Denna dikt om mina svårigheter att finna mig tillrätta i ett typiskt vuxenliv skrev jag i höstas. Jag funderar mycket över tiden och dess gång, och min egen oförmåga att uppleva att jag är i fas med tiden. Jag är en sådan som sällan, sällan är sysslolös. Fastän jag älskar stillhet, lugn och ro, är jag ofta uppe i varv och har nåt för händerna. Det finns ju liksom så mycket att hinna med, så mycket man borde göra. Det omgivande samhällets normer och krav gör det inte enklare.
Jag har sedan jag gifte mig med Johannes blivit mycket bättre på att se realistiskt på vad man hinner på en dag, och hur man gör för att passa tider, men jag avskyr fortfarande känslan av att tiden springer ifrån mig. Att mina visioner om lååånga dagar, såsom de var när jag var barn, aldrig är på riktigt längre. Att kvällen så ofta kommer så fort. Det får mig att fundera på vad jag vill hinna med under livet, för att jag vet att klockan tickar obönhörligen. Alla gamla säger att livet gått så fort. Jag har aldrig hört någon säga motsatsen. Bäst då att leva som jag önskar redan nu, så jag slipper ångra mig när jag står där själv.
Jag läste i en tidning som Dagen och Alpha gett ut om en bok skriven av en sjuksköterska som jobbat länge med döende människor. Hon har listat de 5 saker som människor ångrar mest när de står inför livets slutskede:
1. Jag önskar att jag hade haft modet att vara sann mot mig själv och inte leva livet efter andras förväntningar.
2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt (gäller särskilt män).
3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.
4. Jag önskar att jag hade behållit kontakten med mina vänner.
5. Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att vara lyckligare.
Jag minns att jag hajade till när jag läste det första gången. Möjligheten att få ta del av vad människor ångrar, så att jag inte själv ska behöva ångra samma saker slog mig med full kraft. Kanske kan du som läser nu förstå lite bättre varför jag lägger ut mina dikter. Denna berör punkt 1, 2 och 3:
"Jag vill bara frysa klockan
skapa mig själv ett vacuum
där jag har utrymme och tid
medan allt annat står stilla.
Jag finner mig inte tillrätta
i det hetsiga samhälle
som springer och jäktar
alltid hastar och rusar.
Jag vill leva i en annan takt
där allt får ta sin tid
där tiden kommer till mig
inte ständigt far ifrån mig.
Vägrar bli en sådan en
som slukas av sitt heltidsjobb
och sedan ska försöka att
med tvång pressa in resten.
Det där övriga förutom jobb,
som om du frågar mig
är alldeles för viktigt
för att hamna vid sidan om.
Vet inte hur jag ska hinna
eller överhuvudtaget orka
ta hand om en familj
fastän jag skulle vilja.
Eller för den delen
bry mig om min nästa
när jag knappt hinner med
att ta hand om mig själv.
Jag ser alla de där
som lyckas leva upp
till arbetslivets krav
och andras förväntan.
De har min beundran
för jag tycker verkligen
att de gör det bra
och är starka som orkar.
Men så ser jag också
något mer med i bilden
som onekligen får mig
att vilja rygga tillbaka.
Livet går på rutin
har blivit rätt så grått
som om det tappat sin färg
i vardans hamsterhjul.
Där står de plötsligt
i ett liv de själva valt
men inte tycker om
och längtar därifrån.
Intressena fick ge vika
för nyfikenhet fanns inte rum
sakta men säkert jobbas
ens drömmars längtan ihjäl.
Ingen skulle som jag
behöva längta till pension
innan arbetslivet på allvar
ens har kommit igång.
Jag kastas åt och fram
i min egen stilla undran
om det är mogen klokhet
eller barnslig brist på ansvar
som i dessa tider får mig
att vilja skruva ner på tempot
skala av och göra mindre
för att uppleva mer.
Myckenheten tar död
på det rika inre liv
som behöver lugn och ro
för att kunna blomma ut."
Jag har sedan jag gifte mig med Johannes blivit mycket bättre på att se realistiskt på vad man hinner på en dag, och hur man gör för att passa tider, men jag avskyr fortfarande känslan av att tiden springer ifrån mig. Att mina visioner om lååånga dagar, såsom de var när jag var barn, aldrig är på riktigt längre. Att kvällen så ofta kommer så fort. Det får mig att fundera på vad jag vill hinna med under livet, för att jag vet att klockan tickar obönhörligen. Alla gamla säger att livet gått så fort. Jag har aldrig hört någon säga motsatsen. Bäst då att leva som jag önskar redan nu, så jag slipper ångra mig när jag står där själv.
Jag läste i en tidning som Dagen och Alpha gett ut om en bok skriven av en sjuksköterska som jobbat länge med döende människor. Hon har listat de 5 saker som människor ångrar mest när de står inför livets slutskede:
1. Jag önskar att jag hade haft modet att vara sann mot mig själv och inte leva livet efter andras förväntningar.
2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt (gäller särskilt män).
3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.
4. Jag önskar att jag hade behållit kontakten med mina vänner.
5. Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att vara lyckligare.
Jag minns att jag hajade till när jag läste det första gången. Möjligheten att få ta del av vad människor ångrar, så att jag inte själv ska behöva ångra samma saker slog mig med full kraft. Kanske kan du som läser nu förstå lite bättre varför jag lägger ut mina dikter. Denna berör punkt 1, 2 och 3:
"Jag vill bara frysa klockan
skapa mig själv ett vacuum
där jag har utrymme och tid
medan allt annat står stilla.
Jag finner mig inte tillrätta
i det hetsiga samhälle
som springer och jäktar
alltid hastar och rusar.
Jag vill leva i en annan takt
där allt får ta sin tid
där tiden kommer till mig
inte ständigt far ifrån mig.
Vägrar bli en sådan en
som slukas av sitt heltidsjobb
och sedan ska försöka att
med tvång pressa in resten.
Det där övriga förutom jobb,
som om du frågar mig
är alldeles för viktigt
för att hamna vid sidan om.
Vet inte hur jag ska hinna
eller överhuvudtaget orka
ta hand om en familj
fastän jag skulle vilja.
Eller för den delen
bry mig om min nästa
när jag knappt hinner med
att ta hand om mig själv.
Jag ser alla de där
som lyckas leva upp
till arbetslivets krav
och andras förväntan.
De har min beundran
för jag tycker verkligen
att de gör det bra
och är starka som orkar.
Men så ser jag också
något mer med i bilden
som onekligen får mig
att vilja rygga tillbaka.
Livet går på rutin
har blivit rätt så grått
som om det tappat sin färg
i vardans hamsterhjul.
Där står de plötsligt
i ett liv de själva valt
men inte tycker om
och längtar därifrån.
Intressena fick ge vika
för nyfikenhet fanns inte rum
sakta men säkert jobbas
ens drömmars längtan ihjäl.
Ingen skulle som jag
behöva längta till pension
innan arbetslivet på allvar
ens har kommit igång.
Jag kastas åt och fram
i min egen stilla undran
om det är mogen klokhet
eller barnslig brist på ansvar
som i dessa tider får mig
att vilja skruva ner på tempot
skala av och göra mindre
för att uppleva mer.
Myckenheten tar död
på det rika inre liv
som behöver lugn och ro
för att kunna blomma ut."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar