Vädrets makter

Det är den här mellanårstiden nu, någon sorts höstvinter. Hösten vill liksom inte lämna över stafettpinnen till vintern, utan håller på bråka med att tina snön. Jag som vill komma igång med skidåkning inför det stundande vasaloppet är måttligt förtjust över de plusgrader termometern visar. Fighten har dessutom varat i en månad ser jag när jag plockar fram en utriven sida från mitt skolblock. Det var en oktoberdag då det snöade och smälte och snöade och smälte igen.

Hösten och vintern
har mötts idag
omfamnat varann
i virvlar av snö
men sedan skilts åt
när solen kom fram
och bestämde sig för
att hösten ska råda
för ännu ett tag
så vintern får vänta
ligga otåligt på
innan det är dags
för den att ta över
och frostnypa världen. 

Nedslagen och upprest igen

Okej, alla ni som läser det jag lägger ut. Dikter, poesi...det låter så pretentiöst, så jag drar mig lite för att kalla mina textalster för det. Läste om en poet som undvek att kalla sig just poet för att det var upp till läsaren ifall det uppstod poesi när texten och läsaren möttes. Lite så tänker jag, i brist på självförtroende när jag lämnar ut valda delar av mitt inre. Men i alla fall, jag tappade sugen för ett tag. Inte själva lusten att skriva, men att publicera det jag skriver. Jag ser ju på besöksstatistiken att folk läser, i snitt 50 per inlägg. Huruvida det är 50 personer eller x antal personer som klickar flera gånger vet jag inte, men den tunna responsen får mig att undra vad människor egentligen tänker.

Gillar man något brukar det vara lätt att säga, så vad säger uteblivna gillanden och kommentarer? Tycker människor jag är klok och att det jag skriver är bra, men orkar inte kommentera? Viftar de bort det jag skriver som ”djupt”, är jag obekväm och svår? Bara konstig och annorlunda? Säger jag saker som är sanna och betyder något eller tycker människor att jag är ute och cyklar? Berörs folk, eller inte? Hur ska jag veta? Jag kan bara spekulera. Droppen var när ingen gillade och ingen kommenterade det sista jag la ut, då gav jag upp i tysthet.

En stor eloge till var och en som faktiskt visat något. Jag blir glad för varje kommentar och gillande som jag får. Jag vet precis vilka ni är som gett mig respons och allt har haft betydelse. Tro mig, ett gillande på facebook gör skillnad då man inte får så många när man vågar visar sitt jag bakom fasaden. Jag är inte mer än människa och vill som alla andra ha bekräftelse. Samtidigt vägrar jag låta det vara vad som ytterst styr mig.

Jag vill inte fastna i självömkan, men jag ser ju vad folk i allmänhet gillar. Ny profilbild och en hurtig status om träning går hem, sånt här gör det inte. Ska jag vara krass så är det så att allt jag tycker är verkligt viktigt får få ”likes”. Det är på ett sätt ganska lätt att tillfredsställa människor. Visa vad man vet att folk vill se, säga sånt som de vill höra. I perioder i livet tar jag mod till mig för att vara mer sann mot mig själv och mot det jag tror på. I perioder blir jag nedtryckt igen när jag ser mig omkring. Jag börjar skämmas för mig själv, för att jag är som jag är. Nu tar jag mod till mig igen. Bestämmer mig för att det jag har att säga spelar roll och är värt att dela med sig av. För min egen skull om inte annat. Den här dikten började jag skriva på redan i somras, så jag lovar, jag är inte bitter ;)

Orkar inte sälja

mig själv till er

genom billiga poänger

och glättigt prat

fastän jag skulle vilja

ha eran bekräftelse

Nog vill jag bli gillad

accepterad av alla

men mest av allt

måste jag stå ut med

att leva med mig själv

för resten av mitt liv

Håller på att få

en ny inre styrka

som bottnar i det

att jag är less på

att känna mig förtryckt

och tro att jag är fel

Less på att så ofta

be om ursäkt för mig själv

och dölja allt det där

som trycker under ytan

och skulle må bra

av att se dagens ljus

Så jag reser mig upp

och rätar på ryggen

men faller igen

och skyler mig själv

tyngs under missmod

när inte mänskor förstår

Men jag känner en kraft

som med lejonets mod

och lammets mildhet

kallar på mig

och får mig att våga

sträcka mig stolt

I allt som mig formar

finns skaparen själv

som håller på att göra

ett unikt original

likt men ändå olikt

alla andra sina verk

Slutligen, överhuvudtaget är det här en rätt märklig form av kommunikation. Det är ju faktiskt delvis för att jag inte ser vilka som läser som jag blir modig och vågar skriva. Jag är betydligt mycket fegare inför folk. De människor jag känner att jag verkligen kan vara mig själv med är hyfsat lätträknade, händernas fingrar räcker. Sanningen är att det här är ett sätt att öka utrymmet för det som är kärnan av mig och därför vill jag inte slås ner och tystna. Det vore att dö litegrann.   

Luffaren i kyrkan

Bjussar på ett personporträtt av en ung kille jag pratade med på ett kyrkfika förra hösten. Har inte träffat honom mer sen dess...

"Jag träffade en luffare,
ja det var vad han sa
att han och vännen var.
En ung idealist
jag blev nyfiken på.

Han hade en idé
om kärlek och gemenskap
och närhet mellan mänskor.
Att pengar var nåt ont
det trodde han helt säkert.

Så nu så var de två
som hade brutit upp
för att leva ut sin dröm
om en annorlunda värld.
De sov där de fick rum
och betalade för sig
genom att hjälpa till.

Han var övertygad och naiv
och gjorde ett intryck
som bara den kan göra
som vågar leva ut
sitt hjärtas inre maning"

Att hitta balans bland nyanserna

Jag köpte ett litet bokhäfte på second hand tidigare i sommar med titeln "lidande och helande". Det förstår man ju att det måste läsas tyckte jag, och fick med mig den hem för en liten peng. Mest av allt i den fastnade jag för ett citat som lät såhär:

"De människor som bara kan se en sida av saker och ting blir mycket handlingskraftiga. De lyckas med allt de företar sig, därför att de inte ägnar sig åt hårklyverier utan har en bergfast tro på sina egna möjligheter. Den framgångsrike journalisten (och predikanten kan vi tillägga) har en benägenhet att förenkla alla problem och koncentrera dem i en slående formulering. De som har sinne för detaljer och distinktioner riskerar å andra sidan ofta att förlora sig i dessa. De tänker alltid på hur invecklade alla saker och sammanhang är, och det får deras övertalningsförmåga att bli lika med noll. /.../ Det är få som klarar av att kombinera de två tendenser jag talat om. Jag menar dock att en levande kristen tro har den bästa förutsättningen att klara av detta mirakel. Den kristna tron omfattar nämligen både den djupa insikten och hjärtats enfald!" 

Jag kände genast igen mig själv i detta första gången jag läste orden. Jag har gått från det första, till det andra, för att sedan vilja hitta en balans. Inspirerad av textstycket formulerade jag ihop en dikt som säger samma sak med lite andra ord, i en annan form.


Jag målar världen
i förenklade bilder
utan några detaljer
som gör det svårt
för en övertygad
att handla med kraft.

Men så ser jag
tusen olika nyanser
som skiftar så
att jag förlorar mig
i alla om och men
som står att finna.

Varken i det trånga
eller gränslöst vida
hittar jag mitt hem
för sanningen bor
i hjärtats enfald
och insiktens djup.

Det går aldrig vara nöjd

Förnöjsamhet håller på att bli snudd på sällsynt. Det är den gamla generationens ödmjuka människor som vet vad det vill säga. De som varit med då man fick slita hårt för sitt uppehälle, och förstår att vara tacksamma för hur bra de fått det. Vi borde sannerligen vara nöjda över mycket i det här landet, ändå gnälls det över allt och inget i tid och otid. Det är nästan lite fult att vara nöjd, som om det vore något fel på en sådan person. Och det är klart, med en tacksamhet över det man har istället för ett missnöje över det man saknar, är man inte en vidare intressant potentiell kund. Tänk, hur mycket pengar det går att tjäna på människors illusioner om allt som fattas dem...


Den som är ung
vill gärna verka äldre
och när du väl är äldre
vill du verka ung igen.

När jag var rundare
ville jag bli smalare
och nu när jag är det
vill jag ha mer hull.

Vi som är ljusa i hyn
vill vara bruna och fräscha
och de som är födda så
vill ha en blek och fin nyans.

Jag som har rakt hår
tycker lockigt är vackrast
och de som har lockar
vill helst räta ut dem.

Alla föds vi med en hårfärg
men vill helst ha en annan
och de som har den färgen
vill i sin tur byta.

Modet kommer och går
vi jobbar på att hänga med
och när vi väl gör det
är det dags för nästa trend.

Hur bra vi än har det
går det alltid få det bättre
och när det är som bäst
fattas ändå någonting.

Det går aldrig vara nöjd
för till den som är det
kan man knappast sälja
en illusion om allt som saknas.

Diverse dikter från gymnasietiden

Jag har så många tankar nedkluddade, oj oj. Hemliga grejer som jag inte vill att nån ska titta i, för att jag inte har tänkt klart. Tankefoster kallar jag mina lösa meningar och ord. Har hållit på att sortera det sista osorterade sedan flytten i november förra året, däribland alla mina kladdpapper. Hittade sånt jag skrev under gymnasiet i ett gammalt skolblock, mycket intressant. Jag gillar att det ger mig möjlighet att som 25-åring få inblick i hur mitt 17-18-åriga jag tänkte. Delar med mig av några dikter sen den tiden. Ärligt talat minns jag knappt att jag skrev dikter redan då, förrän jag hittade dem.

Vi gjorde något i tvåan som kallades för tankens trädgård. Helt enkelt så skrev alla i åk 2 på gymnasiet dikter som skickades in till nån sorts jury som gjorde ett urval till en bok. Vi som gick bild fick även illustrera dikter, och mediaprogrammet fotade. Temat var värt/ovärt. Jag fick med denna dikt, minns fortfarande ögonblicket som fick mig att skriva ner känslan:

Ytlighet

Granskning uppifrån och ner,
är det bara ytan du ser?
Känner du mig tillräckligt väl,
jag har faktiskt en själ.

Ytliga människa, ge mig en chans.
Det är som om mitt inre inte fanns.
Fula göre sig icke besvär,
men säg mig då vad skönhet är.

Hur orkar du leva som du gör?
Ditt sätt att vara, mig stör.
Kom igen när du dig lärt:
våga gå på djupet, är mycket värt.


Sedan en liten kort en om att skriva. Förmodligen en svenskauppgift enligt någon sorts diktmall. Skrivandet har, tillsammans med bön och skogspromenader, varit min terapi så länge jag kan minnas.

Pennan
skriver snabbt och taktfast.
Tänka, skriva ner, fundera mer.
Plocka tankarna ut,
tills de i hjärnan tar slut.


Det här är rätt självbelåtet, jag erkänner, men ibland tycker jag det jag skrivit är så bra att jag undrar hur jag kom på det. Ibland svänger det, och jag har istället stora tvivel på värdet av mina tankar. Men det här låter ju nästan (måste gardera mig) som något en "riktig" poet skrivit:

Framtid

En öppen dörr på vid glänt
Vill veta vad som ännu inte hänt
Känna det jag aldrig hittills känt
Sätta framtiden på pränt


Ibland förvånas jag när jag ser vilka insikter jag hade redan då och inte minst över att samma tankar återkommer år efter år. De korrigeras med tiden, nån detalj läggs till som fördjupar bilden, andra delar plockas bort efter hand. Inte minns jag att jag kände såhär då, jag trodde det var uppkommet ur en situation jag varit i rätt nyligen:

Frustration

Jag håller tyst,
då jag bara vill skrika.
Flyter med,
då jag helst vill bryta mig ut.
Vill ta steget,
men står ändå still.


Till sist hittade jag en känslosam dikt om hur gymnasiet var jämfört med högstadiet. Nu har det gått så lång tid att jag inte längre har några större problem med att prata öppet om hur dåligt jag mådde under högstadiet, särskilt i nian. Märkligt det där, att det går bra att prata om problem i efterhand, men sällan när man står mitt i dem. Kanske kan jag genom att dela med mig av den här dikten hjälpa någon att förstå hur det är att vara utanför, utfryst, osynlig...

Hörde vad ni sa.
Såg det ni gjorde.
Visste hur ni tänkte.
Lyssnade någon på mig,
var mina gärningar sedda,
kände ni till mina tankar?

Var en osynlig ande
som tittade på
någonstans vid sidan om.

Så kom de
de som gav mig en chans.
Våga prata, vi lyssnar.
Var den du är,
vi accepterar dig.
Tänk själv,
sluta följa strömmen.

Anden blev till människa igen
fick en egen lyskraft
och sitt värde åter.


Tjingeling för den här gången. Dags att gå och lägga sig, för nu sitter jag bara och tomstirrar på skärmen.

Teknikens under

Den nya tekniken alltså. Den är som märklig, tycker jag. Det är inte länge sen jag fick mig en smartphone, jag har för vana att slita ut mina mobiler innan jag köper en ny. Nu hade jag turen att få köpa en begagnad telefon billigt. Att vara utan något som alla andra har en period, gör att man kan se på saker och ting ur ett annorlunda perspektiv. Ibland finner jag mig själv iaktta hur människor beter sig, mitt bland dem, men ändå utifrån. När det kommer till dessa smartphones då, ser jag folk vara liksom kollektivt osociala. Jag tänkte på det när jag började plugga i vintras, och ville lära känna folk under rasterna. Jag blev närmast irriterad när majoriteten fiskade upp sina telefoner och satt klistrade vid sina skärmar. Likadant idag på jobbet. Lunchrast, och allt man ser är smartphones. Jag tror att det är tanten i mig som tycker att det är konstigt bevänt med folk nu för tiden.


Spännande liv:

"Där sitter hen och tittar
på vad andra gör
mest hela tiden
men det är inte säkert
att någon egentligen
gör så mycket alls
eftersom de också
i sin tur är upptagna
med att ha koll
på vad andra gör
via sina skärmar
på facebook i mobilen."


Följande ägde rum en morgon i Umeå, när jag var på plats i god tid inför den dagens föreläsning:

Besynnerligt

"Numera kan man lätt
stå på en cykelparkering
och bråka högljutt
i diskussion med någon
fast ingen annan syns
inom flera meters radie
än den som är upprörd
den här nya tekniken
gör det svårt att säga
vem det egentligen är
som har sina sinnen
i fungerande skick."

Formfel

Jag kan bli så trött på att bli kategoriserad, satt i fack och formad efter mallar. Visst, vi har ett behov av att få grepp om varandra, men kan man inte få vara en hel människa någon gång? Jag ryms på bägge sidor av de egenskaper vi ofta sätter som varandras motsatser. Jonas Helgesson säger det så bra: "etiketter ska man sätta på julklappar, inte på människor". Om det handlar den här dikten.

"Alla har sin mall
att passa in mig i
och alla mallar
har olika form
så att det inte går
att passa i alla
på en och samma gång.

Hur jag än gör
är det alltid
någon del av mig
som sticker ut
fastän det mesta
ser ut att passa in.

Visst är jag smal
men inte så smal
att jag ryms att bo
i de trånga fack
jag placeras i
av alla mänskor
med sorteringsbehov
som ska kategorisera
efter antingen eller

Utåt eller inåt
vuxen eller barnslig
naiv eller skeptisk
rationell eller känslig
modern eller gammaldags
praktisk eller teoretisk
normal eller annorlunda
lyckad eller misslyckad
höger eller vänster
röd eller blå
svart eller vit
eller vilken färg
du nu målar mig i.

Nej,
låt mig få vara
komplex och bred
för jag är både och
på samma gång."

En stilla protest

Denna dikt om mina svårigheter att finna mig tillrätta i ett typiskt vuxenliv skrev jag i höstas. Jag funderar mycket över tiden och dess gång, och min egen oförmåga att uppleva att jag är i fas med tiden. Jag är en sådan som sällan, sällan är sysslolös. Fastän jag älskar stillhet, lugn och ro, är jag ofta uppe i varv och har nåt för händerna. Det finns ju liksom så mycket att hinna med, så mycket man borde göra. Det omgivande samhällets normer och krav gör det inte enklare.

Jag har sedan jag gifte mig med Johannes blivit mycket bättre på att se realistiskt på vad man hinner på en dag, och hur man gör för att passa tider, men jag avskyr fortfarande känslan av att tiden springer ifrån mig. Att mina visioner om lååånga dagar, såsom de var när jag var barn, aldrig är på riktigt längre. Att kvällen så ofta kommer så fort. Det får mig att fundera på vad jag vill hinna med under livet, för att jag vet att klockan tickar obönhörligen. Alla gamla säger att livet gått så fort. Jag har aldrig hört någon säga motsatsen. Bäst då att leva som jag önskar redan nu, så jag slipper ångra mig när jag står där själv.

Jag läste i en tidning som Dagen och Alpha gett ut om en bok skriven av en sjuksköterska som jobbat länge med döende människor. Hon har listat de 5 saker som människor ångrar mest när de står inför livets slutskede:

1. Jag önskar att jag hade haft modet att vara sann mot mig själv och inte leva livet efter andras förväntningar.

2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt (gäller särskilt män).

3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.

4. Jag önskar att jag hade behållit kontakten med mina vänner.

5. Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att vara lyckligare.

Jag minns att jag hajade till när jag läste det första gången. Möjligheten att få ta del av vad människor ångrar, så att jag inte själv ska behöva ångra samma saker slog mig med full kraft. Kanske kan du som läser nu förstå lite bättre varför jag lägger ut mina dikter. Denna berör punkt 1, 2 och 3:  


"Jag vill bara frysa klockan
skapa mig själv ett vacuum
där jag har utrymme och tid
medan allt annat står stilla.

Jag finner mig inte tillrätta
i det hetsiga samhälle
som springer och jäktar
alltid hastar och rusar.

Jag vill leva i en annan takt
där allt får ta sin tid
där tiden kommer till mig
inte ständigt far ifrån mig.

Vägrar bli en sådan en
som slukas av sitt heltidsjobb
och sedan ska försöka att
med tvång pressa in resten.

Det där övriga förutom jobb,
som om du frågar mig
är alldeles för viktigt
för att hamna vid sidan om.

Vet inte hur jag ska hinna
eller överhuvudtaget orka
ta hand om en familj
fastän jag skulle vilja.

Eller för den delen
bry mig om min nästa
när jag knappt hinner med
att ta hand om mig själv.

Jag ser alla de där
som lyckas leva upp
till arbetslivets krav
och andras förväntan.

De har min beundran
för jag tycker verkligen
att de gör det bra
och är starka som orkar.

Men så ser jag också
något mer med i bilden
som onekligen får mig
att vilja rygga tillbaka.

Livet går på rutin
har blivit rätt så grått
som om det tappat sin färg
i vardans hamsterhjul.

Där står de plötsligt
i ett liv de själva valt
men inte tycker om
och längtar därifrån.

Intressena fick ge vika
för nyfikenhet fanns inte rum
sakta men säkert jobbas
ens drömmars längtan ihjäl.

Ingen skulle som jag
behöva längta till pension
innan arbetslivet på allvar
ens har kommit igång.

Jag kastas åt och fram
i min egen stilla undran
om det är mogen klokhet
eller barnslig brist på ansvar

som i dessa tider får mig
att vilja skruva ner på tempot
skala av och göra mindre
för att uppleva mer.

Myckenheten tar död
på det rika inre liv
som behöver lugn och ro
för att kunna blomma ut."

Tidsoptimistens kvällsklagan

Tiden och jag
kommer inte överens
drar inte riktigt jämnt
tiden har så bråttom
ska alltid rusa på
springer snabbt ifrån
fastän jag trodde
att vi var i fas
med varandra idag.

Allt jag skulle hinna
mina fina planer
hängde inte med
i det tickande tempot
som gäckande lurar
utan att ta hänsyn
till hur jag skulle vilja
att klockan var beskaffad
i min egen lilla värld. 

Livets trådar

Jag har en inbyggd tro

på att verkligheten

är full av små spår

som om jag följer dem

leder fram till svar

på sånt jag undrar över.

 

När en av dessa trådar

väl visar sig för mig

har den ett särskilt villkor

för att leda någonstans

och inte bara försvinna

lika fort som den dök upp.

 

Det är framför allt

att jag tar den på allvar

och stannar upp ett slag

för att notera det där

som för en liten stund

har nåt att säga mig.

 

Om jag inte bryr mig

och bara viftar bort

de glimtar jag får

som meningslösa tankar

isolerar jag mig själv

från livets djupare mening.

 

När jag låter mig ledas

dit det kallar och drar

då börjar en vandring

där det vaga och dunkla

sakta klarnar eftersom

jag vågar följa stegen.

 

Kanske det en gång

ska visa sig klart

att ett helt livs öde

kan bero på just det

att öppna sina sinnen

för vad som kommer i ens väg.

Note-to-self

Det började med att jag läste den här underbara boken som i all sin enkelhet svämmade över av kärlek sida efter sida, så att mitt motstånd bröts ner. Jag kunde se Gud, se bortom allt som skymmer sikten. Jag hittade igen min egen innersta längtan. Med den nyväckt for jag sedan på revival party (ungdomsmöte) i kyrkan, och fick vara med om ett verkligt hallelujah-moment.

"Det är en lycka jag har
som uppfyller mig helt
liksom innesluter mig
den håller på att avta
men om jag skriver fort
kanske det är möjligt
att jag kan fånga den
och spara den i ord
så jag kan gå tillbaks
när jag behöver minnas
att det finns en Gud
som efter mycken torka
dränkte mig ikväll
i en fantastisk frid
han tvättade mig ren
så det bubblade av glädje
sköljde mjukmedel sen
och förlöste en flod
av porlande skratt
och rinnande tårar
som mynnade i dans
inför kungars kung
som fyllde mig med kärlek
så att jag kunde se
alla värdefulla vacka
genom älskande ögon
i en skyddande bubbla
där all irritation
som uppfyllt mig så
liksom inte kom åt
att röra mig alls
fastän den försökte
för allt jag kunde se
var glimtar av himlen
och dess helande kraft
som verkade i mig"
 

Söndagsgudstjänst

Jag var i kyrkan söndagen för två veckor sedan. Inget vidare ovanligt med det. Kvinnan som ledde lovsången för dagen fick en bild av att det fanns människor närvarande som liksom var instängda i en grotta. Det var inte så att det träffade mig direkt, men det fastnade ändå. Jag var mötesvärd och tog upp kollekt sedan, och församlingen sjöng "närmare Gud till dig". Det var bara min uppgift som höll gråten på avstånd. Vill inte förklara så ingående på nätet, men jag har ett känslomässigt band till den sången, som i högsta grad har att göra med roten till min besvikelse på Gud.

Innan det var dags för predikan ville Rolle (pastorn i pingstkyrkan, för er som inte vet) att vi skulle sjunga sången igen. Och igen. Jag både gladdes åt det och gjorde motstånd inombords. Kunde inte göra annat än att sitta i bänken och låta tårarna rinna medan församlingen sjöng. Gråten löste upp en och annan knut, tårar har ofta den effekten.

Predikan handlade om att närma sig Gud, det är allt jag minns. Jag lyssnade med öppet sinne, liksom uppmjukad av sången. Vid bönen efteråt fick fick Rolle en till bild, som anspelade på den i början av gudstjänsten. Det handlade om ett stort hinder att komma nära Gud, som om man var bunden i boja till ett stort svart klot och liksom inte kan röra sig fastän man vill. Då träffade det mig, så jag visste att det här handlar om mig. Vad som följde var att församlingen fick blunda medan den som kände sig träffad kunde räcka upp handen och få förbön. Då hände detta, som jag skrev ner när jag kom hem:


"Jag sitter i en grotta
med en boja runt min fot
som är bunden med en kedja
till ett stort svart klot.

Vill ta mig därifrån
och komma ut i ljuset
men jag klarar inte av det
i ett tillstånd som är fruset.

Så kommer någon in
som rör sig emot mig
och klotet börjar spricka
när han visar sig.

Det händer i mitt inre
jag blir fri och kan gå ut
ännu släpandes på kedjan
är instängdheten slut."


Som alltid med sådana här andliga upplevelser är de nog diffusa för att den som vill bortförklara det, kan göra det. Det brukar vara så. Jag antar att det handlar om att tro. Inte blint, men tro fastän saker och ting inte är bevisade svart på vitt enligt vetenskap och strikt logik,  utan "bara" har utspelat sig i en människas sinnen. Allt jag försöker göra är att måla en så sanningsenlig bild som möjligt av mina egna upplevelser, sedan är det upp till var och en som läser vad ni gör av det.

Toner av hopp

Det var en vårdag då jag satt på bussen, på väg hem från Umeå. Jag träffade på inspirationen, som denna gång hade hopp att ge. Resultatet blev två dikter på samma tema, en önskan om att få uppleva Gud vara nära som jag kände en gång.

"Min själ att du skulle
få fröjdas igen
utan skuggan av tvivel
som faller på dig
och skymmer din sikt"

Sedan kom det sig att jag började skriva på något jag trodde handlade om vad jag ville förmedla till andra genom mina skriverier. De fem första raderna fick jag direkt klart för mig i huvudet. Det spännande med att skriva dikter är att jag inte alltid vet i förväg hur de slutar, var de mynnar ut. Det är som om texten har ett eget liv, en egen vilja. Mitt i skrivprocessen kände jag att det var Gud som sa det här till mig. Jag liksom plötsligt drabbades av att jag visste att jag visste att det var så.

"spela jag vill
på ditt hjärtas sträng
väcka en ton
du en gång hört
och känner igen
stilla och enkel
innerligt varm
längtans ton
djupt inom dig
rör vid ditt jag
det sanna du
tinar det hårda
rensar så varligt
de bittra rötter
och döda skott
du trodde var liv
när du stannar
och dig öppnar
vill jag spela
om du lyssnar
kan du höra
tonen klinga
ren och sann"

Brev till Gud

Fastän du Gud
känns långt bort
längre än förut
så tror jag
att jag faktiskt
är dig närmre
nu än förr
bara för det
att jag är ärlig
och försöker
att inte dölja
allt det där
som finns i mig
som jag tror
inte borde vara
inom mig 
ska du möta mig
får du göra det
där jag är.

Sjukdomens uteblivna svar

Jag fortsätter på samma tema, har ett behov att få avhandla mina tvivel innan ni får läsa något annat, mer lättsamt. Det är underligt nu när jag sitter och ska skriva någon sorts förord. En mängd skrämda tankar rusar genom mitt huvud, mest om huruvida det är konstigt att känna såhär, lägga ut det som jag gör och vad alla som läser det egentligen tänker och tycker. Också är jag där igen, att det blir rädslan som styr mig. Jag som skulle göra slut med rädslan för gott...nåja, inte annat att göra än att försöka en gång till: Hejdå rädsla. Det här är ganska nyskrivet och beskriver ett tillstånd jag fortfarande befinner mig i men jobbar på att ta mig ur.


"Vill ropa och skrika
böna och be
på mina bara knän
och tjata, tjata
så länge det krävs
för att få svar.

Jag hoppas försiktigt
blir besviken igen
det går lite upp
och är ovan ytan
för att sjunka igen.

Länge har jag trott
det ska bli som det var
men det verkar inte så
så jag orkar inte tro
när så lite verkar hända
och jag orkar inte be
till en som inte svarar
när en lidande ropar.

Den kraft som krävs
för att hålla ut i bön
finns bara inte där
fastän tröskeln är låg
så blir den för hög.

Mitt inre blir tomt
av besvikelse stor
och hjärtat blir torrt
dränerat på glädje
och allt det jag trott
i gungning är satt
skepsisen tar över
sinnet blir hårt.

Så händer det ändå
i sällskap med dem
som tror på min Gud
att jag känner en kraft
som rör vid mitt inre
och smälter det frusna
och jag känner den frid
som skriften säger
är större än förståndet.

Ändå biter jag ihop
fastän ofta rörd till tårar
och stretar emot
liksom bara i protest
över uteblivna svar."

Tvivlens tvåtusentolv

Det här är berättelsen om mitt inre liv under året som gick. Naket och ärligt. Jag har skrivit och skrivit på den här texten. Ändrat hit, putsat dit. Strukit en vers, lagt till en ny. Aldrig blir jag riktigt nöjd, men vet ni, nu får den vara som den är.


"Jag backade ut ur ditt hus
för att jag inte längre visste
om jag hörde hemma där.

Försökte göra det diskret
så att det inte skulle märkas
vilken tvivlare jag var.

Kunde inte riktigt stämma in
i de stora ordens sånger
för det kändes inte ärligt.

Jag hade många frågor
som krävde hållbara svar
för att det skulle gå ihop.

Mest var jag besviken
på att den verklighet jag mött
inte var vad jag trott.

Mötet med de lidande
fick min bild av Gud
att börja krackelera.

Är han både blind och döv
som ska bry sig innerligt
och har han tappat mål i mun?

Ville gärna vara öppen
och få lätta på mitt hjärta
för någon som förstod.

Visste inte riktigt vem
jag skulle vända mig till
så jag lät det bara vara.

Undrade om kyrkan hade fler
som tänkte och kände som mig
och vilka de kunde vara.

Var gång jag av vana
hälsade på hos ditt folk
så hände samma sak.

Jag satt och höll emot
var kritisk och skeptisk
granskade allt utifrån.

Inga gamla sanningar
kunde accepteras som de var
när allt skulle prövas igen.

Det kunde inte hjälpas
att något i alla fall
alltid rörde vid mitt inre.

Något som letade sig in
genom muren av försvar
och smälte ner det hårda.

Men inte var det frid och fröjd
med all min skriande undran
när ensamheten sedan kom.

Några räddningsplankor
räcktes ut min tro
att ha och balansera på.

Det var ord som lyfte
fick hjärtat att klappa
och hopp att vakna trots allt.

Tack till mannen i svart
en modern gammal skrift
och en grävande journalist.

Tack du klarsynte guide 
som banar väg för vilsna
genom tidens täta dimmor.

och du lågmäldre predikant
som gör det möjligt
för alla sårade att tro.

Så var det ni troende vänner
som ingenting visste
men hjälpte ändå.

Jag bara såg igenom
att det bodde en Gud
i mitten av ert hjärta.

Jag går nu vacklande vidare
med en vilja att tro
som kantstötts av livet."


Jag önskar att jag skulle kunna tala direkt med människor om sådana här saker, ännu hellre än att blogga om det. Tyvärr blir det så sällan tid och tillfälle för de verkligt viktiga samtalen. Den där atmosfären av förtrolighet, där man har tid för varandra på riktigt kommer så förtvivlat sällan i det här uppvarvade samhället. Distansen mellan människor är ofta alldeles för lång, vi når inte in under skalet på varann i första taget. Jag menar, jag har ju knappast själv delat med mig förrän nu! 

Rädslans gränsland

Jag var rädd att när jag skulle ta steget att publicera mina texter så skulle min inspiration slockna. Jag kan med glädje berätta att så är det inte. När jag hade skrivit klart förra inlägget och lagt mig för att sova fick jag en idé och klev upp igen för att sätta orden på pränt. Gjorde sedan ett nytt försök att somna. Hann inte ligga länge förrän det var dags för nästa idé. Upp återigen, fram med block och penna. Så, isäng för tredje gången. "Sov då hjärnan, sov nu." Men nej, jag klev upp en tredje gång också. Sedan tog jag helt enkelt med blocket med till sängen, men då somnade jag minsann!

Rädsla alltså. Jag kan lägga den känslan till det som drivit mig att skriva. Rädsla för vad människor ska tycka och tänka, framför allt. "Bäst att hålla det som rör sig i mig för mig själv, så att jag inte blir dömd." Bibeln säger att "rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet." (1 Joh 4:18). Aldrig vill jag låta mig styras av rädsla, ändå gör jag det. Detta är en av de saker som skrämmer mig:  

"Jag blir så rädd för
att vara riktigt ärlig
sådär rak och öppen
och väldigt transparent
för om jag vore det
får jag för mig
att de troende
skulle tänka om mig
att jag var full av otro
och de sekulära
som inte tror
eller inte riktigt vet
på vad de tror
skulle räkna mig
som rätt så religiös
och alla tycker de
att jag är snett ute
på väg bort
från det verkliga
och på så vis
platsar jag inte
varken här eller där
så allt för ofta
är jag bara tyst
om det som rör sig
i det djupaste av mig"


Med det blottat, så har jag brutit tystnaden och ger därmed rädslan mindre makt. Jag tror rent utav att jag ska vara så stursk att jag sjunger med i Kirk Franklins "Hello fear" där han gör upp med rädslan i egen hög person: "Never again will I love you. My heart it refuses to be your home. No longer your prisoner, today I remember: apart from you is where I belong!"

Ett intro och en första dikt om våren

Det är lustigt med mina bloggförsök. Först: full av iver med tusen idéer. Det hela flyter på till en början, allt är roligt och inspirerande. Sedan: Jag tycker fortfarande det är kul att blogga, men har inte den tid jag skulle vilja till det och idéerna läggs på hög. Jag gör försök att hinna ikapp, men tappar sugen av känslan att ligga långt efter.

Nu gör jag ett försök igen, och det håller i sig så länge det håller i sig, helt enkelt. Håll till godo.

Så länge jag kommer ihåg har jag alltid varit kreativ på något sätt. Det liksom pyser ut på ett eller annat vis, jag måste få skapa. Sedan jag gick ut gymnasiet har det i huvudsak rört sig om att spela gitarr, fota, scrapbooking, mat, kläder och inredning. Jag har velat teckna och måla, men det har knappt blivit av. Det senaste året har jag skrivit mycket texter, mest i diktform.

Framför allt har skrivandet sprungit fram ur tunga känslor av brustna förhoppningar, sorg, frustration, en aning bitterhet och ilska. Jag behövde få det där ur mig på något sätt, och det väckte en ådra jag knappast visste att jag hade. När jag började lyssna på mig själv, upptäcka vad som fanns i mig och skildra det ärligt, kom den ena idén efter den andra. Hela livet får rymmas, allt ifrån ljusa toner till mörka. Inspirationen dyker upp vid tillfällen av de mest skilda slag. Ibland ploppar det upp hela textrader, ibland en inledning, ibland grova huvuddrag i ett tema. Vissa gånger skriver en text sig själv, andra gånger är den resultatet av medveten möda med att snickra ihop allt jag vill ha sagt till en helhet.

Vid det här laget har jag en hel samling texter, ofta nedkluddade i slutet på (skol)block i en hemskt ful och kluddig stil. Dels för att jag kan skriva fort för att inte glömma, dels för att det blir svårare att se om nån skulle kika mig över axeln. Jag har aldrig gillat att bli bedömd när jag skapar, det dödar min inspiration och inskränker min frihet. Det mesta av det jag har skrivit har knappast någon fått se, inte ens Johannes. För några veckor sedan läste jag mina mest känslosamma och utlämnande texter i cellgruppen vi är med i. Jag kände att det var dags att dela med sig, tiden var mogen. Vissa känslor är inte till för att bäras på ensam, då ruttnar man inifrån och ut.

Något som framför allt driver mig är att leva sant. Ärligt. Äkta. Det involverar att vara öppen. Därför vill jag dela med mig till fler nu. Världen skulle vara en bättre plats om fler vågade vara sårbara. Jag blir så less, så less på alla fasader människor sätter upp mot varann. Om någon frågar är det alltid bra med oss, även när det inte är det. Vad skulle hända om vi kunde lägga ner det där glättiga, påklistrade? Vad händer om jag själv vågar göra det? Min förhoppning är att mina tankar (eller tankefoster som jag ibland säger) kan komma någon annan till nytta. Ge en aha-upplevelse, bli till glädje, vara något att känna igen sig i, något att spegla sig i, en hjälp på vägen. I så fall skulle det vara dumt att behålla alltsammans för sig själv. Jag tar risken.

Det låter så allvarligt alltsammans. Det är det stundtals, men långt ifrån alltid. Ibland är det lättsamt och lustfyllt också. Hela registret finns hos mig. Jag börjar mitt upptagna bloggande och slutar inlägget med att bjuda på en nyskriven dikt som jag plitade ihop på bussen hem från Umeå i fredags, inspirationen har funnits hela våren och kom särskilt under en joggingtur.


Är ute och springer
en vårdag så ljuv
och känner att våren
rusar ifrån mig
och jag ifrån den.

Jag väntade på dig
med sprängande längtan
när björkarna sken
i en brunlila ton
då snön smälte bort.

Plötsligt kom värmen
och grönskan med den
och blomstren sköt upp
såsom skott ur den mark
som nyss vaknat till.

I andakt jag suckar
för hjärtat mitt värker
av ögonblicksbilder
så intensivt vackra
som skymtar förbi.

Jag vill bara stanna
och insupa känslan
med alla mina sinnen
få uppfyllas helt
överväldigad av allt.

På väg mot ett mål
det gäller att sikta
men du får inte rusa
så du missar allt det
som händer längs vägen.


Tackar för mig, för den här gången. Jag skulle uppskatta om du lämnade ett spår efter att ha läst. Jag försöker själv bli bättre på att inte bara konsumera andra på internet, utan faktiskt ge respons på det jag läser.