onsdag 1 januari 2014

Gott nytt år!

Jag har kokat soppa på ett uttryck. Det var faktiskt en dement kvinna jag tog hand om som sa "tiden går och flåsande jagar man efter". Jag skyndade mig skriva ner det i mitt lilla jobb-memo-block vid tillfället, förvissad om att jag just hört något klokt som kunde komma till användning.


Tiden går

Tiden går
och flåsande
jagar man efter
hinner sällan ikapp
men har ändå kvar
en illusion och ett hopp
om att man en dag
ska hinna allt det där
som ligger på hög
stämplat med "sedan"
och allt det här
som är skrivet på listor
med punkter
att stryka eftersom
eller allt sådant som
jag bara har tänkt
att jag nån gång borde göra.

Tiden går
och flåsande
jagar man efter
om jag en gång hinner kapp
när lite tid är kvar
för mig att hoppas på
då mina flesta dagar
ligger bakom mig
och allt det där
som syntes mig
så ofrånkomligt viktigt
och allt det här
som tycktes mig vara
absolut nödvändigt
när gjort såväl som ogjort
till sist ska summeras
vad kommer jag värdera?

Tiden går
och flåsande
jagar man efter
att vi knappast hinner kapp
är det för att vi har kvar
ett gudsplanterat hopp
om att tiden en dag
för evigt ska bli vår?
Att allt det där
vi ser av tidens gång
då den aldrig riktigt räcker
och allt det här
som så vemodigt sorgset
obeständigt flyktigt är
inte är som det var tänkt
då den tidlöse en gång
definierade sin avsikt.

Tiden går
och flåsande
jagar man efter
kan inte sluta löpa kapplopp
på den sträcka som är kvar
och fortsätta hoppas
rymma allt i våra dar
Jag bara vädjar
att du lämnar allt det där
som bryter ner och förstör
och villigt väljer
allt det goda här
som lyfter och bär
må kärleken gå före allt
och det som var av verklig vikt
ha fått bli uppfyllt
när du väl kommit i mål.