Min morbror trollkarlen

Ligger hemma sjuk idag och har det ganska gott i lugn och ro. Har passat på läsa första Narnia-boken som maken lånat hem, det krävdes visst en förkylning som tvingade mig till stillhet för att jag skulle ta mig tid.

I slutet av boken (som en "eftertext") står det att Lewis ska ha sagt "barnboken är det bästa stilmedlet om man har något att säga". Han betraktade Narnia-serien som sitt livs verk och lär också ha sagt något i stil med att en bra bok kan du läsa när du är barn lika väl som vuxen. Somliga ogillar det något barnsliga berättarspråket och alla referenser till kristen tro, men jag tycker bara det lyfter en redan intressant och spännande berättelse.

I bokens första halva såg jag inte så mycket symbolik och bakomliggande mening, utan var mest försjunken i historian sådan den utspelade sig. Framåt mitten av berättelsen, när Digory, Polly & co anländer till Narnia och får vara med om själva skapelsen av landet, börjar parallellerna framträda mer tydligt och ett par gånger stannade jag upp inför dem. Att Aslan är en Jesus-gestalt är svårt att missa i vissa passager. Här är några favoritcitat:

"När det stora ögonblicket kom och djuren talade gick han miste om hela innebörden, och det av ett ganska intressant skäl. När lejonet först hade börjat sjunga, för länge sedan då det ännu var helt mörkt, hade han fattat att det var en sång han hörde och han hade tyckt väldigt illa om den. Den kom honom att tänka och känna saker som han inte ville tänka och känna. Sedan, när solen gick upp och han upptäckte att sångaren var ett lejon ("bara ett lejon", som han sade till sig själv), försökte han av alla krafter övertyga sig själv om att det inte sjöng och aldrig hade sjungit - att det bara vrålade som vilket lejon som helst i en zoologisk trädgård i vår värld. Det är klart att lejonet inte sjöng, tänkte han. Jag måste ha inbillat mig det. Jag har låtit mina nerver spela mig ett spratt. Har man nånsin hört talas om ett sjungande lejon? Och ju längre och vackrare lejonet sjöng, dess mer försökte morbror Andrew övertyga sig om att han inte hörde något annat än vrål. Nackdelen med att försöka göra sig dummare än vad man är, det är att man mycket ofta lyckas med det. Morbror Andrew gjorde det. Snart hörde han inget annat än vrål i Aslans sång. Snart skulle han inte kunnat höra något annat även om han hade velat. Och när till sist lejonet talade och sade "Narnia, vakna", hörde han inga ord, bara ett morrande"

Är det inte en bra bild av en människa som hör Guds röst, men förhärdar sig, så säg? Senare i boken vill barnen att Aslan ska tala till morbror Andrew så att han aldrig vill tillbaka till Narnia:

"Men jag kan inte tala om det för den gamle syndaren, och jag kan inte heller trösta honom; han har satt sig själv ur stånd att höra min röst. Om jag talade till honom skulle han bara höra morrande och vrål. O Adams söner, vad ni är skickliga i att försvara er själva mot allt som skulle kunna göra er gott!"

Pojken Digory blir skickad ut på uppdrag av Aslan att hämta en frukt som ska beskydda Narnia från den onda häxan. Det visar sig att häxan ätit en sån här frukt också, därav följande konversation:

"-Åh, jag förstår sade Polly. Jag antar, att eftersom hon tog den med orätt kommer den inte få någon verkan på henne. Jag menar, den kommer väl inte göra henne ung för alltid och sådär?

-Tyvärr, sade Aslan och skakade på huvudet, tyvärr kommer den att göra det. Tingen verkar alltid efter sin natur. Hon har uppnått vad hennes hjärta åtrådde; nu har hon fått outtömlig styrka och ändlösa dagar som en gudinna. Men har man ett ont hjärta så är långa dagar bara ett elände, och hon börjar redan förstå det. Alla får vad de önskar, men de tycker inte alltid om det."

Också mitt sista favoritstycke, när Aslan är på väg att skicka hem barnen:

"Hör på, sade Aslan, det är på tiden att ni far hem. Men först är det två saker att tänka på - en varning och en befallning. Titta här, barn. De tittade och upptäckte en liten håla i gräset som var varm och torr och hade gräsbevuxen botten.

-När ni sist var här, sade Aslan, så var den hålan en damm, och när ni hoppade i den kom ni till en värld där en döende sol lyste över Charns ruiner. Det finns ingen damm längre. Den världen är slut, som om den aldrig hade funnits, Må Adams och Evas släkte ta varning av det.

-Ja Aslan, sade de båda barnen. Men Polly tillade:

-Men vi är väl inte riktigt lika dåliga som den världen, säg Aslan?

-Inte ännu, Evas dotter, sade han. Men ni håller på att bli mer lika den. Det är inte säkert att inte någon ond varelse av ert släkte kommer att finna ut en hemlighet, som är lika fördärvbringande som det ödesdigra ordet, och använda den till att förinta alla levande varelser. Och snart, mycket snart, innan ni har blivit en gammal man och en gammal kvinna, kommer stora stater i er värld att regeras av tyranner, som inte frågar efter mer glädje och rättvisa och barmhärtighet än kejsarinnan Jadis gör. Må er värld akta sig.

/.../ Båda barnen såg upp i lejonets ansikte medan han sa dessa ord. Och plötsligt (de blev aldrig på det klara med riktigt hur det hände) tycktes ansiktet förvandlas till ett hav av böljande guld i vilket de flöt, och en sådan ljuvlighet och kraft svallade omkring dem och över dem och trände in i dem, att de kände att aldrig förr hade de varit riktigt lyckliga eller visa eller goda eller ens levande och vakna. Och minnet av det ögonblicket förblev hos dem under hela deras liv, så att närhelst de kände sig ledsna eller onda eller rädda kom tanken på all den gyllene godheten och en känsla av att den ännu fanns där, alldeles runt något hörn eller bakom någon dörr, och gjorde dem innerst inne säkra på att allt var väl."