Farmors begravning

"Jag har en tro som ger mig tröst och styrka,
att vi ska ses igen när tiden tagit slut.
Trots att skiljas var så svårt,
så vet jag att du lever i ett ljus,
i det hemmet som vi kallar Faderns hus"

Det är en känsla av frid som dröjt sig kvar efter begravningen igår. "Frrrriiiid", farmors sedvanliga hälsningsfras, som alltid sas på hennes eget speciella vis. Kraftigt och inlevelsefullt. Varmt och välmenande, ett "frid" som gick rakt in i hjärtat. I filipperbrevet 4:7 står det om friden som övergår allt förstånd och Jesus själv säger "Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger, Känn ingen oro och tappa inte modet" (Joh 14:27)

Trots sorg och saknad efter en älskad farmor upplevde jag hennes begravning som ett lyft i vardagen, där jag tydligt fick se livet i ett evighetsljus. Saker och ting får ett annat perspektiv. Somligt som verkat viktigt bleknar bort, och ögonen öppnas vad som verkligen spelar roll i slutänden.

"En sådd är vårt liv här i tiden och en gång skall inbärgning ske. När arbets dag är förliden, den mognade skörden vi se. Det verk som är utfört för Jesus, det skall evigt bestå inför Gud. Hans namn vare ära, det håller, att leva och dö på hans bud"

Något som farmor sa flera gånger mot slutet var detta:
"Lever jag så lever jag för Herren och dör jag så dör jag för Herren" (Rom 14:8)

Flera var de som vittnade om att de mot slutet av hennes tid på jorden kommit till sjukhuset för att trösta henne, försökt samla styrka till att kunna ge något igen för alla de gånger hon förmedlat hopp och tröst. Men likafullt blev det främst hon som uppmuntrade oss. Trots att farmor säkerligen led mot slutet var det ändå inte lidandet som präglade hennes sista dagar. Man kunde se och ana himlen i hennes ögon. Tron bar henne hela vägen hem.

Hon var säregen, farmor Gunhild. Inte som andra. Faktiskt liknar hon ingen annan jag träffat, och det säger jag inte utan vidare. Hennes bror vittnade vid kistan om att hon redan som ung skilde sig från mängden. Nog kunde hon följa med på nöjen och så, men det var inte där hennes hjärta fanns. Hon samlade sina skatter i himlen.

Till och från tröttnade man på att lyssna till hennes många och långa berättelser om möten och människor, och inte minst hennes upplevelser av Gud. Hade hon varit med om något "av icke vanligt slag" så fick man veta det, och hon berättade med en aldrig sinande iver. Somligt fick man höra tills man kunde historien utan och innan. Hon var också en principfast och bestämd kvinna, som visste att säga ifrån när det behövdes. Ofta hade hon rätt, även om det hon sa inte var vad man ville höra. Hon strök minsann inte medhårs. Men att hon ville väl, på det var det svårt att missta sig. Pappa nämnde något om hennes förmåga att lyfta människor, se det unika i varje person. Sådana egenskaper vill jag också ha. Att få sluta sina dagar på det sätt hon gjorde, få äga en så stark tro. En så stor kärlek och en sådan öppen famn.

Visst är det lätt att bli sentimental och lyfta en person till skyarna i efterhand. "Ingen är så bra som på en begravning" brukar man säga. Men faktum är att Bengt-Ivan som höll i begravningen sa att han aldrig hade varit med om en begravning där så många talade vid kistan. "Ofta är det 2 stycken på sin höjd, och dom som mumlar finns det gott om" Så nog var det något utöver det vanliga, farmor var en färgstark personlighet som lämnade intryck.

När jag väl har fullbordat mitt lopp, skall i åskådning bytas mitt hopp...