Lidande

Är det något som får mig att tvivla på Gud så är det lidande. Det går bra så länge det befinner sig på avstånd, självcentrerad som man är. Först när lidandet kommer nära en själv, framför ögonen, kryper in under skinnet på en, då vaknar man och reagerar. Ropar ut i vad som ibland känns som vakuum. Finns du där, Gud? Kan du göra något?

Å ena sidan är det hopp som här, älskar denna lovsång:

"Gör under mitt ibland oss, låt helande få ske. Vi ber att läkedomens ande ska lära oss att be. Kom och hela trasiga hjärtan, läk Gud, såren ur vår själ.

Låt läkedomen flöda, din kärlek helar sår. Låt helig eld få glöda, torka varje tår. Så att alla se att du än idag gör under.

All min otro har begränsat, gjort det svårt att säga jag tror. Men nu ber jag om ett hjärta som vet om att du är stor. Sudda ut den trasiga bilden. Visa för mitt inre vem du är"

Å andra sidan är det förtvivlan som i den här starka sången.

Om den dagen kommer då jag inte längre kan tro på Gud, kommer jag att sörja länge och väl. Det skulle vara min allra bästa vän, mitt hopp i livet, grunden jag byggt mitt liv på, en stor del av min identitet som var borta. Bara sådär. Det är som Anders Piltz skriver så bra: utan Gud är livet en dag som slutar i natt.

"Det finns ett kraftigt argument för Gud: lidandet. Lidandet är en gåta för alla, också för de troende, i synnerhet när fullkomligt oskyldiga får lida. Men utan tro på Gud blir det oändligt mycket mer absurt. Då försvinner också det sista hoppet om rättvisa, om kompensation på något annat sätt i Guds hemlighetsfulla plan."