Religiösa spektakel

Något annat har jag svårt att säga om att förra påven ska helgonförklaras och att hans blod blir relik. Jag vill på intet sätt förneka allt bra som denne man gjort, och visst kan man se upp till honom, men vilket jippo alltsammans blir! Inte minst för alla som vallfärdar till Rom för detta. En omfattande och sammansatt process som pågått i 4 år innan helgonkongregationen beslutade sig för att helgonförklara honom, de behövde nämligen ett godkänt mirakel först. Kära nån, har de inte viktigare, vettigare saker att ägna sig åt? Se er omkring för Guds skull, en värld i nöd, människor med stora behov, och här sitter de i flera år och arbetar med en petitess. Vilket slöseri med tid! Än värre när en flaska blod ska inslutas i kristall och byggas in i ett kyrkoaltare. Här talar vi religiöst som jag definierar ordet och saker som dessa är anledningen till varför jag tycker så illa om att bli kallad religiös. När folk pratar om religiösa människor brukar det betyda ungefär att såna är vidskepliga och bundna, och apropå katolikernas pryl-och människodyrkan är det inte undra på det. Vill inte vara respektlös, men det kan inte hjälpas att jag tycker det är motbjudande och ett avsteg från kristen tro som den borde vara.

En uppgörelse med ideal

Detta inlägg om attityder när det gäller kärlek och bröllop har jag skrivit på till och från i över två månader nu. Äntligen får jag anse mig vara färdig. I samband med bröllopsplaneringen hann jag fundera på ett och annat, här får du ta del av somligt som jag reflekterade över.

De flesta jag stötte på blev glada och gratulerade apropå att jag och min man skulle gifta oss, men några tittade också skeptiskt på mig och undrade om vi verkligen visste vad vi gjorde. Det må dom ju få fråga, för äktenskapet är något bindande som man bör tänka igenom både en och två gånger, men det var den negativa attityden vissa kom med innan de ens hört mig svara som störde mig. Vid ett tillfälle blev jag upprörd och sa till personen ifråga att inte ta för givet att det skulle spricka bara för att vi är unga och gifter oss (relativt) snabbt. Tror inte att samma personer hade sagt så mycket om det hade handlat om att vi enbart skulle flytta ihop.

Som kristna är det mer självklart med bröllop och äktenskap än för det stora flertalet i vår ålder. Jag tror att det är Guds vilja att man och kvinna ska lova livslång trohet när de hittat varann och kommit till den punkten då de är säkra på sin relation. För att det är något som ger trygghet och stabilitet, inte binder och kväver (under förutsättning att relationen är rätt, förstås, hur det kan gå annars ser vi alldeles för många sorgliga exempel på).

Lite underligt tycker jag allt att det känns med sambos som levt ihop i typ 10-15 år och redan har barn, hus och allt ihop sen långt tillbaka också gifter de sig som pricken över i:et. Visserligen är det fortfarande väldigt fint att de vill stadfästa sin relation, men de har ju liksom redan haft ett liv som "gifta" i många år bortsett från en liten sak: löftet att dela livet i nöd och lust har saknats. Det är som att giftermålet, när det väl blir av, då hunnit tappa en väsentlig del av sin egentliga betydelse (utöver den rent juridiska delen).

Äktenskap målas nog så ofta ut som en förlegad tvångströja i filmer och annan populärkultur, ändå väljer så många äktenskapsliknande samlevnadsformer men utan att komma till att gifta sig så snart. Är det för att folk i allmänhet vill ha en partner och ett stabilt förhållande, men samtidigt behålla sin "frihet"? Vad är det som gör att man inte ger varandra löftet om livslång trohet tidigare? För många är det ändå ett ideal att gifta sig. Måste man verkligen "testköra" ett antal år först och prova sig fram? Jag tror inte att det behöver vara så, mer att det är tidens anda att tänka på det viset. Hela livet blir lite som ett öppet köp, där man mister sin dyrbara frihet så snart man över tid binder sig fast vid något. Man vill liksom ha ångerrätten kvar.

För oss innebär giftermålet starten på ett liv och en vardag tillsammans, något helt nytt. Slutet på livet som pojkvän-flickvän där vi bara träffas på helgerna. Nu när vi är tillräckligt säkra på att vi vill leva med varandra så kör vi helhjärtat, ger varandra ett löfte om det och har den inställningen att vi gör vårt bästa för att det ska fungera. En viss skillnad mot för att först flytta ihop och se om det fungerar innan man vågar lova något. Vågligt, javisst. Litegrann. Men så tror vi också att vi menade att vara tillsammans och att vi har något mer och större än oss själva att sätta vår tro till.

Jag kan inte annat än tycka att många har en alldeles för lättvindig syn på att bli ihop med någon. Det är min fasta övertygelse att om fler var noga från början med vem de valde, skulle fler relationer också hålla. Att gifta sig skulle vara något mer naturligt. Om det nu är livslång hållbarhet man strävar efter, men det vill jag tro att de flesta gör. När jag hör om folk som blivit tillsammans blir jag ofta glad, men skeptisk för att jag vet hur lätt det är att göra överilade och förhastade saker när man är förälskad. Har skrivit tidigare om vad som är bra att tänka på om man vill lägga en god grund till ett förhållande, läs här.

Kanske bottnar endel i hur kärleken utmålas i filmer och populärmusik. Ofta är det så att antingen dras det ner i smutsen och degraderas till att handla mest om sex, eller så höjs kärleken till skyarna på ett sånt sätt att jag undrar om någon alls (förutom en Gud som är kärleken själv) kan leva upp till idealen. Liksom "du är allt jag någonsin önskat..." Vilken människa kan leva upp till det?! Eller: "I live only for your happiness, from this moment on". Ett viktigt kriterie när vi skulle välja sånger till vigseln var att de skulle vara realistiska. Inte vill då jag att någon ska dyrka mig som om jag vore en felfri Gud, så hemskt. Såklart är det stora känslor i samband med att älska en annan människa, men somliga tar i så de spricker. Det är en sorts överjordiskt, romantiskt ideal, som inte kan annat än göra en besviken på den ofullkomliga människa jag har framför mig. Det är som att populärkulturen pendlar mellan att inte alls tro på kärleken, dvs göra om det till att handla om enbart djuriska instinkter, eller ha så höga förväntningar på den att inte en levande människa klarar av att motsvara de bilder som målas upp.

En grop jag försökte undvika att falla i var förväntningarna om det perfekta bröllopet, den STORA dagen då inget får gå snett. Det ska gärna vara exklusivt, pampigt och välplanerat in i minsta detalj, alternativt unikt och annorlunda. Tror inte män drabbas av detta storhetsvansinne i samma utsträckning som kvinnor. Alla bröllopsmagasin, tydligt inriktade till ett specifikt kön (gissa vilket?!) är väl ett bevis på det. Köpte två såna, sen blev jag lite allergisk mot de rosa, fluffiga, stereotypa tidningarna och ville skippa alla konventionerna i ren protest.

Jag förstår mycket väl de som tar ner det hela på jorden och kör en enkel, vardaglig variant istället. Vi ville ha det festligt, men utan att lägga ner en förmögenhet. Det ska inte behöva bli såhär. Trots att vi nog kom förhållandevis billigt undan med en slutsumma på ca 16 000 tycker jag fortfarande att det är mycket. Inte undra på att folk väntar med att gifta sig eller drar sig för det när huvudfokuset hamnar på alla detaljer runt omkring istället för det som egentligen är viktigt. Det var mer än en gång jag tappade bort att bröllopet egentligen hade att göra med vår relation och vårt löfte till varann och INTE maten, dekorationerna eller min brud-look.

Är det inte lite bisarrt så säg, att multum av tid och resurser läggs ner på EN dag, EN fest, och så lite på att förbereda individualistiska människor på att inte bara leva för sig själva längre? Våran bästa investering inför bröllopet var nog att gå en äktenskapskurs tillsammans. Tänk om bröllopstidningarna kunde handla mer om sådana saker vi lärde oss där!