Ett intro och en första dikt om våren

Det är lustigt med mina bloggförsök. Först: full av iver med tusen idéer. Det hela flyter på till en början, allt är roligt och inspirerande. Sedan: Jag tycker fortfarande det är kul att blogga, men har inte den tid jag skulle vilja till det och idéerna läggs på hög. Jag gör försök att hinna ikapp, men tappar sugen av känslan att ligga långt efter.

Nu gör jag ett försök igen, och det håller i sig så länge det håller i sig, helt enkelt. Håll till godo.

Så länge jag kommer ihåg har jag alltid varit kreativ på något sätt. Det liksom pyser ut på ett eller annat vis, jag måste få skapa. Sedan jag gick ut gymnasiet har det i huvudsak rört sig om att spela gitarr, fota, scrapbooking, mat, kläder och inredning. Jag har velat teckna och måla, men det har knappt blivit av. Det senaste året har jag skrivit mycket texter, mest i diktform.

Framför allt har skrivandet sprungit fram ur tunga känslor av brustna förhoppningar, sorg, frustration, en aning bitterhet och ilska. Jag behövde få det där ur mig på något sätt, och det väckte en ådra jag knappast visste att jag hade. När jag började lyssna på mig själv, upptäcka vad som fanns i mig och skildra det ärligt, kom den ena idén efter den andra. Hela livet får rymmas, allt ifrån ljusa toner till mörka. Inspirationen dyker upp vid tillfällen av de mest skilda slag. Ibland ploppar det upp hela textrader, ibland en inledning, ibland grova huvuddrag i ett tema. Vissa gånger skriver en text sig själv, andra gånger är den resultatet av medveten möda med att snickra ihop allt jag vill ha sagt till en helhet.

Vid det här laget har jag en hel samling texter, ofta nedkluddade i slutet på (skol)block i en hemskt ful och kluddig stil. Dels för att jag kan skriva fort för att inte glömma, dels för att det blir svårare att se om nån skulle kika mig över axeln. Jag har aldrig gillat att bli bedömd när jag skapar, det dödar min inspiration och inskränker min frihet. Det mesta av det jag har skrivit har knappast någon fått se, inte ens Johannes. För några veckor sedan läste jag mina mest känslosamma och utlämnande texter i cellgruppen vi är med i. Jag kände att det var dags att dela med sig, tiden var mogen. Vissa känslor är inte till för att bäras på ensam, då ruttnar man inifrån och ut.

Något som framför allt driver mig är att leva sant. Ärligt. Äkta. Det involverar att vara öppen. Därför vill jag dela med mig till fler nu. Världen skulle vara en bättre plats om fler vågade vara sårbara. Jag blir så less, så less på alla fasader människor sätter upp mot varann. Om någon frågar är det alltid bra med oss, även när det inte är det. Vad skulle hända om vi kunde lägga ner det där glättiga, påklistrade? Vad händer om jag själv vågar göra det? Min förhoppning är att mina tankar (eller tankefoster som jag ibland säger) kan komma någon annan till nytta. Ge en aha-upplevelse, bli till glädje, vara något att känna igen sig i, något att spegla sig i, en hjälp på vägen. I så fall skulle det vara dumt att behålla alltsammans för sig själv. Jag tar risken.

Det låter så allvarligt alltsammans. Det är det stundtals, men långt ifrån alltid. Ibland är det lättsamt och lustfyllt också. Hela registret finns hos mig. Jag börjar mitt upptagna bloggande och slutar inlägget med att bjuda på en nyskriven dikt som jag plitade ihop på bussen hem från Umeå i fredags, inspirationen har funnits hela våren och kom särskilt under en joggingtur.


Är ute och springer
en vårdag så ljuv
och känner att våren
rusar ifrån mig
och jag ifrån den.

Jag väntade på dig
med sprängande längtan
när björkarna sken
i en brunlila ton
då snön smälte bort.

Plötsligt kom värmen
och grönskan med den
och blomstren sköt upp
såsom skott ur den mark
som nyss vaknat till.

I andakt jag suckar
för hjärtat mitt värker
av ögonblicksbilder
så intensivt vackra
som skymtar förbi.

Jag vill bara stanna
och insupa känslan
med alla mina sinnen
få uppfyllas helt
överväldigad av allt.

På väg mot ett mål
det gäller att sikta
men du får inte rusa
så du missar allt det
som händer längs vägen.


Tackar för mig, för den här gången. Jag skulle uppskatta om du lämnade ett spår efter att ha läst. Jag försöker själv bli bättre på att inte bara konsumera andra på internet, utan faktiskt ge respons på det jag läser.