränsade stund vi fått tillgodo? Ett liv är inte så långt egentligen, trots det lever vi ibland som om det aldrig tog slut. Vi vet det någonstans, men tycks ha svårt att acceptera faktum. Folk i alla åldrar verkar tycka att livet gått snabbare än de tänkt sig. "Ja, det var inte längesen jag var si och så gammal, var där och gjorde det med den och den"

"Herre lär mig att inse att jag ska dö och hur få mina tillmätta dagar är, inse att jag är förgänglig. En handfull dagar är allt du ger mig, för dig är min livstid ett intet. Bara en vindfläkt är människan, som en skuggbild vandrar hon omkring. Bara en vindfläkt är skatterna hon hopar, hon vet inte vems de en gång ska bli. Herre, vad har jag då att hoppas på? Mitt hopp står till dig" Ps 39:5-8

Man kan fundera på varför saker som dessa ska vara nödvändiga att påpeka? Skapar det inte ångest? Säkert för vissa. Men i så fall, desto viktigare att våga börja brottas med livsfrågorna, istället för att skjuta dem åt sidan. Ännu ett bibelord från psaltaren säger: Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet.

"...den som ej stannar upp och lyssnar, ska bara se fåfänglighet, men den som vågar vara stilla, kan ana livets hemlighet!"

Jag hoppas det får bli så att de ögonblick jag genom bloggen delar med er får peka mot mot något mer, något större, utanför tid och rum. Mot evigheten och såna saker som förblir när annat förgås.