Toner av hopp

Det var en vårdag då jag satt på bussen, på väg hem från Umeå. Jag träffade på inspirationen, som denna gång hade hopp att ge. Resultatet blev två dikter på samma tema, en önskan om att få uppleva Gud vara nära som jag kände en gång.

"Min själ att du skulle
få fröjdas igen
utan skuggan av tvivel
som faller på dig
och skymmer din sikt"

Sedan kom det sig att jag började skriva på något jag trodde handlade om vad jag ville förmedla till andra genom mina skriverier. De fem första raderna fick jag direkt klart för mig i huvudet. Det spännande med att skriva dikter är att jag inte alltid vet i förväg hur de slutar, var de mynnar ut. Det är som om texten har ett eget liv, en egen vilja. Mitt i skrivprocessen kände jag att det var Gud som sa det här till mig. Jag liksom plötsligt drabbades av att jag visste att jag visste att det var så.

"spela jag vill
på ditt hjärtas sträng
väcka en ton
du en gång hört
och känner igen
stilla och enkel
innerligt varm
längtans ton
djupt inom dig
rör vid ditt jag
det sanna du
tinar det hårda
rensar så varligt
de bittra rötter
och döda skott
du trodde var liv
när du stannar
och dig öppnar
vill jag spela
om du lyssnar
kan du höra
tonen klinga
ren och sann"