Sjukdomens uteblivna svar

Jag fortsätter på samma tema, har ett behov att få avhandla mina tvivel innan ni får läsa något annat, mer lättsamt. Det är underligt nu när jag sitter och ska skriva någon sorts förord. En mängd skrämda tankar rusar genom mitt huvud, mest om huruvida det är konstigt att känna såhär, lägga ut det som jag gör och vad alla som läser det egentligen tänker och tycker. Också är jag där igen, att det blir rädslan som styr mig. Jag som skulle göra slut med rädslan för gott...nåja, inte annat att göra än att försöka en gång till: Hejdå rädsla. Det här är ganska nyskrivet och beskriver ett tillstånd jag fortfarande befinner mig i men jobbar på att ta mig ur.


"Vill ropa och skrika
böna och be
på mina bara knän
och tjata, tjata
så länge det krävs
för att få svar.

Jag hoppas försiktigt
blir besviken igen
det går lite upp
och är ovan ytan
för att sjunka igen.

Länge har jag trott
det ska bli som det var
men det verkar inte så
så jag orkar inte tro
när så lite verkar hända
och jag orkar inte be
till en som inte svarar
när en lidande ropar.

Den kraft som krävs
för att hålla ut i bön
finns bara inte där
fastän tröskeln är låg
så blir den för hög.

Mitt inre blir tomt
av besvikelse stor
och hjärtat blir torrt
dränerat på glädje
och allt det jag trott
i gungning är satt
skepsisen tar över
sinnet blir hårt.

Så händer det ändå
i sällskap med dem
som tror på min Gud
att jag känner en kraft
som rör vid mitt inre
och smälter det frusna
och jag känner den frid
som skriften säger
är större än förståndet.

Ändå biter jag ihop
fastän ofta rörd till tårar
och stretar emot
liksom bara i protest
över uteblivna svar."