Ordens makt

Nog kan man tycka att det man säger varken gör så stor skillnad hit eller dit, men då underskattar man sig själv och språkets betydelse.

Under terminen har vi fått höra gång på gång om social konstruktivism, d.v.s. hur vi skapar verkligheten genom språket. Enligt detta sätt att se det finns det ingen objektiv social verklighet, utan det är vi själva som konstruerar sociala fenomen och ger dem innebörd, egenskaper och värde för att vi ska kunna förstå och hantera omvärlden. Det finns inga sanningar eller rätt sätt att se på saker och ting utan allt varierar beroende på tid och plats.

Jag både protesterar och hurrar på samma gång. Protester för att jag tror att det visst finns en verklighet större än oss själva. För att jag är övertygad om att vissa värden faktiskt är eviga och bestående oavsett tid och plats. Däremot hurrar jag åt att den stora betydelsen av våra ord och vårt språk lyfts fram, för onekligen är vi alla medskapare av verkligheten (om än inte de enda skaparna).

I efesierbrevet 4:29 står det: "öppna inte munnen för ofruktbart prat utan säg bara sådant som tjänar till att bygga upp där det behövs, så att det blir till välsignelse för dem som hör på"

Vilken utmaning! Hur mycket säger man inte som man gott kunde låta bli att säga och hur mycket låter vi bli att säga som borde bli sagt? Genom våra ord kan vi bygga upp eller bryta ner, vara till välsignelse eller förbannelse, göra en människas dag eller förstöra den. Ja, i ordspråksboken 18:21 sägs det till och med att tungan har makt över liv och död och att de som kan tygla den får njuta dess frukt. Jesus sa såhär: "Men jag säger er att för varje onyttigt ord som människorna yttrar ska de få svara för på domens dag. Efter dina ord ska du frias och efter dina ord ska du fällas." (Matt 12:36-37). På vilket sätt väljer du att använda dina ord och ditt språk?