Har då och då funderat på de fasader vi människor sätter upp mot varann och vad det är som egentligen försiggår under ytan. I somras på jobbet hade jag diverse noteringar i mitt lilla anteckningsblock kring detta. Sånt jag skrev ner när det dök upp i huvudet, för att inte tappa tråden. Ibland är något för viktigt för att man bara ska snudda vid det, och sen glömma.
Vad som fick igång dessa tankar igen var när vi på skolan hade besök av fältarna i stan, dvs socionomer som jobbar uppsökande med ungdomar. Vi pratade om dysfunktionella familjer och om tystnaden som finns runtomkring dessa. Hur där står en "rosa elefant" (=missbruk eller psykisk ohälsa tex) mitt i rummet. Alla vet om att den finns, men ingen låtsas om något. Energin går till att täcka och gömma.
Och visst förstår jag det, att det skyls över. Säg den familj som öppet och ärligt vill erkänna att de inte är riktigt som andra. Att de har problem. Det är så sorgligt, det där. Som en klasskompis sa: "alla familjer är nog normalstörda egentligen". Men varför vill vi till varje pris skydda oss själva? Är vi så rädda för varann? Är det så hemskt att visa sin sårbarhet att man hellre lever förljuget?
För att ta mindre dramatiska exempel; de perioder då jag varit en mindre ambitiös student har en del av den energi jag borde lagt på att läsa gått till att upprätthålla min image som "hyfsat flitig student". För att skydda mig själv och andras bild av mig, såklart. Vem vill bli avslöjad som lat och ovillig? Eller, ni vet, standardfrågan "hur är det?". Inget fel på den, men det följs ofta av ett mycket intetsägande "bra", som egentligen inte säger ett dugg (om det inte råkar vara en nära vän eller en mycket ärlig person man just frågat). Bra, bra, bra, det är typ jämt BRA alldeles oavsett. Svaret bara kommer per automatik.
Återigen. Varför har vi (och jag säger VI, för jag vet att det är ett allmänt fenomen), så svårt för att vara raka, öppna, sanna och äkta? Ibland leker jag med tanken att vara sådär brutalt ärlig när någon frågar. Säga nåt i stil med att jag har komplex, tvivlar på mig själv och mina förmågor, har relationsproblem eller ifrågasätter Gud. Men lika snabbt kommer försvaret. Nej, men vad ska folk tro då? Jag sabbar ju den fina, vackra, välputsade bilden av mig. Luftslottet som jag bygger så att människor ska tro att jag är bättre än jag är. Tänk om de ser att jag inte är perfekt!
Ja, ve och fasa. Tänk om. Det gör mig upprörd, det här. Falskheten, spelet. Ett tag slutade jag fråga folk hur det var för att tyckte att jag ändå inte fick nåt svar, egentligen. Skrattar lite åt mig själv när jag skriver det! Faktiskt så måste man ju fråga andra hur de har de om man bryr sig om dem, sen är det upp till var och en vad de vill svara.
Det är så värdefullt med relationer där man kan gå direkt på sak. Vet du, så här är det i mitt liv just nu. Berätta allt, eller åtminstone mer än man säger till de flesta. Är det inte sådana relationer vi egentligen vill ha? Ofta kan de räknas på ena handens fingrar, för att det bara finns ett fåtal sådana vänner i ens krets. Kännetecknande är att man känner sig trygg, vet att de förstår en och vill mig väl.
Människan verkar ha det någonstans långt inne, suget efter sanning. Det finns skäl till att Jesus sa att "sanningen ska göra er fria". Samtidigt verkar vi så sjukt rädda. För vad? Det här med att vi skådespelar, bygger fasader och luftslott. Tar till små vita lögner, som för övrigt kan vara vilken färg de vill. Blå, röda eller kanske grå? Allt det blir en petitess i jämförelse med det verkliga problemet, för skyddsbeteendet måste ha en orsak. Det är symptom på den verkliga sjukdomen, att vi tycker så mycket om att döma varandra. Nej, ingen vill erkänna det, men dömer gör vi lika fullt. Jag med.
Bibeln är så tydlig på det området:
"Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga – du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders." (Matteus 7)Hårda ord, eller hur? Jag vill gärna få det till att gälla andra, men inte mig. Jag tror att var och en som läser ärligt först och främst måste erkänna sin egen skuld. Det finns dock en viktig skillnad att lägga märke till: den mellan att döma och förmana. Det kan se ut som om det är samma sak på ytan, men inte.
Att moralisera är allmänt fult, ingen vill väl vara en "moralkärring" som säger till andra hur de ska leva. Jag tror det är så för att det som borde ha varit kärleksfulla förmaningar, så ofta har blivit hårt dömande istället. I individualiserade Sverige tycker många att det är dömande att alls säga till andra, men det är inte sant. Man har som ursäkt att man inte vill "lägga sig i", att man inte borde behöva säga till. Jag har genomskådat detta som förtäckt feghet! Det är inte kärleksfullt att se att en annan person på något sätt är fel ute, och sedan inte säga det. Enligt bibeln kan , får och bör vi kan säga till andra om de gör fel, men först efter att själv ha gjort upp med detta i sitt eget liv. Det handlar om att leva som man lär, annars blir man en hycklare.
Hur fult är det inte att konstatera negativa saker bakom ryggen på en person istället för att vara rak och gå till denne direkt? Vi önskar nog alla att folk kom och sa till oss om det var något de störde sig på, men samtidigt är det så mycket svårare att göra det än att prata med någon annan. Det är en hårfin gräns mellan att prata om någon och att skvallra. Det som börjar som ett behov att få prata av sig övergår lätt till att bli rena sågandet av den personen. Det finns något som nästan är roligt i det, men det vill ingen erkänna. Att prata illa om andra får en att känna sig lite bättre själv. Det är så lätt att falla i gropen!
Jag hörde i något sammanhang på skolan att det är viktigt med en viss misstänksamhet för att skydda sig själv. Att det med att vi inte vill öppna för mycket handlar om en sund självbevarelsedrift. Jag förstår det och kan instämma, men det är för att världen är rutten och människor inte endast vill varandra väl. Bara för att saker och ting ser ut på ett visst sätt, betyder det inte att det är så det borde vara! Vi skulle inte behöva vara rädda att den man "blottar sig naken" för ska strö salt i såren.
Avslutar med dessa visa ord från 1 Johannesbrevet 4:18. "Rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet."
