Hösttankar

Tänk att hösten behagade komma innan jag var klar med sommaren. Det känns som om tiden sprang ifrån mig. Jag som skulle hinna bada, fara på utflykter, umgås med människor jag tycker om, samtala om allt mellan himmel och jord, njuta av varma soliga dagar ute i det gröna, stanna uppe sena ljusa kvällar, äta gott, få glömma tid och rum och bara njuta av att finnas till. Ha det sådär härligt och idylliskt skönt, få uppleva det jag tycker är essensen av sommaren. Visst fick jag några såna tillfällen mellan alla jobbpassen, riktiga guldkorn att suga på som karameller såhär i efterhand. Tittar på bilderna jag tagit, minns, gläds, längtar tillbaka.

Det blev mycket arbete. Tro nu inte att det bara var ett nödvändigt måste, även om jag trånar efter de lediga sommarlovens bekymmerslöshet. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte varit ovillig mellan varven, men det är så bra att få kämpa mot sin egen bekvämlighet. Att öva sig i att inte bara göra det som ska göras för att man måste, utan att dessutom göra det villigt och glatt. Gå in i sina uppgifter med liv och lust fastän oviljan tränger sig på och vill ta överhanden. Pappa uttryckte det ungefär som följer: Alla vardagliga sysslor ska ändå utföras, och de upptar en ganska så stor del av ens liv. Man får försöka göra det så trevligt som det går, istället för att ständigt streta emot och klaga.

Ändå är det som att det inte kan hjälpas att jag, nu när skolan börjat om, mest funderar på vad jag gör på campus redan. För det var ju nyss juni och hela sommaren låg framför som ett oskrivet blad. Likafullt känns det som hände då hemskt avlägset. Jag tror jag gått vilse i tiden och vägrar finna mig tillrätta någonstans alls. Blir lite rädd att livet rinner iväg, utan att jag är i fas med tiden.

För varje klunga av gula löv eller vissnade blommor som jag ser hugger det till lite av vemod. Likaså när flyttfåglarna drar söderut. Det är så sorgligt när det blir konkret att något härligt går mot sitt slut för den här gången. Vill liksom förneka och förtränga det. "Fram skrider året i sin gång, nu gulna lund och lid. Farväl med all din lust och sång, du korta sommartid."



I sommarpsalmen "en vänlig grönskas rika dräkt" finns två verser som nästan aldrig sjungs. Kanske är det för att vi inte vill ta deras budskap till oss under försommaren då allt grönskar och väcks till liv, men nu när sommaren är slut och mörkret sakta brer ut sig landar orden fint som tröst mitt i den nedbrytelseprocess som pågår i naturen .

"Allt kött är hö, allt flyktar här och snart förvissnar gräsen. Hos dig allena Herre är ett oförgängligt väsen. Min ande giv, det nya liv som aldrig skall förblomma, fast äng och fält står tomma.

Då må förblekna sommarns glans och vissna allt fåfängligt. Min vän är min och jag hans, vårt band är oförgängligt. I paradis han huld och vis mig sist skall omplantera, där intet vissnar mera."