Nedslagen och upprest igen

Okej, alla ni som läser det jag lägger ut. Dikter, poesi...det låter så pretentiöst, så jag drar mig lite för att kalla mina textalster för det. Läste om en poet som undvek att kalla sig just poet för att det var upp till läsaren ifall det uppstod poesi när texten och läsaren möttes. Lite så tänker jag, i brist på självförtroende när jag lämnar ut valda delar av mitt inre. Men i alla fall, jag tappade sugen för ett tag. Inte själva lusten att skriva, men att publicera det jag skriver. Jag ser ju på besöksstatistiken att folk läser, i snitt 50 per inlägg. Huruvida det är 50 personer eller x antal personer som klickar flera gånger vet jag inte, men den tunna responsen får mig att undra vad människor egentligen tänker.

Gillar man något brukar det vara lätt att säga, så vad säger uteblivna gillanden och kommentarer? Tycker människor jag är klok och att det jag skriver är bra, men orkar inte kommentera? Viftar de bort det jag skriver som ”djupt”, är jag obekväm och svår? Bara konstig och annorlunda? Säger jag saker som är sanna och betyder något eller tycker människor att jag är ute och cyklar? Berörs folk, eller inte? Hur ska jag veta? Jag kan bara spekulera. Droppen var när ingen gillade och ingen kommenterade det sista jag la ut, då gav jag upp i tysthet.

En stor eloge till var och en som faktiskt visat något. Jag blir glad för varje kommentar och gillande som jag får. Jag vet precis vilka ni är som gett mig respons och allt har haft betydelse. Tro mig, ett gillande på facebook gör skillnad då man inte får så många när man vågar visar sitt jag bakom fasaden. Jag är inte mer än människa och vill som alla andra ha bekräftelse. Samtidigt vägrar jag låta det vara vad som ytterst styr mig.

Jag vill inte fastna i självömkan, men jag ser ju vad folk i allmänhet gillar. Ny profilbild och en hurtig status om träning går hem, sånt här gör det inte. Ska jag vara krass så är det så att allt jag tycker är verkligt viktigt får få ”likes”. Det är på ett sätt ganska lätt att tillfredsställa människor. Visa vad man vet att folk vill se, säga sånt som de vill höra. I perioder i livet tar jag mod till mig för att vara mer sann mot mig själv och mot det jag tror på. I perioder blir jag nedtryckt igen när jag ser mig omkring. Jag börjar skämmas för mig själv, för att jag är som jag är. Nu tar jag mod till mig igen. Bestämmer mig för att det jag har att säga spelar roll och är värt att dela med sig av. För min egen skull om inte annat. Den här dikten började jag skriva på redan i somras, så jag lovar, jag är inte bitter ;)

Orkar inte sälja

mig själv till er

genom billiga poänger

och glättigt prat

fastän jag skulle vilja

ha eran bekräftelse

Nog vill jag bli gillad

accepterad av alla

men mest av allt

måste jag stå ut med

att leva med mig själv

för resten av mitt liv

Håller på att få

en ny inre styrka

som bottnar i det

att jag är less på

att känna mig förtryckt

och tro att jag är fel

Less på att så ofta

be om ursäkt för mig själv

och dölja allt det där

som trycker under ytan

och skulle må bra

av att se dagens ljus

Så jag reser mig upp

och rätar på ryggen

men faller igen

och skyler mig själv

tyngs under missmod

när inte mänskor förstår

Men jag känner en kraft

som med lejonets mod

och lammets mildhet

kallar på mig

och får mig att våga

sträcka mig stolt

I allt som mig formar

finns skaparen själv

som håller på att göra

ett unikt original

likt men ändå olikt

alla andra sina verk

Slutligen, överhuvudtaget är det här en rätt märklig form av kommunikation. Det är ju faktiskt delvis för att jag inte ser vilka som läser som jag blir modig och vågar skriva. Jag är betydligt mycket fegare inför folk. De människor jag känner att jag verkligen kan vara mig själv med är hyfsat lätträknade, händernas fingrar räcker. Sanningen är att det här är ett sätt att öka utrymmet för det som är kärnan av mig och därför vill jag inte slås ner och tystna. Det vore att dö litegrann.