Diverse dikter från gymnasietiden

Jag har så många tankar nedkluddade, oj oj. Hemliga grejer som jag inte vill att nån ska titta i, för att jag inte har tänkt klart. Tankefoster kallar jag mina lösa meningar och ord. Har hållit på att sortera det sista osorterade sedan flytten i november förra året, däribland alla mina kladdpapper. Hittade sånt jag skrev under gymnasiet i ett gammalt skolblock, mycket intressant. Jag gillar att det ger mig möjlighet att som 25-åring få inblick i hur mitt 17-18-åriga jag tänkte. Delar med mig av några dikter sen den tiden. Ärligt talat minns jag knappt att jag skrev dikter redan då, förrän jag hittade dem.

Vi gjorde något i tvåan som kallades för tankens trädgård. Helt enkelt så skrev alla i åk 2 på gymnasiet dikter som skickades in till nån sorts jury som gjorde ett urval till en bok. Vi som gick bild fick även illustrera dikter, och mediaprogrammet fotade. Temat var värt/ovärt. Jag fick med denna dikt, minns fortfarande ögonblicket som fick mig att skriva ner känslan:

Ytlighet

Granskning uppifrån och ner,
är det bara ytan du ser?
Känner du mig tillräckligt väl,
jag har faktiskt en själ.

Ytliga människa, ge mig en chans.
Det är som om mitt inre inte fanns.
Fula göre sig icke besvär,
men säg mig då vad skönhet är.

Hur orkar du leva som du gör?
Ditt sätt att vara, mig stör.
Kom igen när du dig lärt:
våga gå på djupet, är mycket värt.


Sedan en liten kort en om att skriva. Förmodligen en svenskauppgift enligt någon sorts diktmall. Skrivandet har, tillsammans med bön och skogspromenader, varit min terapi så länge jag kan minnas.

Pennan
skriver snabbt och taktfast.
Tänka, skriva ner, fundera mer.
Plocka tankarna ut,
tills de i hjärnan tar slut.


Det här är rätt självbelåtet, jag erkänner, men ibland tycker jag det jag skrivit är så bra att jag undrar hur jag kom på det. Ibland svänger det, och jag har istället stora tvivel på värdet av mina tankar. Men det här låter ju nästan (måste gardera mig) som något en "riktig" poet skrivit:

Framtid

En öppen dörr på vid glänt
Vill veta vad som ännu inte hänt
Känna det jag aldrig hittills känt
Sätta framtiden på pränt


Ibland förvånas jag när jag ser vilka insikter jag hade redan då och inte minst över att samma tankar återkommer år efter år. De korrigeras med tiden, nån detalj läggs till som fördjupar bilden, andra delar plockas bort efter hand. Inte minns jag att jag kände såhär då, jag trodde det var uppkommet ur en situation jag varit i rätt nyligen:

Frustration

Jag håller tyst,
då jag bara vill skrika.
Flyter med,
då jag helst vill bryta mig ut.
Vill ta steget,
men står ändå still.


Till sist hittade jag en känslosam dikt om hur gymnasiet var jämfört med högstadiet. Nu har det gått så lång tid att jag inte längre har några större problem med att prata öppet om hur dåligt jag mådde under högstadiet, särskilt i nian. Märkligt det där, att det går bra att prata om problem i efterhand, men sällan när man står mitt i dem. Kanske kan jag genom att dela med mig av den här dikten hjälpa någon att förstå hur det är att vara utanför, utfryst, osynlig...

Hörde vad ni sa.
Såg det ni gjorde.
Visste hur ni tänkte.
Lyssnade någon på mig,
var mina gärningar sedda,
kände ni till mina tankar?

Var en osynlig ande
som tittade på
någonstans vid sidan om.

Så kom de
de som gav mig en chans.
Våga prata, vi lyssnar.
Var den du är,
vi accepterar dig.
Tänk själv,
sluta följa strömmen.

Anden blev till människa igen
fick en egen lyskraft
och sitt värde åter.


Tjingeling för den här gången. Dags att gå och lägga sig, för nu sitter jag bara och tomstirrar på skärmen.