Tvivlens tvåtusentolv

Det här är berättelsen om mitt inre liv under året som gick. Naket och ärligt. Jag har skrivit och skrivit på den här texten. Ändrat hit, putsat dit. Strukit en vers, lagt till en ny. Aldrig blir jag riktigt nöjd, men vet ni, nu får den vara som den är.


"Jag backade ut ur ditt hus
för att jag inte längre visste
om jag hörde hemma där.

Försökte göra det diskret
så att det inte skulle märkas
vilken tvivlare jag var.

Kunde inte riktigt stämma in
i de stora ordens sånger
för det kändes inte ärligt.

Jag hade många frågor
som krävde hållbara svar
för att det skulle gå ihop.

Mest var jag besviken
på att den verklighet jag mött
inte var vad jag trott.

Mötet med de lidande
fick min bild av Gud
att börja krackelera.

Är han både blind och döv
som ska bry sig innerligt
och har han tappat mål i mun?

Ville gärna vara öppen
och få lätta på mitt hjärta
för någon som förstod.

Visste inte riktigt vem
jag skulle vända mig till
så jag lät det bara vara.

Undrade om kyrkan hade fler
som tänkte och kände som mig
och vilka de kunde vara.

Var gång jag av vana
hälsade på hos ditt folk
så hände samma sak.

Jag satt och höll emot
var kritisk och skeptisk
granskade allt utifrån.

Inga gamla sanningar
kunde accepteras som de var
när allt skulle prövas igen.

Det kunde inte hjälpas
att något i alla fall
alltid rörde vid mitt inre.

Något som letade sig in
genom muren av försvar
och smälte ner det hårda.

Men inte var det frid och fröjd
med all min skriande undran
när ensamheten sedan kom.

Några räddningsplankor
räcktes ut min tro
att ha och balansera på.

Det var ord som lyfte
fick hjärtat att klappa
och hopp att vakna trots allt.

Tack till mannen i svart
en modern gammal skrift
och en grävande journalist.

Tack du klarsynte guide 
som banar väg för vilsna
genom tidens täta dimmor.

och du lågmäldre predikant
som gör det möjligt
för alla sårade att tro.

Så var det ni troende vänner
som ingenting visste
men hjälpte ändå.

Jag bara såg igenom
att det bodde en Gud
i mitten av ert hjärta.

Jag går nu vacklande vidare
med en vilja att tro
som kantstötts av livet."


Jag önskar att jag skulle kunna tala direkt med människor om sådana här saker, ännu hellre än att blogga om det. Tyvärr blir det så sällan tid och tillfälle för de verkligt viktiga samtalen. Den där atmosfären av förtrolighet, där man har tid för varandra på riktigt kommer så förtvivlat sällan i det här uppvarvade samhället. Distansen mellan människor är ofta alldeles för lång, vi når inte in under skalet på varann i första taget. Jag menar, jag har ju knappast själv delat med mig förrän nu!