Tog denna bild för...oj, fyra år sedan (tänk att det är så länge sen jag gick 3:an på gymnasiet). Den föreställer en liten genväg som jag hade trampat upp. Vår-sommar-höst då det inte är snö så är det en lerstig som går där under, som folk brukar gena på (för att spara typ två sekunder). Det var en vinterdag då den var ordentligt igensnöad, det var lättare att gå runt och slippa bli blöt och snöig. Jag bestämde mig dock för att göra ett litet experiment och plumsade genom snön för att trampa upp den igen, jag ville se om någon följde efter då de såg att de första stegen var tagna. Att det fanns någon som hade gått före. Gissa hur det såg ut nästa dag? Upptrampat som vanligt. En liten enkel vardagsepisod, i all anspråkslöshet. Detta kom att bli sinnebilden för mig att om någon bara vågar ta de första stegen till att göra något lite obekvämt, men bra, så är andra snabba på att gå efter.
Jag upplever ibland hur tanken blir instängd och kvävd för att jag känner trycket att vara (politiskt) korrekt, även om jag har förnuftiga skäl att inte vara det. Hur jag rationaliserar bort det jag egentligen ville säga till förmån för något mer allmänt acceptabelt, för att jag är väl medveten om att det jag egentligen vill få fram är avvikande på ett eller annat sätt. Jag väljer bekvämligheten framför att våga.
Något vi pratade en del om under första terminen på socionomprogrammet var begreppet normalitet och vad det innebär. En sökning på synonymer till normal ger träffar som vanlig, genomsnittlig, typisk, regelrätt, riktig, som alla andra, fullt klok osv. Något vi alla har att förhålla oss till och kanske är rädda att bryta med, för att det ofta har sitt pris att på något sätt vara annars. Samtidigt som många vill vara unika och speciella vill vi på något sätt vara normala också, det fascinerar mig.
Jag har observerat ett tag nu vad folk runtomkring mig har för kläder, dels av ett allmänt intresse för stil, färger och mönster, men också med tanke just på normalitet. Vad jag har konstaterat är att trots att många nog har förhållandevis stora möjligheter att skapa en egen look (både ekomomiskt och med tanke på ett stort utbud) ser folk ändå förvånansvärt likadana ut. Det är rätt mycket svart, grått, brunt, vitt, nedtonat, enfärgat. Standardmodeller. Tonåringar såväl som medelålders och pensionärer kan se ut som kloner av varann när de går i grupp. Inte är det väl några problem med det, om man nu tycker om det. Men jag kan inte låta bli att tänka att det är typiskt jante-Sverige. Att vara en i mängden och inte vilja sticka ut.
Det händer när jag ska välja kläder att jag funderar om jag verkligen kan ha si eller så. Enligt vem? Mig själv eller nån sorts allmänt mått för vad som är normalt?! När jag har nåt annorlunda på mig så är det nästan oundvikligt att få en kommentar om det. Det är ofta smickrande och sagt i all välvilja, men ändå som en indikation att "idag är du udda". Jag kan tycka om de som sticker ut för sakens egen skull, även om det inte är en stil jag inte själv vill ha.
Det här är ju ett exempel som inte spelar så stor roll; kläder, stil och look hit och dit. Det är utsida och jag vill inte fästa alltför stor vikt vid det. Men jag undrar jag, om det inte avspeglar hur det är på insidan också. Med attityder, värderingar och resonemang. Tro, uppfattningar och förhållningssätt. Att vi alla har att förhålla oss till mittfåran på något sätt, antingen vi kör mitt i den, gör några avstickare eller föredrar att gå vid sidan av och trampa upp nya spår. Jag önskade att jag oftare vågade bana väg där det behövs, precis som med snöstigen.
Jag säger inte att normalitet är av ondo, tvärtom kan den vara väldigt bra, om det sätter press på en att agera moraliskt riktigt. Om det kan få en att hålla sig inom gränserna för vad som är bra och gott att göra. Jag skulle aldrig få för mig att propagera för normlöshet, för vi behöver regler att gå efter. Vad jag inte tycker om är när uppfattningen om hur saker "ska" vara kväver, likriktar och blir som en tvångströja, alldeles för trång. Där hela jag inte får plats.
Tyvärr tenderar kyrkan bli en sådan plats ibland också, där man pressas in i en mall. Att vi har vissa uppsatta riktlinjer att förhålla oss efter, som visserligen också de kan uppfattas som tvingande, kommer man inte ifrån. Att behöva börja sig under Guds lag leder i slutänden till frihet, som i sångraden "det är bara i din vilja som min frihet är". Provocerande för en modern individualist, men också innehållandes en enorm möjlighet att blomma ut till något mer än du visste att du hade potential att bli. Däremot skapas denna tvångströja av sådant som bygger på mänskliga påfund utan att det finns egentlig grund för det, som Jesus säger i matteus kapitel 23 om fariseerna som hycklar och hittar på sina egna regler.
Att vara kristen ska innebära att ta en annan väg än den stora massan. Jesus själv sa: gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den. (matteus 7:13)
