"Det är synd om folk som behöver hjältar" var det en fiktiv person i en bok som konstaterade. Då tror jag bestämt att det är synd om oss alla. När folket slutar tro på Gud, tror de på något annat istället. Människorna verkar behöva något att prisa och se upp till, varför annars alla dessa idoler, artister, idrottare och filmstjärnor som höjs till skyarna?
I tidningen Dagen fanns för ett tag sen ett reportage där Michael Jacksons hemhjälp berättade om hur det varit att jobba åt honom. Hon konstaterar vilket pris den person får betala som världen vill dyrka och säger i nästa andetag "Vi är menade att tillbe Gud, inte hans skapelser"
Har stött på somliga tagit lite illa vid sig när det är mer livat i kyrkan. Sträckta händer, bön och lovsång...ja, det är nästan så det drar åt det sekteriska hållet. Eller? Det kanske är lättare att ta till sig ett stillsamt möte i svenska kyrkan-anda, lättare att förhålla sig passivt till. Jag har inget emot stillhet, tvärtom, men om vi tror på en levande Gud, ja då borde våra gudstjänster minsann vara levande också. Kan man bemöta idoler, artister, idrottare och filmstjärnor som om de vore mänsklighetens frälsare, hur mycket mer ska vi då inte upphöja han som faktiskt ÄR det på riktigt och har skapat alltsammans?!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar