Söndagsgudstjänst

Jag var i kyrkan söndagen för två veckor sedan. Inget vidare ovanligt med det. Kvinnan som ledde lovsången för dagen fick en bild av att det fanns människor närvarande som liksom var instängda i en grotta. Det var inte så att det träffade mig direkt, men det fastnade ändå. Jag var mötesvärd och tog upp kollekt sedan, och församlingen sjöng "närmare Gud till dig". Det var bara min uppgift som höll gråten på avstånd. Vill inte förklara så ingående på nätet, men jag har ett känslomässigt band till den sången, som i högsta grad har att göra med roten till min besvikelse på Gud.

Innan det var dags för predikan ville Rolle (pastorn i pingstkyrkan, för er som inte vet) att vi skulle sjunga sången igen. Och igen. Jag både gladdes åt det och gjorde motstånd inombords. Kunde inte göra annat än att sitta i bänken och låta tårarna rinna medan församlingen sjöng. Gråten löste upp en och annan knut, tårar har ofta den effekten.

Predikan handlade om att närma sig Gud, det är allt jag minns. Jag lyssnade med öppet sinne, liksom uppmjukad av sången. Vid bönen efteråt fick fick Rolle en till bild, som anspelade på den i början av gudstjänsten. Det handlade om ett stort hinder att komma nära Gud, som om man var bunden i boja till ett stort svart klot och liksom inte kan röra sig fastän man vill. Då träffade det mig, så jag visste att det här handlar om mig. Vad som följde var att församlingen fick blunda medan den som kände sig träffad kunde räcka upp handen och få förbön. Då hände detta, som jag skrev ner när jag kom hem:


"Jag sitter i en grotta
med en boja runt min fot
som är bunden med en kedja
till ett stort svart klot.

Vill ta mig därifrån
och komma ut i ljuset
men jag klarar inte av det
i ett tillstånd som är fruset.

Så kommer någon in
som rör sig emot mig
och klotet börjar spricka
när han visar sig.

Det händer i mitt inre
jag blir fri och kan gå ut
ännu släpandes på kedjan
är instängdheten slut."


Som alltid med sådana här andliga upplevelser är de nog diffusa för att den som vill bortförklara det, kan göra det. Det brukar vara så. Jag antar att det handlar om att tro. Inte blint, men tro fastän saker och ting inte är bevisade svart på vitt enligt vetenskap och strikt logik,  utan "bara" har utspelat sig i en människas sinnen. Allt jag försöker göra är att måla en så sanningsenlig bild som möjligt av mina egna upplevelser, sedan är det upp till var och en som läser vad ni gör av det.