Det började efter att sommarjobbet var avslutat i augusti. För första gången kände jag mig tveksam till att bli socionom. Inte bara sådär allmänt fundersam, utan det dök upp stora frågetecken. Så hade jag inte upplevt det förut. Visst hade utbildningen varit lite tungt ibland, men det hade inte varit några större tvivel kring att det var det här jag ville och skulle jobba med. Min tre veckors ledighet efter jobbandet, som jag hade tänkt bestämma mig under, gick snabbt och jag började ändå termin 4. Det var en intressant kurs om ledarskap och jag trivdes bra med att vara kvar och läsa, men jag hade inte slutat grubbla för det. Inledningesvis kollade jag upp diverse alternativ, jag hade en handfull olika förslag.
Den stora frågan var ändå ”vad vill du, Gud?”. Tänk vad du vill om det, men tror man att det finns en god Gud och att denne vill ha med våra liv att göra, är det (borde det i alla fall vara) en naturlig fråga att ställa sig. Arbetet är ju något som kommer att uppta en stor del av ens vakna tid, och forma livet för många år framöver. Det handlar inte om att ta på sig en tvångströja och sluta tänka själv när man frågar efter Guds vilja, utan om att fråga någon som vet mitt bästa och ser mer och längre än mig.
I slutet på ledarskapskursen tänkte jag ungefär ”Jaha, vad händer nu då? Vad gör jag?” Var ute och bad en sväng över det hela. En vecka tidigare hade jag lunchat med två vänner varav den ena var rätt jäktad och ville att allt skulle hända nuuu. Jag skickade henne en artikel om att vänta på Gud som jag hittade på en googlesökning, för det var kring det samtalet hade rört sig. Tyckte den passade perfekt till vad vi hade berört då. Tillbaka till det här tillfället. Kom på campus för att plugga i någon datasal (känns som jag satt halva den kursen i D-husets datasalar). Hade fått svar från min vän och fick för mig att läsa den där artikeln igen. Nu var den plötsligt riktad till mig istället! Märkligt, men precis så upplevde jag det. Utan att ha tänkt att jag på något vis skulle få det till att vara så. Jag bara visste, att jag visste...det är du Gud, som säger något viktigt till mig.
Med den uppmuntran i bagaget fortsatte jag nästa kurs. Jag hade tusen frågor i huvudet. Mest rörde de sig om huruvida jag skulle fortsätta utbildningen eller satsa på att bli dietist. Det där med kost och (o)hälsa är ett ganska nyväckt intresse, men jag förälskade mig fort och har kommit att tycka att det är jättespännande. Har ärligt talat läst mycket mer om sånt, än kurslitteratur, sista halvåret. I huvudet hade jag en plan B: hur jag går tillväga för att bli dietist. I verkligheten läste jag till socionom. Någonstans skedde en förskjutning utan att jag märkte det. När en klasskamrat pratade om sista året på socionomprogrammet kom jag på mig själv med att tänka: ”det där gäller ju inte mig”. Det hade skett omedvetet att plan B blev plan A.
Man kan ju tycka att redan där stod det klart vad som återstod att göra, men icke. Allt det jag hade förknippat med att bli socionom släppte jag inte så lätt. Jag tyckte mig ha någon sorts kall när jag började utbildningen, och att tänka bort socionomdelen från mig gjorde att jag tappade något som jag kommit att identifiera mig starkt med. Ju längre tiden gick, desto mer frustrerad och förvirrad blev jag. Det var nog inget som märktes på skolan, men väl i mitt huvud. Visste inte hur jag skulle kunna ta ett beslut, för just när jag trodde att jag visste och var beredd att agera, blev jag tveksam igen. Vågade inte lita på känslorna, för de svängde från dag till dag. Jag väntade på ledning av något slag och ropade förtvivlat: Gud, var är du? En vän sa så sent som förra veckan: jag får en bild av att du har en massa ”tanketomtar” som hoppar omkring så att du inte ens kan höra Guds röst. Den som är som en stilla susning. Det var så mitt i prick, och en sån rolig beskrivning av det!
Jag har gjort ungefär allt jag kunnat komma på; tänkt så det knakat, tänkt lite till, vägt argument, velat, läst på fakta, mailat studievägledare, gjort en pmi (plus, minus, intressant), frågat vänner om det ena och det andra, bett, låtit andra be för mig...det enda jag kommer på att jag inte gjort är att säga något till någon i klassen. Jag ville få vara ifred från tyckande och tänkande, ville inte ha press på mig från deras sida.
Vi backar tillbaka i tiden igen. Den 11 oktober, närmare bestämt. Det var mycket som hände när vi hade fältarna på besök, en dag som satte igång flera tankeprocesser. Mannen sa nåt i stil med ”tror ni att ni har valt att bli socionom? Knappast, de flesta av er har en bakgrund som format ert val”. Jag gick hem och grät. För vad visste jag inte riktigt då, men det där hade väckt något hos mig. Jag kom senare underfund med en stark pliktkänsla, jag benämnde det själv som ett ”storasyster duktig”-syndrom. Att bli socionom kändes så oerhört viktigt, fint och ädelt. Så pass, att jag knappt lämnade mig själv några andra alternativ. Det skulle ju vara mitt sätt att tjäna Gud. Inget annat skulle vara riktigt lika bra, men någonstans på vägen hade jag tappat glädjen i det hela. Problemen vi har läst om har stått mig upp i halsen. Jag har gruvat mig lika mycket för praktiken som jag sett fram emot den. Inte minst har det blivit 2 kurser ”på nåder”.
Den här måndagens kursstart fick lov att vara en deadline. Jag vägrade fortsätta längre och vara tveksam, det blir jobbigt i längden att inte kunna satsa helhjärtat. Visst har jag gjort bra ifrån mig ändå, men det spelar liksom inte så stor roll om inte hjärtat är med. Jag kan inte ha det så i längden. Helgen har varit lugn, men med blandade känslor av ovisshet och samtidigt trygghet mitt i allt. En barnslig förvissning om att det ordnar sig.
Så sent som måndag morgon visste jag inte vad jag skulle göra. Jag var faktiskt på väg till skolan, men ju närmare jag kom, desto mer ångest fick jag. Det bara vred sig i mig. Då fick det vara nog. Struntade i att gå hela vägen till campus. Tänkte att känner jag fortfarande såhär, då får jag lov att lyssna till det. Jag vek av innan jag kom fram, mycket underlig till mods. Styrde stegen mot en långpromenad längs med älven och trodde jag skulle behöva gå igenom allt i huvudet igen, men det gick inte lång tid, och jag kände mig lättad. Glad. Snön föll och jag kunde njuta för fulla drag av den fina förmiddagen. Rubriken på inlägget kom sig av att mannen senare sammanfattade dagen så: ”Äntligen händer det! Snön kom, och du har bestämt dig.”
Det var några månaders processande sammanfattat, det. Jag behövde få sätta det på pränt, om inte annat för min egen skull. Känner jag mig själv rätt, behöver jag ha något att gå tillbaka till när rädslan för att ha valt fel sätter in. Så var det den där väntan, den som jag tror Gud satte mig i och ville att jag skulle stå ut med. Det är inte bara livet som är en skola, utan också vandringen i tro. Jag har haft beslutsångest så det stått härliga till, men jag är glad att det dröjde. Trots allt. Det för med sig att jag vet att det är ett välgrundat beslut. För den som läser och inte tror på något övernaturligt, bortse från de delarna i texten då, men jag bestämde mig någonstans när jag började skriva att inte be om ursäkt för dem. Mer än såhär, vill säga. Det en så väsenlig del av det hela att allt annat blir en kapad historia.
Jag kommer, som det ser ut, att läsa naturkunskap B, extrajobba, och plugga till högskoleprovet. Behöver nämligen ett bra resultat på det för att ha en rättvis chans att ta mig in på dietist, mina betyg räcker inte riktigt ända fram. Det blir spännande att ge det här ett försök! Det är med skräckblandad förtjusning jag ger mig på matte (min svagaste del på högskoleprovet) och naturkunskap (som jag inte läst på allvar sedan högstadiet). Slutligen, det är inte omöjligt att jag faller tillbaka på socionomutbildningen framöver, men det får framtiden utvisa. Jag har landat i att engagemanget för andra inte dör i vilket fall, det tar bara andra former.
