Okej, alla ni som läser det jag lägger
ut. Dikter, poesi...det låter så pretentiöst, så jag drar mig
lite för att kalla mina textalster för det. Läste om en poet som
undvek att kalla sig just poet för att det var upp till läsaren
ifall det uppstod poesi när texten och läsaren möttes. Lite så
tänker jag, i brist på självförtroende när jag lämnar ut valda
delar av mitt inre. Men i alla fall, jag tappade sugen för ett tag.
Inte själva lusten att skriva, men att publicera det jag skriver.
Jag ser ju på besöksstatistiken att folk läser, i snitt 50 per
inlägg. Huruvida det är 50 personer eller x antal personer som
klickar flera gånger vet jag inte, men den tunna responsen får mig
att undra vad människor egentligen tänker.
Gillar man något brukar det vara lätt
att säga, så vad säger uteblivna gillanden och kommentarer? Tycker
människor jag är klok och att det jag skriver är bra, men orkar
inte kommentera? Viftar de bort det jag skriver som ”djupt”, är
jag obekväm och svår? Bara konstig och annorlunda? Säger jag saker
som är sanna och betyder något eller tycker människor att jag är
ute och cyklar? Berörs folk, eller inte? Hur ska jag veta? Jag kan
bara spekulera. Droppen var när ingen gillade och ingen kommenterade
det sista jag la ut, då gav jag upp i tysthet.
En stor eloge till var och en som
faktiskt visat något. Jag blir glad för varje kommentar och
gillande som jag får. Jag vet precis vilka ni är som gett mig
respons och allt har haft betydelse. Tro mig, ett gillande på
facebook gör skillnad då man inte får så många när man vågar
visar sitt jag bakom fasaden. Jag är inte mer än människa och vill
som alla andra ha bekräftelse. Samtidigt vägrar jag låta det vara
vad som ytterst styr mig.
Jag vill inte fastna i självömkan, men jag ser ju vad folk i allmänhet gillar. Ny
profilbild och en hurtig status om träning går hem, sånt här gör
det inte. Ska jag vara krass så är det så att allt jag tycker är
verkligt viktigt får få ”likes”. Det är på ett sätt ganska
lätt att tillfredsställa människor. Visa vad man vet att folk vill
se, säga sånt som de vill höra. I perioder i livet tar jag mod
till mig för att vara mer sann mot mig själv och mot det jag tror
på. I perioder blir jag nedtryckt igen när jag ser mig omkring. Jag
börjar skämmas för mig själv, för att jag är som jag är. Nu
tar jag mod till mig igen. Bestämmer mig för att det jag har att
säga spelar roll och är värt att dela med sig av. För min egen
skull om inte annat. Den här dikten började jag skriva på redan i somras, så jag
lovar, jag är inte bitter ;)
Orkar inte sälja
mig själv till er
genom billiga poänger
och glättigt prat
fastän jag skulle vilja
ha eran bekräftelse
Nog vill jag bli gillad
accepterad av alla
men mest av allt
måste jag stå ut med
att leva med mig själv
för resten av mitt liv
Håller på att få
en ny inre styrka
som bottnar i det
att jag är less på
att känna mig förtryckt
och tro att jag är fel
Less på att så ofta
be om ursäkt för mig själv
och dölja allt det där
som trycker under ytan
och skulle må bra
av att se dagens ljus
Så jag reser mig upp
och rätar på ryggen
men faller igen
och skyler mig själv
tyngs under missmod
när inte mänskor förstår
Men jag känner en kraft
som med lejonets mod
och lammets mildhet
kallar på mig
och får mig att våga
sträcka mig stolt
I allt som mig formar
finns skaparen själv
som håller på att göra
ett unikt original
likt men ändå olikt
alla andra sina verk
Slutligen, överhuvudtaget är det här
en rätt märklig form av kommunikation. Det är ju faktiskt delvis
för att jag inte ser vilka som läser som jag blir modig och vågar
skriva. Jag är betydligt mycket fegare inför folk. De människor
jag känner att jag verkligen kan vara mig själv med är hyfsat
lätträknade, händernas fingrar räcker. Sanningen är att det här
är ett sätt att öka utrymmet för det som är kärnan av mig och
därför vill jag inte slås ner och tystna. Det vore att dö
litegrann.