Jesus och miljön

Idag fick jag senaste numret av flammor med posten. Det är sällan någon rolig läsning, snarare lite ångestladdat. På sätt och vis vill man inte att det ska stämma, så att man kan fortsätta som om inget hade hänt. Men det är nyttigt att vakna upp ur välfärdssömnen man så lätt faller in i. Det kommer inte att gå bättre för den här världen, den går mot sin undergång...och nej, jag är inte sekterist. Inte pessimist heller.

Vem vill inte tro att vi lyckas vända på klimatkrisen, på ekonomin? Jag räcker gärna upp handen och önskar att jag kunde ställa mig i optimisternas och framgångsprofeternas led. Visst är klimatmötet i Köpenhamn fantastiskt bra, att man faktiskt försöker åtgärda något av det som gått snett. Önskar dem lycka till, för det kan de behöva. Jag tror tyvärr att det är för sent. Vi som har det gott ställt skulle egentligen behöva lägga om hela våran livsstil för att det möjligen ska gå, och det har vi blivit alldeles för bekväma för. Sedan hjälper inte politiska beslut mot de naturkrafter som redan är igång.

Med det menar jag inte att man ska strunta blankt i miljön, gör man det kan man ju inte bry sig särskilt hårt om att den blir förstörd. Liksom: jorden går under, det är kört hur som helst...det spelar ingen roll vad jag gör och inte. Jag bryr mig, som troende har jag respekt inför naturen, Guds skapelse, och vill skydda och bevara den så gott det går. Kanske kan det hjälpa att hålla kriserna borta ett tag till. Här en bra krönika på temat. Men det håller inte för alltid. I bibeln står nämligen en hel del om naturen i samband med den yttersta tiden, innan Jesus ska komma igen. Hur gärna jag än vill att det ska sluta väl, så handlar det ofrånkomligen om att vi är på katastrofkurs...dock, för den som tror på Jesus är inte hoppet ute.