Konsumtionshets

Inte nog med allt vi köper inför julen, sen ska det shoppas långt in i januari också...det är ju rea!

Underbaraclaras jultidning inleddes med en utmärkt analys av tokerierna:
"Att jobba i butik under mellandagsrean är som att befinna sig mitt i krishärd. Människor rusar runt i panik och tar oöverlagda beslut. Saker ramlar i golvet och slängs huller om buller i förvirringen. Ja, hela december bär faktiskt känslan av världens undergång. Folk shoppar julklappar som om livet hängde på det! Hur många ångestridna ansikten möter man inte? Någon letar desperat efter en klapp till svärfar. En present måste han ju få, vad som helst blir bra. Trots att han ingenting vill ha och dessutom redan har allt. På julafton lugnar det ner sig och man tycker att konsumtionshungern borde vara stillad. Men se, där misstar man sig. Redan på annandagen drar rean igång och då shoppar folk etter värre. Och hur många s.k. fynd har jag själv inte gjort bara för att det råkar vara halva priset på något jag absolut inte vill ha?"

Ibland är det så jag funderar om inte ett liv fattigt på pengar och prylar ändå vore ett rikare liv? Detta oändliga köpande gör mig alldeles trött. Här har vi ett avskräckande exempel. Hur många saker har man inte dragit hem bara för att man drabbades av tillfälligt ha-begär? Sånt man egentligen inte alls behöver eller kommer att använda. När vi hävdar våran rätt att köpa vad vi vill för våra pengar, så undrar jag om det inte råkar vara så att vi egentligen vet att vi handlar fel, men måste försvara oss för att kunna fortsätta som vi gör, vältra oss i lyx. För det är ju onekligen bekvämt. Tänk egentligen vilken nytta vårat överflöd skulle kunna göra för bättre behövande om vi bara ville. Men proppen sitter hårt, mycket vill ha mer.

Nu när jag ska bli student måste jag banta ner mina utgifter så långt det är möjligt. Vill helst inte ta studielån, tycker inte om att leva på pengar som jag egentligen inte har. Ska det funka behöver jag alltså spendera minsta möjliga. Det blir spännande, ser det som en utmaning. När jag har jobbat har det liksom varit helt ok att köpa vilken mat jag vill och diverse mer eller mindre nödvändiga saker, har ju haft en inkomst. Men nu...ja, jag är faktiskt riktigt nöjd över att måsta sätta stopp för slösaktigheten. För har jag inte press på mig är det risk att det aldrig blir av att leva att leva mer ekonomiskt och eftertänksamt.

Vad säger det om vårat konsumerande när det kan konstateras att vi slänger var tredje matkasse?

Titta också på det här intressanta och fascinerande klippet från Gomorron Sverige om en man som gjort sig av med sina ägodelar och ger sig iväg mot det okända. Programledaren verkar uppenbart provocerad av hans annorlunda val. Jag tycker det är både lite galet och samtidigt väldigt inspirerande. Det ger mig hopp om att kunna leva ett lite enklare liv.

"Allvar"

Har en skiva överdragen på datorn som heter "Århundradets förkunnare i tal och sång". Just det här utdraget ur en predikan av en man vid namn Manfred Björkqvist fastnade jag för. Fastän den har x antal år på nacken och språket är lite ålderdomligt, skulle det lika gärna kunna vara en nutidsbeskrivning. Jag får för mig att ytligheten är ännu mer utbredd nu än den var för några tiotal år sedan, så kanske att det som sas då är än mer aktuellt idag? Läs och begrunda:

"Ju ytligare människa är, desto mindre allvar har hon själv och desto mindre förstår hon också en annan, djupare lagd människa. Ty det ligger mycken sanning i den satsen: så djup som jag själv är, så djupt förstår jag en annan"

"...men ödmjuk måste jag vara. Självsäkra människor gå tyvärr ofta en annan väg. De bortförklara eller förenkla vad de icke förstår. Ja hela tider, hela rörelser, kunna vara i färd med att förgrova eller bortförklara det djupare människolivet istället för att taga det på allvar och ödmjukt söka försöka förstå det. En ytlig tids anda kan sålunda för otaliga människor försvåra tillgången till livets innersta rum, genom att uppställa en stympad eller förytligad människobild såsom den normala, hela människan och säga: sådan är människan, sådan måste hon vara, allt annat är overkligheter, icke att taga på allvar...i vår tid har man kanske svårast att taga själsdjupet på allvar, innerligheten. Det inre livets omätliga värld ter sig snarast som ett skuggornas rike, och dock har det varit de stores hemland. Taga vi icke själens innerlighetsliv på allvar, då platta vi ut verkligheten till yta. Då skola vi inte heller beklaga oss över att vi själva bli ytliga, rotlösa och hemlösa varelser. Vår räddning såsom människor ligger i en ny syn på den inre världens verklighet och en starkare känning med den makt som där styr till vårt bästa. Vi måste åter komma till att inifrån möta denna makt, lika enkelt och starkt som vi möta den yttre världen. Lika väl som vi har en umgängelse med människor i arbete och affärer, lika väl skulle vi ha en umgängelse med den makt som inifrån kan leda hela vårt liv till seger, ty det är inifrån som världen styres. Ju mera vi leva på ytan, desto mer skall vår värld likna ett skepp utan styrman och roder."

Nytt år, nya möjligheter

"Det gamla förgånget är, se allting har blivit nytt..." Egentligen är det ju tid för förnyelse och förändring när helst det behövs, men det blir så konkret vid årsskiften att vi lämnar det som varit bakom oss och går mot något nytt och ännu okänt. Ett nytt år är som ett rent och oskrivet blad.

Jag har satt upp några mål för 2010, nyårslöften om man så vill. På det stora hela handlar det om att jag ska må bättre. Fick en släng av inspiration för nån dag sedan och satte igång att plita ner det i mitt liv som jag vill se en förändring i. Känslan som drabbade mig sedan det var gjort var i stil med att "det här kommer aldrig att gå".

I Norran stod det såhär idag: "De flesta nyårslöften är som snögubbar, de sjunker ihop till våren och är borta till sommaren. Ack, vad hjälper stolta föresatser mot den vanmakt som kommer med vanans makt? Fast tänk om vanan inget skulle förmå, vad skulle hända med nyårslöften då? Vad trist det vore om de skulle försvinna i eftertankens kranka blekhet, istället för att återuppstå i beslutsamhetens friska hy år efter annat. Ja hellre göra det till en vana att snubbla längs vägen då och då, än att sitta still i alla lägen. Så hurra för alla er som vågar löften ge, även om ett och annat aldrig kommer att ske."

Min lista fick fortsätta med en motivationsdel att läsa när jag tappar sugen och tror att det är kört. Trots att jag mycket väl vet varför jag borde göra varje sak jag har skrivit ner, har jag tydligt och klart berättat för mig själv vilka anledningarna är. För även om man vet att något är bra att göra, så inte gör man det automatiskt för det. Stegen från att tänka tanken och att verkligen utföra det man vill kan vara många och långa.

Nu till det jag vill få sagt, vad vårat största misstag är när vi ska börja med något nyttigt. När vi misslyckas och faller tror vi att det automatiskt är kört, när det i själva verket är när jag börjar tro på att det är kört som jag verkligen misslyckas. Hänger ni med? Att misslyckas i sig är inte så farligt, det är vad jag gör sedan som spelar störst roll. Den här delen i Calle Östs halleluja-sång har hjälpt mig många gånger:

"Om du faller efter vägen, det ju mänskligt är,
res dig upp ty ordet säger det gudomligt är.
Om du faller en gång till, res dig upp, ligg aldrig still."

Man måste tro på det lilla, på varje steg i rätt riktning. Det är inte allt eller inget, utan allt som blir av är bättre än inget.