Livets trådar

Jag har en inbyggd tro

på att verkligheten

är full av små spår

som om jag följer dem

leder fram till svar

på sånt jag undrar över.

 

När en av dessa trådar

väl visar sig för mig

har den ett särskilt villkor

för att leda någonstans

och inte bara försvinna

lika fort som den dök upp.

 

Det är framför allt

att jag tar den på allvar

och stannar upp ett slag

för att notera det där

som för en liten stund

har nåt att säga mig.

 

Om jag inte bryr mig

och bara viftar bort

de glimtar jag får

som meningslösa tankar

isolerar jag mig själv

från livets djupare mening.

 

När jag låter mig ledas

dit det kallar och drar

då börjar en vandring

där det vaga och dunkla

sakta klarnar eftersom

jag vågar följa stegen.

 

Kanske det en gång

ska visa sig klart

att ett helt livs öde

kan bero på just det

att öppna sina sinnen

för vad som kommer i ens väg.

Note-to-self

Det började med att jag läste den här underbara boken som i all sin enkelhet svämmade över av kärlek sida efter sida, så att mitt motstånd bröts ner. Jag kunde se Gud, se bortom allt som skymmer sikten. Jag hittade igen min egen innersta längtan. Med den nyväckt for jag sedan på revival party (ungdomsmöte) i kyrkan, och fick vara med om ett verkligt hallelujah-moment.

"Det är en lycka jag har
som uppfyller mig helt
liksom innesluter mig
den håller på att avta
men om jag skriver fort
kanske det är möjligt
att jag kan fånga den
och spara den i ord
så jag kan gå tillbaks
när jag behöver minnas
att det finns en Gud
som efter mycken torka
dränkte mig ikväll
i en fantastisk frid
han tvättade mig ren
så det bubblade av glädje
sköljde mjukmedel sen
och förlöste en flod
av porlande skratt
och rinnande tårar
som mynnade i dans
inför kungars kung
som fyllde mig med kärlek
så att jag kunde se
alla värdefulla vacka
genom älskande ögon
i en skyddande bubbla
där all irritation
som uppfyllt mig så
liksom inte kom åt
att röra mig alls
fastän den försökte
för allt jag kunde se
var glimtar av himlen
och dess helande kraft
som verkade i mig"
 

Söndagsgudstjänst

Jag var i kyrkan söndagen för två veckor sedan. Inget vidare ovanligt med det. Kvinnan som ledde lovsången för dagen fick en bild av att det fanns människor närvarande som liksom var instängda i en grotta. Det var inte så att det träffade mig direkt, men det fastnade ändå. Jag var mötesvärd och tog upp kollekt sedan, och församlingen sjöng "närmare Gud till dig". Det var bara min uppgift som höll gråten på avstånd. Vill inte förklara så ingående på nätet, men jag har ett känslomässigt band till den sången, som i högsta grad har att göra med roten till min besvikelse på Gud.

Innan det var dags för predikan ville Rolle (pastorn i pingstkyrkan, för er som inte vet) att vi skulle sjunga sången igen. Och igen. Jag både gladdes åt det och gjorde motstånd inombords. Kunde inte göra annat än att sitta i bänken och låta tårarna rinna medan församlingen sjöng. Gråten löste upp en och annan knut, tårar har ofta den effekten.

Predikan handlade om att närma sig Gud, det är allt jag minns. Jag lyssnade med öppet sinne, liksom uppmjukad av sången. Vid bönen efteråt fick fick Rolle en till bild, som anspelade på den i början av gudstjänsten. Det handlade om ett stort hinder att komma nära Gud, som om man var bunden i boja till ett stort svart klot och liksom inte kan röra sig fastän man vill. Då träffade det mig, så jag visste att det här handlar om mig. Vad som följde var att församlingen fick blunda medan den som kände sig träffad kunde räcka upp handen och få förbön. Då hände detta, som jag skrev ner när jag kom hem:


"Jag sitter i en grotta
med en boja runt min fot
som är bunden med en kedja
till ett stort svart klot.

Vill ta mig därifrån
och komma ut i ljuset
men jag klarar inte av det
i ett tillstånd som är fruset.

Så kommer någon in
som rör sig emot mig
och klotet börjar spricka
när han visar sig.

Det händer i mitt inre
jag blir fri och kan gå ut
ännu släpandes på kedjan
är instängdheten slut."


Som alltid med sådana här andliga upplevelser är de nog diffusa för att den som vill bortförklara det, kan göra det. Det brukar vara så. Jag antar att det handlar om att tro. Inte blint, men tro fastän saker och ting inte är bevisade svart på vitt enligt vetenskap och strikt logik,  utan "bara" har utspelat sig i en människas sinnen. Allt jag försöker göra är att måla en så sanningsenlig bild som möjligt av mina egna upplevelser, sedan är det upp till var och en som läser vad ni gör av det.

Toner av hopp

Det var en vårdag då jag satt på bussen, på väg hem från Umeå. Jag träffade på inspirationen, som denna gång hade hopp att ge. Resultatet blev två dikter på samma tema, en önskan om att få uppleva Gud vara nära som jag kände en gång.

"Min själ att du skulle
få fröjdas igen
utan skuggan av tvivel
som faller på dig
och skymmer din sikt"

Sedan kom det sig att jag började skriva på något jag trodde handlade om vad jag ville förmedla till andra genom mina skriverier. De fem första raderna fick jag direkt klart för mig i huvudet. Det spännande med att skriva dikter är att jag inte alltid vet i förväg hur de slutar, var de mynnar ut. Det är som om texten har ett eget liv, en egen vilja. Mitt i skrivprocessen kände jag att det var Gud som sa det här till mig. Jag liksom plötsligt drabbades av att jag visste att jag visste att det var så.

"spela jag vill
på ditt hjärtas sträng
väcka en ton
du en gång hört
och känner igen
stilla och enkel
innerligt varm
längtans ton
djupt inom dig
rör vid ditt jag
det sanna du
tinar det hårda
rensar så varligt
de bittra rötter
och döda skott
du trodde var liv
när du stannar
och dig öppnar
vill jag spela
om du lyssnar
kan du höra
tonen klinga
ren och sann"

Brev till Gud

Fastän du Gud
känns långt bort
längre än förut
så tror jag
att jag faktiskt
är dig närmre
nu än förr
bara för det
att jag är ärlig
och försöker
att inte dölja
allt det där
som finns i mig
som jag tror
inte borde vara
inom mig 
ska du möta mig
får du göra det
där jag är.

Sjukdomens uteblivna svar

Jag fortsätter på samma tema, har ett behov att få avhandla mina tvivel innan ni får läsa något annat, mer lättsamt. Det är underligt nu när jag sitter och ska skriva någon sorts förord. En mängd skrämda tankar rusar genom mitt huvud, mest om huruvida det är konstigt att känna såhär, lägga ut det som jag gör och vad alla som läser det egentligen tänker och tycker. Också är jag där igen, att det blir rädslan som styr mig. Jag som skulle göra slut med rädslan för gott...nåja, inte annat att göra än att försöka en gång till: Hejdå rädsla. Det här är ganska nyskrivet och beskriver ett tillstånd jag fortfarande befinner mig i men jobbar på att ta mig ur.


"Vill ropa och skrika
böna och be
på mina bara knän
och tjata, tjata
så länge det krävs
för att få svar.

Jag hoppas försiktigt
blir besviken igen
det går lite upp
och är ovan ytan
för att sjunka igen.

Länge har jag trott
det ska bli som det var
men det verkar inte så
så jag orkar inte tro
när så lite verkar hända
och jag orkar inte be
till en som inte svarar
när en lidande ropar.

Den kraft som krävs
för att hålla ut i bön
finns bara inte där
fastän tröskeln är låg
så blir den för hög.

Mitt inre blir tomt
av besvikelse stor
och hjärtat blir torrt
dränerat på glädje
och allt det jag trott
i gungning är satt
skepsisen tar över
sinnet blir hårt.

Så händer det ändå
i sällskap med dem
som tror på min Gud
att jag känner en kraft
som rör vid mitt inre
och smälter det frusna
och jag känner den frid
som skriften säger
är större än förståndet.

Ändå biter jag ihop
fastän ofta rörd till tårar
och stretar emot
liksom bara i protest
över uteblivna svar."

Tvivlens tvåtusentolv

Det här är berättelsen om mitt inre liv under året som gick. Naket och ärligt. Jag har skrivit och skrivit på den här texten. Ändrat hit, putsat dit. Strukit en vers, lagt till en ny. Aldrig blir jag riktigt nöjd, men vet ni, nu får den vara som den är.


"Jag backade ut ur ditt hus
för att jag inte längre visste
om jag hörde hemma där.

Försökte göra det diskret
så att det inte skulle märkas
vilken tvivlare jag var.

Kunde inte riktigt stämma in
i de stora ordens sånger
för det kändes inte ärligt.

Jag hade många frågor
som krävde hållbara svar
för att det skulle gå ihop.

Mest var jag besviken
på att den verklighet jag mött
inte var vad jag trott.

Mötet med de lidande
fick min bild av Gud
att börja krackelera.

Är han både blind och döv
som ska bry sig innerligt
och har han tappat mål i mun?

Ville gärna vara öppen
och få lätta på mitt hjärta
för någon som förstod.

Visste inte riktigt vem
jag skulle vända mig till
så jag lät det bara vara.

Undrade om kyrkan hade fler
som tänkte och kände som mig
och vilka de kunde vara.

Var gång jag av vana
hälsade på hos ditt folk
så hände samma sak.

Jag satt och höll emot
var kritisk och skeptisk
granskade allt utifrån.

Inga gamla sanningar
kunde accepteras som de var
när allt skulle prövas igen.

Det kunde inte hjälpas
att något i alla fall
alltid rörde vid mitt inre.

Något som letade sig in
genom muren av försvar
och smälte ner det hårda.

Men inte var det frid och fröjd
med all min skriande undran
när ensamheten sedan kom.

Några räddningsplankor
räcktes ut min tro
att ha och balansera på.

Det var ord som lyfte
fick hjärtat att klappa
och hopp att vakna trots allt.

Tack till mannen i svart
en modern gammal skrift
och en grävande journalist.

Tack du klarsynte guide 
som banar väg för vilsna
genom tidens täta dimmor.

och du lågmäldre predikant
som gör det möjligt
för alla sårade att tro.

Så var det ni troende vänner
som ingenting visste
men hjälpte ändå.

Jag bara såg igenom
att det bodde en Gud
i mitten av ert hjärta.

Jag går nu vacklande vidare
med en vilja att tro
som kantstötts av livet."


Jag önskar att jag skulle kunna tala direkt med människor om sådana här saker, ännu hellre än att blogga om det. Tyvärr blir det så sällan tid och tillfälle för de verkligt viktiga samtalen. Den där atmosfären av förtrolighet, där man har tid för varandra på riktigt kommer så förtvivlat sällan i det här uppvarvade samhället. Distansen mellan människor är ofta alldeles för lång, vi når inte in under skalet på varann i första taget. Jag menar, jag har ju knappast själv delat med mig förrän nu!