Diverse dikter från gymnasietiden

Jag har så många tankar nedkluddade, oj oj. Hemliga grejer som jag inte vill att nån ska titta i, för att jag inte har tänkt klart. Tankefoster kallar jag mina lösa meningar och ord. Har hållit på att sortera det sista osorterade sedan flytten i november förra året, däribland alla mina kladdpapper. Hittade sånt jag skrev under gymnasiet i ett gammalt skolblock, mycket intressant. Jag gillar att det ger mig möjlighet att som 25-åring få inblick i hur mitt 17-18-åriga jag tänkte. Delar med mig av några dikter sen den tiden. Ärligt talat minns jag knappt att jag skrev dikter redan då, förrän jag hittade dem.

Vi gjorde något i tvåan som kallades för tankens trädgård. Helt enkelt så skrev alla i åk 2 på gymnasiet dikter som skickades in till nån sorts jury som gjorde ett urval till en bok. Vi som gick bild fick även illustrera dikter, och mediaprogrammet fotade. Temat var värt/ovärt. Jag fick med denna dikt, minns fortfarande ögonblicket som fick mig att skriva ner känslan:

Ytlighet

Granskning uppifrån och ner,
är det bara ytan du ser?
Känner du mig tillräckligt väl,
jag har faktiskt en själ.

Ytliga människa, ge mig en chans.
Det är som om mitt inre inte fanns.
Fula göre sig icke besvär,
men säg mig då vad skönhet är.

Hur orkar du leva som du gör?
Ditt sätt att vara, mig stör.
Kom igen när du dig lärt:
våga gå på djupet, är mycket värt.


Sedan en liten kort en om att skriva. Förmodligen en svenskauppgift enligt någon sorts diktmall. Skrivandet har, tillsammans med bön och skogspromenader, varit min terapi så länge jag kan minnas.

Pennan
skriver snabbt och taktfast.
Tänka, skriva ner, fundera mer.
Plocka tankarna ut,
tills de i hjärnan tar slut.


Det här är rätt självbelåtet, jag erkänner, men ibland tycker jag det jag skrivit är så bra att jag undrar hur jag kom på det. Ibland svänger det, och jag har istället stora tvivel på värdet av mina tankar. Men det här låter ju nästan (måste gardera mig) som något en "riktig" poet skrivit:

Framtid

En öppen dörr på vid glänt
Vill veta vad som ännu inte hänt
Känna det jag aldrig hittills känt
Sätta framtiden på pränt


Ibland förvånas jag när jag ser vilka insikter jag hade redan då och inte minst över att samma tankar återkommer år efter år. De korrigeras med tiden, nån detalj läggs till som fördjupar bilden, andra delar plockas bort efter hand. Inte minns jag att jag kände såhär då, jag trodde det var uppkommet ur en situation jag varit i rätt nyligen:

Frustration

Jag håller tyst,
då jag bara vill skrika.
Flyter med,
då jag helst vill bryta mig ut.
Vill ta steget,
men står ändå still.


Till sist hittade jag en känslosam dikt om hur gymnasiet var jämfört med högstadiet. Nu har det gått så lång tid att jag inte längre har några större problem med att prata öppet om hur dåligt jag mådde under högstadiet, särskilt i nian. Märkligt det där, att det går bra att prata om problem i efterhand, men sällan när man står mitt i dem. Kanske kan jag genom att dela med mig av den här dikten hjälpa någon att förstå hur det är att vara utanför, utfryst, osynlig...

Hörde vad ni sa.
Såg det ni gjorde.
Visste hur ni tänkte.
Lyssnade någon på mig,
var mina gärningar sedda,
kände ni till mina tankar?

Var en osynlig ande
som tittade på
någonstans vid sidan om.

Så kom de
de som gav mig en chans.
Våga prata, vi lyssnar.
Var den du är,
vi accepterar dig.
Tänk själv,
sluta följa strömmen.

Anden blev till människa igen
fick en egen lyskraft
och sitt värde åter.


Tjingeling för den här gången. Dags att gå och lägga sig, för nu sitter jag bara och tomstirrar på skärmen.

Teknikens under

Den nya tekniken alltså. Den är som märklig, tycker jag. Det är inte länge sen jag fick mig en smartphone, jag har för vana att slita ut mina mobiler innan jag köper en ny. Nu hade jag turen att få köpa en begagnad telefon billigt. Att vara utan något som alla andra har en period, gör att man kan se på saker och ting ur ett annorlunda perspektiv. Ibland finner jag mig själv iaktta hur människor beter sig, mitt bland dem, men ändå utifrån. När det kommer till dessa smartphones då, ser jag folk vara liksom kollektivt osociala. Jag tänkte på det när jag började plugga i vintras, och ville lära känna folk under rasterna. Jag blev närmast irriterad när majoriteten fiskade upp sina telefoner och satt klistrade vid sina skärmar. Likadant idag på jobbet. Lunchrast, och allt man ser är smartphones. Jag tror att det är tanten i mig som tycker att det är konstigt bevänt med folk nu för tiden.


Spännande liv:

"Där sitter hen och tittar
på vad andra gör
mest hela tiden
men det är inte säkert
att någon egentligen
gör så mycket alls
eftersom de också
i sin tur är upptagna
med att ha koll
på vad andra gör
via sina skärmar
på facebook i mobilen."


Följande ägde rum en morgon i Umeå, när jag var på plats i god tid inför den dagens föreläsning:

Besynnerligt

"Numera kan man lätt
stå på en cykelparkering
och bråka högljutt
i diskussion med någon
fast ingen annan syns
inom flera meters radie
än den som är upprörd
den här nya tekniken
gör det svårt att säga
vem det egentligen är
som har sina sinnen
i fungerande skick."

Formfel

Jag kan bli så trött på att bli kategoriserad, satt i fack och formad efter mallar. Visst, vi har ett behov av att få grepp om varandra, men kan man inte få vara en hel människa någon gång? Jag ryms på bägge sidor av de egenskaper vi ofta sätter som varandras motsatser. Jonas Helgesson säger det så bra: "etiketter ska man sätta på julklappar, inte på människor". Om det handlar den här dikten.

"Alla har sin mall
att passa in mig i
och alla mallar
har olika form
så att det inte går
att passa i alla
på en och samma gång.

Hur jag än gör
är det alltid
någon del av mig
som sticker ut
fastän det mesta
ser ut att passa in.

Visst är jag smal
men inte så smal
att jag ryms att bo
i de trånga fack
jag placeras i
av alla mänskor
med sorteringsbehov
som ska kategorisera
efter antingen eller

Utåt eller inåt
vuxen eller barnslig
naiv eller skeptisk
rationell eller känslig
modern eller gammaldags
praktisk eller teoretisk
normal eller annorlunda
lyckad eller misslyckad
höger eller vänster
röd eller blå
svart eller vit
eller vilken färg
du nu målar mig i.

Nej,
låt mig få vara
komplex och bred
för jag är både och
på samma gång."

En stilla protest

Denna dikt om mina svårigheter att finna mig tillrätta i ett typiskt vuxenliv skrev jag i höstas. Jag funderar mycket över tiden och dess gång, och min egen oförmåga att uppleva att jag är i fas med tiden. Jag är en sådan som sällan, sällan är sysslolös. Fastän jag älskar stillhet, lugn och ro, är jag ofta uppe i varv och har nåt för händerna. Det finns ju liksom så mycket att hinna med, så mycket man borde göra. Det omgivande samhällets normer och krav gör det inte enklare.

Jag har sedan jag gifte mig med Johannes blivit mycket bättre på att se realistiskt på vad man hinner på en dag, och hur man gör för att passa tider, men jag avskyr fortfarande känslan av att tiden springer ifrån mig. Att mina visioner om lååånga dagar, såsom de var när jag var barn, aldrig är på riktigt längre. Att kvällen så ofta kommer så fort. Det får mig att fundera på vad jag vill hinna med under livet, för att jag vet att klockan tickar obönhörligen. Alla gamla säger att livet gått så fort. Jag har aldrig hört någon säga motsatsen. Bäst då att leva som jag önskar redan nu, så jag slipper ångra mig när jag står där själv.

Jag läste i en tidning som Dagen och Alpha gett ut om en bok skriven av en sjuksköterska som jobbat länge med döende människor. Hon har listat de 5 saker som människor ångrar mest när de står inför livets slutskede:

1. Jag önskar att jag hade haft modet att vara sann mot mig själv och inte leva livet efter andras förväntningar.

2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt (gäller särskilt män).

3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.

4. Jag önskar att jag hade behållit kontakten med mina vänner.

5. Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att vara lyckligare.

Jag minns att jag hajade till när jag läste det första gången. Möjligheten att få ta del av vad människor ångrar, så att jag inte själv ska behöva ångra samma saker slog mig med full kraft. Kanske kan du som läser nu förstå lite bättre varför jag lägger ut mina dikter. Denna berör punkt 1, 2 och 3:  


"Jag vill bara frysa klockan
skapa mig själv ett vacuum
där jag har utrymme och tid
medan allt annat står stilla.

Jag finner mig inte tillrätta
i det hetsiga samhälle
som springer och jäktar
alltid hastar och rusar.

Jag vill leva i en annan takt
där allt får ta sin tid
där tiden kommer till mig
inte ständigt far ifrån mig.

Vägrar bli en sådan en
som slukas av sitt heltidsjobb
och sedan ska försöka att
med tvång pressa in resten.

Det där övriga förutom jobb,
som om du frågar mig
är alldeles för viktigt
för att hamna vid sidan om.

Vet inte hur jag ska hinna
eller överhuvudtaget orka
ta hand om en familj
fastän jag skulle vilja.

Eller för den delen
bry mig om min nästa
när jag knappt hinner med
att ta hand om mig själv.

Jag ser alla de där
som lyckas leva upp
till arbetslivets krav
och andras förväntan.

De har min beundran
för jag tycker verkligen
att de gör det bra
och är starka som orkar.

Men så ser jag också
något mer med i bilden
som onekligen får mig
att vilja rygga tillbaka.

Livet går på rutin
har blivit rätt så grått
som om det tappat sin färg
i vardans hamsterhjul.

Där står de plötsligt
i ett liv de själva valt
men inte tycker om
och längtar därifrån.

Intressena fick ge vika
för nyfikenhet fanns inte rum
sakta men säkert jobbas
ens drömmars längtan ihjäl.

Ingen skulle som jag
behöva längta till pension
innan arbetslivet på allvar
ens har kommit igång.

Jag kastas åt och fram
i min egen stilla undran
om det är mogen klokhet
eller barnslig brist på ansvar

som i dessa tider får mig
att vilja skruva ner på tempot
skala av och göra mindre
för att uppleva mer.

Myckenheten tar död
på det rika inre liv
som behöver lugn och ro
för att kunna blomma ut."

Tidsoptimistens kvällsklagan

Tiden och jag
kommer inte överens
drar inte riktigt jämnt
tiden har så bråttom
ska alltid rusa på
springer snabbt ifrån
fastän jag trodde
att vi var i fas
med varandra idag.

Allt jag skulle hinna
mina fina planer
hängde inte med
i det tickande tempot
som gäckande lurar
utan att ta hänsyn
till hur jag skulle vilja
att klockan var beskaffad
i min egen lilla värld.