Dikt på rim

Här kommer den rimmande dikten jag utlovade för ett bra tag sedan, färdig efter en hel del funderande och justerande. Den börjar som ett personligt vittnesbörd, en berättelse om hur jag hittade tron. Sedan mynnar det ut i att bli något som mer liknar en predikan.

Somliga säger att Gud är en illusion.

”Du har växt upp i tron,

på denna falska religion.

Det handlar bara om tradition.”

Visst har jag lyssnat på vad mor och far har sagt,

och gång efter annan tagit det i akt,

men det betyder inte att allt är tillrättalagt.

Jag prövade själv -och fick kontakt.

Mitt i krisen såg jag Gud som min chans,

där fick jag uppleva att han faktiskt fanns.

På ett ögonblick kom frid från någon annanstans

och jag var åter i balans.

Jag ser den händelsen som start

för en process som kom att ta fart.

En längtan att se sanningen klart,

strävan efter vad som är äkta och hållbart.

Sedan dess det hunnit gå ett tag.

Vad tron gjort med mig ser jag,

kan följa spåren fram till idag,

se hur det är liv att lyda Guds lag.

Visst får var och en ifrågasätta,

om den väg jag valt är den rätta.

Men då må jag få berätta,

vad jag omkring mig ser är detta:

De säger livet är att dricka och festa,

bejaka begäret, konsumera det mesta.

Leva ut vad som sinnena fresta,

vara fri att ligga runt och testa.

Jag kan inte annat än tycka,

det är en ytlig jakt på äkta lycka,

De söker glädjen till sig rycka,

men väljer att Guds röst förtrycka.

Den viskar ”håll dig nykter och vaken.

Pengar, prylar och lyx ger bara ett sken.

Det du tror är frihet gör dig bunden.

Vänta, håll ut och spara dig till en.”

Den smala vägen kan vara svår,

men när livet går och år läggs till år,

du ser; vad du gjort rätt består,

medan lustar och impulser förgår.

Det gäller att ha förmåga,

våga ställa sig en avgörande fråga,

om min viljas längtande låga

i förlängningen leder till plåga.

Än om du så älskar det du gör,

är det inte säkert vägen leder dit den bör.

Jag önskar på min röst du hör,

att du tänker efter och ser dig för.

Skulle du på världens ytlighet bli bränd,

någon gång hamna i en återvändsgränd.

Vet; att vända om är inte att bli världsfrånvänd,

det är att verkligheten själv blir känd.