En krönika skriven av en student vid namn Märta Söderberg, från salts tidning. Har kommit tillbaka till den då och då, texten berör mig så starkt. Innerligheten hon ger uttryck för får hjärtat att bulta och sår en djup längtan efter mer.
"Jag är en vagabond. Min destination är en kärleksrelation som bara Gud vet verkligheten av. Ju mer jag får av Jesus, desto mer saknar jag honom. Han har lämnat mig sårad i kärlek på det vackraste, mest underbara sättet. Nu finns bara en längtan i mig att få hällas ut, som olja ur en flaska, tills varje droppe är tömd. Det finns en person. Ibland ser jag hur han ler, jag känner hur han andas, jag hör hur han ber för mig. Jag hör hur han nämner mitt namn inför Fadern. Jesus. Han har gjort något med min själ som ord inte kan beskriva. Det finns ingen väg tillbaka. Kanske är det just hur mycket han vill ha mig som gör mig så knäsvag. Kanske är det hur han hedrat mig som gör att orden från hans mun är mitt beroende. Jag kan inte nöja med med att kunna det kristna språket, jag måste ha levande Gud, i mig, genom mig - varje dag. "Vilka springer du med?" Det är en fråga som har skakat om mig. Jesus såg mig i ögonen och sa: "Märta, jag vill visa dig vilka du ska springa ditt lopp med. Spring med dem som helt gav sitt liv för att få del av min härlighet. Se dig inte omkring i dagens Sverige och låt inte människor få definiera vad ett böneliv kan vara. Sträck dig ut på okänd mark. Jag ska komma till dig." Hans ord lämnade mig med frågor som bor inom mig: Hur mycket, Jesus? Hur mycket kan jag få ge dig? Hur djupt kan vi gå tillsammans? Hur väl kan jag känna din röst? Hur mycket härlighet, Jesus, på denna sida av evigheten? Hur mycket enhet, dig och mig emellan Jesus, på denna sida? Jag vill leva ett nobelt liv, övertygad om att vi var gjorda för att leva passionerade liv. Övertygad om att jag var gjord bara för min skapare. Så jag ger frågan vidare till dig: Vilka springer du med? Vilka låter du definiera vad som är ett normalt liv med Jesus? Låt Jesus ge dig en dröm för ditt liv med honom. Kanske är det bortom vad du och jag kan ana?!"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag har faktiskt läst din blogg då och då jag med men aldrig sagt nåt, men oj vad det känns bra att nån säg nått och att man får nått stöd! Och innerst inne så vet ja också att de kom att lösa sig, men när man bara får motgång på motgång å sen kanske ett bra besked, å sen en motgång till.. Ja då tappar man tron för livet ibland.. Min morfar han va präst i Grundsunda medans han levde och ibland önskar jag att han fanns kvar så han kanske kunde ge mig lite styrka..
SvaraRaderaSå visst, livet går vidare men ibland undrar man varför, då man alltid drabbas av skit hela tiden :S
//Åsa