Kontantlöst samhälle?

Det verkar som om kontanterna är på väg bort, för gott. Allt fler betalningar görs med kort och bankfolk, handelskedjor och restauranger arbetar målmedvetet med att helt ta bort kontanter för att förhindra brottslighet. Läs mer om det i artikeln från Blekinge läns tidning. Troligen kommer betalkorten med chip så småningom ersättas med chip i kroppen, se till exempel videon från Baja Beach Club i Barcelona, där klubbens gäster betalar via ett chip i armen. Hittade även en högst intressant och rätt otäck vetenskaplig artikel om hur långt tekniken hunnit när det gäller microchip. Som det också står där, så har bibeln för länge sedan förutsagt att det kommer uppstå ett nytt ekonomiskt system i den yttersta tiden enligt uppenbarelseboken 13:16-17 "och det tvingar alla, små och stora, rika och fattiga, fria och slavar, att ta emot ett märke på högra handen eller på pannan, så att ingen kan köpa eller sälja utom den som har märket". Detta är förknippat med ett kontrollsamhälle och en superstat som kommer styras av en ledare, bibelns antikrist. På tidningen flammors hemsida finns en hel del teorier om detta och hur det kan komma att gå till, under rubriken "Europa". Onekligen ser händelserna i världen ut att peka åt samma håll - ett uppfyllande av många profetior.

Kärt besvär

Det här är ett inlägg jag burit på en längre tid, men inte kommit mig för att skriva förrän nu. Bara tanken på att jag ska ge råd till andra har blivit som en samvetsvakt för mig. Det vill säga, när jag vetat att jag förr eller senare kommer rekommendera alla de som läser min blogg att handla såhär, måste jag göra det själv och inte bara stanna vid att det är fina ideal. Mest handlar det om de uppoffringar man gör för folk runt omkring sig, hur man gör det och om det är värt mödan.

Jag har så länge jag minns varit den av syskonen som främst fått gå ärenden åt mamma. Eftersom vi bott lite i skymundan på landet hela min uppväxt så var det ett gyllene tillfälle för henne att be mig om tjänster när jag började högstadiet i Byske (jämför våran bys 7 invånare = min familj och inga fler, med Byskes ca 1700 så förstår du!). Jag tänkte att mina yngre syskon så småningom skulle få axla ansvaret när de blev äldre, men då jag flyttade till stan blev det ju genast mer intressant att spana in utbudet där istället. Oftast handlade det om att köpa grejer hon behövde, inte så sällan till extrapris eller att posta brev och hämta paket, då de inte själva hade möjlighet. En och annan gång var jag bitter att det ALLTID var JAG som skulle göra sånt här, och det var inte bara ett utslag av den barnsliga tron att man jämt blir orättvist behandlad.

Än idag är det ofta mig mamma frågar om hon behöver ha något eller vill att jag ska lämna grejer till någon, mest för att hon vet jag att oftast säger ok och gör det utan tjafs. Fortfarande kan jag sucka då jag blir tillfrågad, mest för att jag får ytterligare en sak på listan över saker jag borde göra. Jag har ändå börjat se på det lite annars. Istället för att klaga och gnälla, säga eller tänka "måste jag av alla?", så försöker jag se det såhär: om jag kan ställa upp och göra det här för dig då du behöver mig, så ska jag göra så gott jag kan och vara glad över att få hjälpa dig.

Jag kommer också att tänka på några äldre personer, ingen av dom är i livet nu. Hur glad jag är att jag bjöd upp grannfrun en stund när hon var utlåst i vintras och väntade på sin man som skulle komma med nyckeln senare. Att när jag sista gången åkte bil med den annars föraktade och utstötta mannen som jämt ringde och besökte mina föräldrar, inte såg ner på honom som jag brukade, utan bemötte honom med värme och glädje. Den gången som kom att bli den sista jag träffade den gamle ungkarlen som år efter år suttit vid familjens köksbord på en kopp kaffe och gofika, så fick han den enda kram jag gett honom. Inte minst tänker jag farmor och farfar, hur oerhört värdefullt det är i efterhand med alla tillfällen som togs tillvara på. Att jag tog med gitarren och spelade för dem den där gången jag hälsade på, vilket båda uppskattade mycket, eller att de fick egentillverkade presenter jag nog ville behålla själv, men ändå bestämde mig för att ge bort.

Så kan jag fortsätta, men det får inte bli någon skrytlista. Det går lika gärna att vända på steken och rada upp exempel på händelser där jag ångrar hur jag agerat. Där själviskhet, falskspel, ovilja, feghet och så vidare fått ta över. Jag vill peka på vilken belöning det ger att kämpa den goda kampen. Visst är det lite besvärligt att sträva efter att leva med en inställning som innebär att man offrar sig för andras bästa, men ändå: Det är så värt det i efterhand. Det, om något, är ett liv värt att levas. Egentligen handlar det om en praktisk tillämpning av regeln vi alla känner till, men ibland har så svårt att praktisera; allt vad ni vill att människorna ska göra för er, det ska ni också göra för dem.

Hösttankar

Tänk att hösten behagade komma innan jag var klar med sommaren. Det känns som om tiden sprang ifrån mig. Jag som skulle hinna bada, fara på utflykter, umgås med människor jag tycker om, samtala om allt mellan himmel och jord, njuta av varma soliga dagar ute i det gröna, stanna uppe sena ljusa kvällar, äta gott, få glömma tid och rum och bara njuta av att finnas till. Ha det sådär härligt och idylliskt skönt, få uppleva det jag tycker är essensen av sommaren. Visst fick jag några såna tillfällen mellan alla jobbpassen, riktiga guldkorn att suga på som karameller såhär i efterhand. Tittar på bilderna jag tagit, minns, gläds, längtar tillbaka.

Det blev mycket arbete. Tro nu inte att det bara var ett nödvändigt måste, även om jag trånar efter de lediga sommarlovens bekymmerslöshet. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte varit ovillig mellan varven, men det är så bra att få kämpa mot sin egen bekvämlighet. Att öva sig i att inte bara göra det som ska göras för att man måste, utan att dessutom göra det villigt och glatt. Gå in i sina uppgifter med liv och lust fastän oviljan tränger sig på och vill ta överhanden. Pappa uttryckte det ungefär som följer: Alla vardagliga sysslor ska ändå utföras, och de upptar en ganska så stor del av ens liv. Man får försöka göra det så trevligt som det går, istället för att ständigt streta emot och klaga.

Ändå är det som att det inte kan hjälpas att jag, nu när skolan börjat om, mest funderar på vad jag gör på campus redan. För det var ju nyss juni och hela sommaren låg framför som ett oskrivet blad. Likafullt känns det som hände då hemskt avlägset. Jag tror jag gått vilse i tiden och vägrar finna mig tillrätta någonstans alls. Blir lite rädd att livet rinner iväg, utan att jag är i fas med tiden.

För varje klunga av gula löv eller vissnade blommor som jag ser hugger det till lite av vemod. Likaså när flyttfåglarna drar söderut. Det är så sorgligt när det blir konkret att något härligt går mot sitt slut för den här gången. Vill liksom förneka och förtränga det. "Fram skrider året i sin gång, nu gulna lund och lid. Farväl med all din lust och sång, du korta sommartid."



I sommarpsalmen "en vänlig grönskas rika dräkt" finns två verser som nästan aldrig sjungs. Kanske är det för att vi inte vill ta deras budskap till oss under försommaren då allt grönskar och väcks till liv, men nu när sommaren är slut och mörkret sakta brer ut sig landar orden fint som tröst mitt i den nedbrytelseprocess som pågår i naturen .

"Allt kött är hö, allt flyktar här och snart förvissnar gräsen. Hos dig allena Herre är ett oförgängligt väsen. Min ande giv, det nya liv som aldrig skall förblomma, fast äng och fält står tomma.

Då må förblekna sommarns glans och vissna allt fåfängligt. Min vän är min och jag hans, vårt band är oförgängligt. I paradis han huld och vis mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera."