Rädslans gränsland

Jag var rädd att när jag skulle ta steget att publicera mina texter så skulle min inspiration slockna. Jag kan med glädje berätta att så är det inte. När jag hade skrivit klart förra inlägget och lagt mig för att sova fick jag en idé och klev upp igen för att sätta orden på pränt. Gjorde sedan ett nytt försök att somna. Hann inte ligga länge förrän det var dags för nästa idé. Upp återigen, fram med block och penna. Så, isäng för tredje gången. "Sov då hjärnan, sov nu." Men nej, jag klev upp en tredje gång också. Sedan tog jag helt enkelt med blocket med till sängen, men då somnade jag minsann!

Rädsla alltså. Jag kan lägga den känslan till det som drivit mig att skriva. Rädsla för vad människor ska tycka och tänka, framför allt. "Bäst att hålla det som rör sig i mig för mig själv, så att jag inte blir dömd." Bibeln säger att "rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet." (1 Joh 4:18). Aldrig vill jag låta mig styras av rädsla, ändå gör jag det. Detta är en av de saker som skrämmer mig:  

"Jag blir så rädd för
att vara riktigt ärlig
sådär rak och öppen
och väldigt transparent
för om jag vore det
får jag för mig
att de troende
skulle tänka om mig
att jag var full av otro
och de sekulära
som inte tror
eller inte riktigt vet
på vad de tror
skulle räkna mig
som rätt så religiös
och alla tycker de
att jag är snett ute
på väg bort
från det verkliga
och på så vis
platsar jag inte
varken här eller där
så allt för ofta
är jag bara tyst
om det som rör sig
i det djupaste av mig"


Med det blottat, så har jag brutit tystnaden och ger därmed rädslan mindre makt. Jag tror rent utav att jag ska vara så stursk att jag sjunger med i Kirk Franklins "Hello fear" där han gör upp med rädslan i egen hög person: "Never again will I love you. My heart it refuses to be your home. No longer your prisoner, today I remember: apart from you is where I belong!"

Ett intro och en första dikt om våren

Det är lustigt med mina bloggförsök. Först: full av iver med tusen idéer. Det hela flyter på till en början, allt är roligt och inspirerande. Sedan: Jag tycker fortfarande det är kul att blogga, men har inte den tid jag skulle vilja till det och idéerna läggs på hög. Jag gör försök att hinna ikapp, men tappar sugen av känslan att ligga långt efter.

Nu gör jag ett försök igen, och det håller i sig så länge det håller i sig, helt enkelt. Håll till godo.

Så länge jag kommer ihåg har jag alltid varit kreativ på något sätt. Det liksom pyser ut på ett eller annat vis, jag måste få skapa. Sedan jag gick ut gymnasiet har det i huvudsak rört sig om att spela gitarr, fota, scrapbooking, mat, kläder och inredning. Jag har velat teckna och måla, men det har knappt blivit av. Det senaste året har jag skrivit mycket texter, mest i diktform.

Framför allt har skrivandet sprungit fram ur tunga känslor av brustna förhoppningar, sorg, frustration, en aning bitterhet och ilska. Jag behövde få det där ur mig på något sätt, och det väckte en ådra jag knappast visste att jag hade. När jag började lyssna på mig själv, upptäcka vad som fanns i mig och skildra det ärligt, kom den ena idén efter den andra. Hela livet får rymmas, allt ifrån ljusa toner till mörka. Inspirationen dyker upp vid tillfällen av de mest skilda slag. Ibland ploppar det upp hela textrader, ibland en inledning, ibland grova huvuddrag i ett tema. Vissa gånger skriver en text sig själv, andra gånger är den resultatet av medveten möda med att snickra ihop allt jag vill ha sagt till en helhet.

Vid det här laget har jag en hel samling texter, ofta nedkluddade i slutet på (skol)block i en hemskt ful och kluddig stil. Dels för att jag kan skriva fort för att inte glömma, dels för att det blir svårare att se om nån skulle kika mig över axeln. Jag har aldrig gillat att bli bedömd när jag skapar, det dödar min inspiration och inskränker min frihet. Det mesta av det jag har skrivit har knappast någon fått se, inte ens Johannes. För några veckor sedan läste jag mina mest känslosamma och utlämnande texter i cellgruppen vi är med i. Jag kände att det var dags att dela med sig, tiden var mogen. Vissa känslor är inte till för att bäras på ensam, då ruttnar man inifrån och ut.

Något som framför allt driver mig är att leva sant. Ärligt. Äkta. Det involverar att vara öppen. Därför vill jag dela med mig till fler nu. Världen skulle vara en bättre plats om fler vågade vara sårbara. Jag blir så less, så less på alla fasader människor sätter upp mot varann. Om någon frågar är det alltid bra med oss, även när det inte är det. Vad skulle hända om vi kunde lägga ner det där glättiga, påklistrade? Vad händer om jag själv vågar göra det? Min förhoppning är att mina tankar (eller tankefoster som jag ibland säger) kan komma någon annan till nytta. Ge en aha-upplevelse, bli till glädje, vara något att känna igen sig i, något att spegla sig i, en hjälp på vägen. I så fall skulle det vara dumt att behålla alltsammans för sig själv. Jag tar risken.

Det låter så allvarligt alltsammans. Det är det stundtals, men långt ifrån alltid. Ibland är det lättsamt och lustfyllt också. Hela registret finns hos mig. Jag börjar mitt upptagna bloggande och slutar inlägget med att bjuda på en nyskriven dikt som jag plitade ihop på bussen hem från Umeå i fredags, inspirationen har funnits hela våren och kom särskilt under en joggingtur.


Är ute och springer
en vårdag så ljuv
och känner att våren
rusar ifrån mig
och jag ifrån den.

Jag väntade på dig
med sprängande längtan
när björkarna sken
i en brunlila ton
då snön smälte bort.

Plötsligt kom värmen
och grönskan med den
och blomstren sköt upp
såsom skott ur den mark
som nyss vaknat till.

I andakt jag suckar
för hjärtat mitt värker
av ögonblicksbilder
så intensivt vackra
som skymtar förbi.

Jag vill bara stanna
och insupa känslan
med alla mina sinnen
få uppfyllas helt
överväldigad av allt.

På väg mot ett mål
det gäller att sikta
men du får inte rusa
så du missar allt det
som händer längs vägen.


Tackar för mig, för den här gången. Jag skulle uppskatta om du lämnade ett spår efter att ha läst. Jag försöker själv bli bättre på att inte bara konsumera andra på internet, utan faktiskt ge respons på det jag läser.