Lyssna och läs

Det första jag rekommenderar idag är programserien "vägen genom bibeln", en genomgång av bibeln från pärm till pärm i halvtimmeslånga avsnitt. Jag har precis dammat av mitt fodral med hela serien på mp3 och lyssnar på det samtidigt som jag pysslar. Läs mer och lyssna online här!

Andra tipset är ikons augusti-blogg. Nasrin delar med sig av vad som rör sig i hennes huvud genom långa inlägg med ett spännande kort skrivsätt, det är intensivt och känsloladdat. Dessutom tycker jag att hon är modig som vågar dela med sig så sårbart, ärligt och intimt på nätet. Trots att jag aldrig träffat henne känns det lite som om hon vore min nära vän när jag följer med i vad det är hon vill säga till Gud. Särskilt berörd blev jag när hon skriver om hur åsidosatta och utsatta många barn och unga faktiskt är i dagens Sverige, var kommer barnen in? Det handlar bland annat om det bisarra i abort, om när jämlikhetssträvande går för långt, hur föräldrar sätter karriären före sina egna barn och vad det gör med dem samt hur skräckslagna politiker är inför hemundervisning.

Tillägg 13/9: Nasrins artikel om att stå upp för intimiteten

Ytlighetens illusion

När jag gick tvåan på gymnasiet var klassen med i ett årligt projekt som heter tankens trädgård, där vi fick skriva dikter på temat värt/ovärt som sedan hade chansen att bli publicerade i en diktbok gemensam för alla Skellefteås tvåor. Den här om ytlighet (som jag också namngav den till) kom med:

"Granskning uppifrån och ner,

är det bara ytan du ser?

Känner du mig tillräckligt väl,

jag har faktiskt en själ.

Ytliga människa, ge mig en chans.

Det är som om mitt inre inte fanns.

Fula göre sig icke besvär,

men säg mig då vad skönhet är.

Hur orkar du leva som du gör?

Ditt sätt att vara, mig stör.

Kom igen när du dig lärt:

våga gå på djupet är mycket värt."

Jag minns att jag fick idén efter att ha mött en bekant på stan, det var precis som det står i första versen. De andra två verserna baserar sig mest på upplevelserna av den ytlighet jag mötte och levde i under mellan och högstadiet, där man skulle vara snygg för att få vara med. Ju snyggare, desto högre status.

Nyss hörde jag en vers som stämmer väl överens med min egen dikt, men vem som skrivit den vet jag inte. Det var i alla fall en man som fick höra den apropå valet av partner.

"Döm ej efter ytan, sök ej där ditt ideal,

ty dess fägring är förgänglig, också ångrar du ditt val.

Nej, sök hellre hjärtats skatter och vad som på djupet bor,

säkert skall du också finna vad du ej på förhand tror."

Det är något med dikter och texter på rim som tilltalar mig alldeles extra. Kanske är det utmaningen i att få till det utan att det blir krystat, eller hur orden flödar när man lyckats. Håller på en lite längre dikt nu, som kommer på bloggen någon gång framöver.

Från tvivel till tro

Det var en vecka sedan. En rätt vanlig jobbdag på äldreboendet. Jag gick och funderade, som jag ibland gör, var Gud finns mitt i allt lidande jag ser. Den här dagen ledde det fram till att jag började tvivla på Guds existens. Så blir det ibland, men jag ser inga större problem med att ifrågasätta. Det kan vara obekvämt, men min devis är att det som är sant håller att testas.

Samtidigt, utan att de har någon aning om vad som rör sig i mitt huvud, så pratar och skämtar alla om kvällens vikariefest. Hur mycket som ska drickas, hur fulla vissa ska bli, hur de som ska dricka och jobba dagen efter ska må, om de ska orka osv. Och det var typ det enda de pratade om! För mig som inte dricker och aldrig sett någon vettig anledning att börja, gav det mig bara ytterligare vatten på kvarnen: så tomt. Att festandet blir livet, grejen, det man går och längtar efter. Trots allt bestämde jag mig för att titta förbi en stund på festen. Om inte annat för umgänget, för att det kunde vara roligt att träffa sina arbetskamrater utanför jobbet för en gångs skull (även om jag hade föredragit nyktert umgänge).

Kommer hem och slöar vid datorn ett tag. Läser bloggar som vanligt och fastnar vid den här. Jag slås av kontrasten till det jag nyss berättat om (och då var inte storyn om Olof publicerad, en berättelse så vacker att jag grät när jag läste den senare). Till och med om det vore så att Gud inte fanns, så innehåller det jag läser om i den här bloggen så mycket mer som är äkta, så mycket mer som tycks vara värt att leva för. Det är som att jag ser hur det glimmar av liv mellan raderna.

Kvällen kommer. Till en början har jag rätt trevligt, men ju mer alkoholen hamnar i centrum desto mer obekväm känner jag mig. Jag kan nästan förstå de som dricker för att inte hamna vid sidan om, för onekligen känner man sig udda när man sitter i ett gäng och alla andra har en flaska/burk i handen. Det kan jag dock stå ut med, jag tror att främsta anledningen till att de partyn jag varit på kan räknas på ena handens fingrar mest handlar om att jag tycker det är ett jobbigt, tillgjort sätt att umgås på. Stämningen är lite som en uppblåst ballong som spricker om någon skulle ta fram en nål (dvs säga något som inte passar in i sammanhanget). Sedan är det förstås också så att det inte är så ofta jag får chansen, men efter varje gång jag varit på en sådan tillställning känner jag egentligen inte missar något. Jag går därifrån och känner mig ledsen över att deras roliga inte var roligare än såhär.

Däremot önskar jag (och fasar ibland inför) att mina fredags och lördags-kvällar skulle innehålla mer äventyr i stil med det pannkakskyrkan gör. För ärligt talat är mina helger ofta rätt så lugna. Som att jag levde i en egen liten avskild mysvärld. Visserligen är den väldigt trevlig, men där missar jag också ropen från de människor som jag kunde gjort något viktigt för om jag bara hade vågat ta steget ut. I det här ligger en del av den frustration jag känner inför kyrkan och inte minst inför min egen inneboende feghet. Att det så ofta blir ombonat, tryggt och hemtrevligt, när det egentligen är så att Gud kallar oss att ta av oss finskorna och gå ut i smutsen, gyttjan, mörkret och älska de människor vi hittar där...

Och tänka sig. Nog är det förunderligt vad som blir av mina tvivel. Att varje gång jag på allvar funderar på att lämna Gud händer något som vänder på perspektiven, som får mig att öppna ögonen och se hur rik jag ändå är. Vilka skatter jag äger i tron. Inte minst leder det hela till en förnyad inspiration och en nyväckt vilja.

Historiens vingslag

Jag tycker om historia. Kungar, krig och årtal bryr jag mig måttligt om, däremot är jag mycket intresserad av hur människors vardagsliv kunde se ut för några årtionden sedan, men kanske ännu hellre ett par generationer tillbaka i tiden. Hur olika livsöden gestaltade sig, få ta del av vilka medgångar och motgångar de hade, hur man tyckte och tänkte i en svunnen tid. Önska att det vore som då eller vara glad att leva i nutiden. Inte minst tycker jag det är spännande med allt runtomkring; kläder, prylar, inredning, byggnader, reklam o.s.v.

En del av min fascination för människors livshistorier ligger också i att se vad det var de la ner sina liv, sin tid och sin energi på och vad som finns kvar av det när de är borta, liksom för att undersöka om där finns något tidlöst varaktigt. Jag kan bara inte tro att all vår strävan är till enbart för oss själva och vår omgivning här och nu, att det mesta av det vi arbetat för sedan bara blir nedbrutet av tidens tand och faller i glömska om några generationer. Därför kan man säga att jag är på spaning i mänsklighetens arkiv för att se vad tidigare levda liv berättar för mig om det förgängliga och det eviga.

Har varit hemma med familjen i helgen och igår när det var mulet fastnade vi framför denna dokumentär om en afrikamissionär och hans familj. En både vacker och sorglig berättelse, med ljusa minnen och mörka fläckar.

Dessutom har mamma visat mig gamla släktfoton och dokument hon fått av morfar, vart och ett med sin historia:

Ransoneringskort från 1:a och 2:a världskriget längst ner, från vänster morfars intyg från en tyskakurs, längdhoppsdiplom och hans dopbevis, sedan har vi morfars mors id-kort och skolbetyg, längst till höger meny och häfte från morfars fars 50-årsdag. Riktigt roligt att så mycket finns sparat!

Livets besynnerliga vägar

Hade jag fått vad jag aldrig fick

så hade det gått som det aldrig gick.

Hade jag mött den jag aldrig mötte

och hade jag skött vad jag aldrig skötte

och hade jag känt vad jag aldrig kände

så hade åtskilligt hänt som nu aldrig hände.

Ja, hade jag gått dit jag aldrig går

så hade jag stått där jag inte står.

("Monolog för envar", Alf Henriksson)

Mycket fascinerande dikt. Visserligen är det förflutna stelnat och förbi, men är inte detta spännande tankar, så säg? Hur hade det varit nu om det blivit som det aldrig blev? Tanken gör nästan en kullerbytta. Det första som slår mig när jag läser den är de killar jag ville ha (och i synnerhet en som dikten stämmer så bra på), men aldrig fick. När det begav sig var det känslomässig katastrof för varje en som på ett eller annat sätt gick mig förbi, nu kan jag konstatera "tack gode Gud" att jag inte fick min vilja igenom. Inget ont om någon av dem, somliga är goda vänner idag, andra har jag ingen kontakt med, men ingen av dem hade jag passat riktigt bra ihop med när jag ser det i backspegeln.

Tänk om alla motgångar jag varit med om aldrig drabbat mig. Vissa saker vill jag helst inte behöva vara med om igen, och hade jag fått välja hade jag gärna sluppit dessa händelser och tunga perioder i livet. Ändå är det så att i efterhand är jag glad för det allt det goda som kom ur det till synes meningslösa. För att det bland annat gjort mig medveten på nya sätt, ödmjuk och eftertänksam. Vissa egenskaper tror jag bara kommer genom att man gått igenom prövningar.

Det står i ordspråksboken 3:12 "Ty Herren tuktar den han älskar och agar den son han har kär". Kanske ett sådant bibelord vi kan få för oss att låtsas som om det inte existerade, ett sånt där som man vid första anblicken skulle vilja ta bort från sin egen korrekta klipp-och-klistra-bibel. Hur går det ihop med att Gud är kärlek? Nåväl, jag tror inte det handlar om att Gud slår oss, men att han tillåter att vi går igenom lidande och prövningar för att han vet i förväg att det kommer något gott ur det. Lönen är värd mödan så att säga. Somliga händelser verkar dock vara så meningslösa att Gud blir grym om det skulle vara så att han prövade oss genom dem. Nä, jag tror inte att allt har en mening. Vi gör mycket dumt som är emot Guds vilja och jag tror också på onda andemakter som styr, lika väl som goda, beroende på vad vi människor lämnar utrymme för i våra liv och hjärtan.

I 1917 års översättning av bibeln står det såhär i romarbrevet 8:28 (nyare översättningar formulerar det inte lika vasst) "För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa". Det du! Allt blir inte som det är tänkt på en gång, för att det är en välda massa faktorer som spelar in, men om jag strävar efter att älska Gud kan jag ha min trygghet i att han kommer se till så att mitt livs omständigheter i slutändan ändå leder till det bästa sett ur ett helhetsperspektiv.