Rädslans gränsland

Jag var rädd att när jag skulle ta steget att publicera mina texter så skulle min inspiration slockna. Jag kan med glädje berätta att så är det inte. När jag hade skrivit klart förra inlägget och lagt mig för att sova fick jag en idé och klev upp igen för att sätta orden på pränt. Gjorde sedan ett nytt försök att somna. Hann inte ligga länge förrän det var dags för nästa idé. Upp återigen, fram med block och penna. Så, isäng för tredje gången. "Sov då hjärnan, sov nu." Men nej, jag klev upp en tredje gång också. Sedan tog jag helt enkelt med blocket med till sängen, men då somnade jag minsann!

Rädsla alltså. Jag kan lägga den känslan till det som drivit mig att skriva. Rädsla för vad människor ska tycka och tänka, framför allt. "Bäst att hålla det som rör sig i mig för mig själv, så att jag inte blir dömd." Bibeln säger att "rädsla finns inte i kärleken, utan den fullkomliga kärleken fördriver rädslan, ty rädsla hör samman med straff, och den som är rädd har inte nått kärlekens fullhet." (1 Joh 4:18). Aldrig vill jag låta mig styras av rädsla, ändå gör jag det. Detta är en av de saker som skrämmer mig:  

"Jag blir så rädd för
att vara riktigt ärlig
sådär rak och öppen
och väldigt transparent
för om jag vore det
får jag för mig
att de troende
skulle tänka om mig
att jag var full av otro
och de sekulära
som inte tror
eller inte riktigt vet
på vad de tror
skulle räkna mig
som rätt så religiös
och alla tycker de
att jag är snett ute
på väg bort
från det verkliga
och på så vis
platsar jag inte
varken här eller där
så allt för ofta
är jag bara tyst
om det som rör sig
i det djupaste av mig"


Med det blottat, så har jag brutit tystnaden och ger därmed rädslan mindre makt. Jag tror rent utav att jag ska vara så stursk att jag sjunger med i Kirk Franklins "Hello fear" där han gör upp med rädslan i egen hög person: "Never again will I love you. My heart it refuses to be your home. No longer your prisoner, today I remember: apart from you is where I belong!"