Luffaren i kyrkan

Bjussar på ett personporträtt av en ung kille jag pratade med på ett kyrkfika förra hösten. Har inte träffat honom mer sen dess...

"Jag träffade en luffare,
ja det var vad han sa
att han och vännen var.
En ung idealist
jag blev nyfiken på.

Han hade en idé
om kärlek och gemenskap
och närhet mellan mänskor.
Att pengar var nåt ont
det trodde han helt säkert.

Så nu så var de två
som hade brutit upp
för att leva ut sin dröm
om en annorlunda värld.
De sov där de fick rum
och betalade för sig
genom att hjälpa till.

Han var övertygad och naiv
och gjorde ett intryck
som bara den kan göra
som vågar leva ut
sitt hjärtas inre maning"

Att hitta balans bland nyanserna

Jag köpte ett litet bokhäfte på second hand tidigare i sommar med titeln "lidande och helande". Det förstår man ju att det måste läsas tyckte jag, och fick med mig den hem för en liten peng. Mest av allt i den fastnade jag för ett citat som lät såhär:

"De människor som bara kan se en sida av saker och ting blir mycket handlingskraftiga. De lyckas med allt de företar sig, därför att de inte ägnar sig åt hårklyverier utan har en bergfast tro på sina egna möjligheter. Den framgångsrike journalisten (och predikanten kan vi tillägga) har en benägenhet att förenkla alla problem och koncentrera dem i en slående formulering. De som har sinne för detaljer och distinktioner riskerar å andra sidan ofta att förlora sig i dessa. De tänker alltid på hur invecklade alla saker och sammanhang är, och det får deras övertalningsförmåga att bli lika med noll. /.../ Det är få som klarar av att kombinera de två tendenser jag talat om. Jag menar dock att en levande kristen tro har den bästa förutsättningen att klara av detta mirakel. Den kristna tron omfattar nämligen både den djupa insikten och hjärtats enfald!" 

Jag kände genast igen mig själv i detta första gången jag läste orden. Jag har gått från det första, till det andra, för att sedan vilja hitta en balans. Inspirerad av textstycket formulerade jag ihop en dikt som säger samma sak med lite andra ord, i en annan form.


Jag målar världen
i förenklade bilder
utan några detaljer
som gör det svårt
för en övertygad
att handla med kraft.

Men så ser jag
tusen olika nyanser
som skiftar så
att jag förlorar mig
i alla om och men
som står att finna.

Varken i det trånga
eller gränslöst vida
hittar jag mitt hem
för sanningen bor
i hjärtats enfald
och insiktens djup.

Det går aldrig vara nöjd

Förnöjsamhet håller på att bli snudd på sällsynt. Det är den gamla generationens ödmjuka människor som vet vad det vill säga. De som varit med då man fick slita hårt för sitt uppehälle, och förstår att vara tacksamma för hur bra de fått det. Vi borde sannerligen vara nöjda över mycket i det här landet, ändå gnälls det över allt och inget i tid och otid. Det är nästan lite fult att vara nöjd, som om det vore något fel på en sådan person. Och det är klart, med en tacksamhet över det man har istället för ett missnöje över det man saknar, är man inte en vidare intressant potentiell kund. Tänk, hur mycket pengar det går att tjäna på människors illusioner om allt som fattas dem...


Den som är ung
vill gärna verka äldre
och när du väl är äldre
vill du verka ung igen.

När jag var rundare
ville jag bli smalare
och nu när jag är det
vill jag ha mer hull.

Vi som är ljusa i hyn
vill vara bruna och fräscha
och de som är födda så
vill ha en blek och fin nyans.

Jag som har rakt hår
tycker lockigt är vackrast
och de som har lockar
vill helst räta ut dem.

Alla föds vi med en hårfärg
men vill helst ha en annan
och de som har den färgen
vill i sin tur byta.

Modet kommer och går
vi jobbar på att hänga med
och när vi väl gör det
är det dags för nästa trend.

Hur bra vi än har det
går det alltid få det bättre
och när det är som bäst
fattas ändå någonting.

Det går aldrig vara nöjd
för till den som är det
kan man knappast sälja
en illusion om allt som saknas.